Happy Hill Blues är ett välkommet, annorlunda och hälsobringande debattinllägg, skriver Carita Nyström
Jag såg Tom Wilhelms nya pjäs Happy Hill Blues i Wasa Teaters Magasinet, en spelplats inredd i teatergårdens uthuslänga. Det var en förhandsföreställning innan Göran Sjöholm och Juhani Rajalin skulle bege sig ut på en turné med denna tankeväckande och underhållande enaktare, som fick sin premiär i Jakobstad. Där spelade man för Jakobstads gymnasium och Pietarsaaren lyseo samtidigt, eftersom pjäsen är tvåspråkig och bland annat behandlar attityderna mellan språkgrupperna.
I Magasinet spelades pjäsen på en hyperenkel scen med en kvadratisk upphöjning i centrum. I fonden står svarta skärmar att försvinna bakom. Mitt på upphöjningen tronar en ensam stol med ett löst skinn på. Ytterst sparsmakat men väl fungerande.
Rummet utvidgas av en välgjord ljudkuliss som skapar platskänsla med gatularm, ekande ljud i trappan, oväsen från grannbostaden. Den som bor eller bott i höghus kan känna igen sig.
Höghusmiljön är ju inte känd för god grannkontakt och givande möten. Men här möter vi inledningsvis den svenskspråkige Gunnar Berglund, spelad av Göran Sjöholm. Han är arbetslös journalist, dessutom nykter alkoholist. Efter ett tag gör en finskspråkig man, den före detta proffsboxaren Juha Jokelainen, energiskt gestaltad av Juhani Rajalin, entré. Han tar sig in i Gunnars lägenhet med nycklar som denne tappat. Och spelet är igång.
Spänst och energi
Till att börja med är missförstånden legio, oförståelse och misstro dominerar. Exboxaren missuppfattar Gunnar Berglunds namn och tror att det är Gunnar Bärlund, en tidigare finländsk boxningsmästare, som han har till granne. Det gör honom näsvist nyfiken. Själv har han fått lägga av efter en svår skada med utdraget komatillstånd som följd.
Efter flera sammanstötningar upptäcker de två männen att de ändå har en ”common ground” och en osannolik vänskap utvecklas steg för steg. Jokelainen lär lite boxning åt Berglund, som i sin tur ger boxaren lite danslektioner. Och innan vi vet ordet av, sjunger båda lite karaoke!
Tom Wilhelms bemästrar den lilla formens krav och dialog på ett ypperligt sätt. Handlingen har spänst och energi, kastar sig obesvärat mellan humoristisk distans och tankeväckande inpass. Föreställningen och regin har en intagande musikalitet, och är lyhört regisserad av Katarina Sjöholm.
Då jag ser föreställningen består publiken till övervägande del av unga människor, från Novias teaterutbildning. Diskussionen efteråt blir mycket livlig. Och jag är övertygad om att diskussionens vågor kommer att gå höga också i de olika skolor och utbildningsinrättningar som pjäsen turnerar till. Efter en kortare paus tar turnén vid i november. Happy Hill Blues är ett välkommet, annorlunda och hälsobringande inslag i debatten om relationen mellan vårt lands språkgrupper. Ökad kunskap om varandra och många överraskande möten visar vägen – så vill jag sammanfatta kontentan av pjäsen.
Carita Nyström
Happy Hill Blues. Text: Tom Wilhelms. Regi: Katarina Sjöholm. Ljuddesign: Stefan Backas. I rollerna: Göran Sjöholm och Juhani Rajalin.
