I Teatteri Takomos föreställning Eldorado leder jakten på lycka till ångest, rädsla och vanmakt. Ändå går recensenten hem med en känsla av förtröstan.
Eldorado var en mytologisk stad som enligt sägen var byggd helt i guld. Spanjorer som kommit för att erövra Sydamerika på 1500-talet riskerade sina liv i jakten på guldstaden, som visade sig inte existera. Eldorado har därför kommit att symbolisera den ouppnåeliga lyckan.
Med en titel som redan från början försäkrar oss om uppgiftens omöjlighet frågar sig regissören Akse Petterson och en fyramannaensemble hur vi kan uppnå lycka och hur vi kan hålla fast vid den? Och det gör de genom att låta publiken bevittna en lång rad försök att uppnå ett lyckligt tillstånd: det firas jul och nyår, folk dansar och skålar, vänner går på picknick tillsammans. En kvinna erkänner sin förälskelse för en kollega. Vuxna syskon pratar barndomsminnen tillsammans. En man läser en bok i rofylld ensamhet. Föräldrar förser sina barn med hemlagad mat och visdomsord. Man spelar kort och hoppas på vinst. Fåglarna kvittrar och Lou Reed sjunger ”It’s such a perfect day”.
Lycka versus mening
I en amerikansk undersökning från 2012 skiljer forskare på vad de kallar ett lyckligt liv och ett meningsfullt liv. De här två begreppen verkar inte alls korrelera med varandra. Lycka uppnås enligt undersökningen när behov tillfredsställs, det vill säga när man får något, medan en känsla av mening uppnås när man ger bort något eller uppoffrar sig för någonting som är större än det egna jaget.
Ett talande exempel är föräldraskapet: medan barnen väntas eller är nyfödda är känslan av lycka på topp men när de väl har tagit plats i världen och skall tas om hand sjunker föräldrarnas lyckokänslor i botten. Däremot kan barn medföra en känsla av mening – eller förtröstan – för att använda Zygmunt Baumans ordval. ”Att ha förtröstan betyder att vara förvissad om livets mening och räkna med att det man gör eller avstår från att göra har betydelse på lång sikt”, skriver han i sin essä Förtröstan och ögonblicklig tillfredsställelse. Men vi lever inte i ett samhälle som stöder tilltron till något större och varaktigt. Kravet på att bli ögonblickligen tillfredsställd är en fullständigt logisk följd av vårt samhällstillstånd, menar Bauman vidare. Arbetsförhållandena är osäkra, allting (inklusive människor) är utbytbart och åsikterna om hur vi bör leva växlar hela tiden. När det inte finns någon säkerhet om framtiden eller några varaktiga värden att lita på, verkar det rent idiotiskt att hänga upp lyckan på något långsiktigt. Risken är övervägande att man blir snuvad på konfekten före man ens har fått smaka på den.
Seriöst och lustfyllt
Som väntat fallerar försöket att uppnå och upprätthålla känslan av lycka på Teatteri Takomos scen. Rollkaraktärernas naiva förväntan på tillvarons Eldorado blir istället kontraproduktiv: strävan efter lycka resulterar i ångest, rädsla, fysisk klåda och mardrömmar. Ju lyckligare rollpersonerna försöker vara, desto olyckligare blir de. Slutscenen med en kavalkad av gamla fotografier skapar en sorgsen känsla av att det är i de små flyktiga stunderna som lyckan bor, men att vi inte ser dem förrän det är försent. ”Saatana, saatana, saatana”, som den gamla kvinnan konstaterar när hon sitter ensam i sitt hem och tänker tillbaka på sitt liv.
Men här finns någonting annat. Föreställningen Eldorado har en nivå till, en nivå som inte alls är lika uppenbar som destruktiviteten i lyckosökandet eller ytligheten i den fragmentariska dramaturgin. Föreställningen har undertiteln Onnellisia epäonnistumisesta, ungefär Lyckliga över sitt misslyckande.
De fyra skådepelarna Joanna Haartti, Tarja Heinula, Joonas Heikkinen och Pyry Äikää är alla mellan 30 och 40 år (gissar jag) och de spelar ihop på ett direkt och okonstlat sätt. De gör en mängd olika roller men har också varsin återkommande karaktär som jag upplever som skådespelarnas alter egon. De gömmer sig alltså inte tryggt bakom en vattentät fiktion utan sätter sig själva på spel. För mig i publiken innebär det att jag omöjligt kan låta bli att engagera mig i deras förehavanden. Det finns en uppriktighet i situationen som inbjuder mig att dela skådespelarnas investering i föreställningen.
Ensemblen gör en helhjärtad insats, de har en idog strävan att tillsammans med oss i publiken skapa något av värde, att bygga en bro mellan nu och då och sen, mellan oss och dem och alla andra, mellan en konstnärlig tradition och en önskan om förnyelse. De pratar och skrattar, gråter och längtar, drömmer och dansar, svettas och våndas, vinner och förlorar. Men framför allt leker de en lek tillsammans med sin publik, en seriös men lustfylld lek. Och i den leken finns en koppling till något större, något varaktigt och något mycket mänskligt. I den leken finns en förtröstan som jag tar med mig hem.
Sanna Huldén
Foto: Anna Antsalo
Eldorado. Regi: Akse Petterson. Scenografi: Anna Antsalo.
Ljus: Tomi Suovankoski. På scen: Joanna Haartti, Tarja Heinula, Joonas Heikkinen, Pyry Äikää. Spelas t.o.m. 16.11 på Teatteri Takomo.
