Varför har det fiktiva så låg status? På bokmässan i Göteborg samtalade Katarina Gäddnäs, Kjell Westö, Anna Fredriksson, Jens Liljestrand och Philip Teir om fiktionens position i en tid där det självbiografiska och autofiktiva har medvind. I Sverige har en stor del av de senaste årens Augustpris gått till böcker med självbiografiska drag. Också i Svenskfinland har det självbiografiska haft en stark position.
Själva premissen för diskussionen var en oro för hur fiktionen nedvärderas och i stort var panelen ganska enig om verklighetsbeskrivningen – att skriva om sig själv kan vara en effektiv genväg till de känslor och iakttagelser som verkligen bränner eller till en bra intrig, men olika omständigheter har gjort att det självupplevdas överlägesenhet överdrivs. Samtalet knöt också an till den aktuella diskussionen om vilken möjlighet författare har att skildra människor över klass-, etnicitets- och könsgränser, ur ett inifrånperspektiv. Föreställningen om att det självupplevda är mer äkta har lett till en kritik mot att författare prövar känslig mark utanför sina egna erfarenheter.
Ett sådant tankesätt fräter på själva fundamenten för litteraturen, på författarens frihet att ta sig an, om inte allt, så i alla fall det mesta. Men det bekymmersamma med en viss postkolonialt präglad litteraturkritik handlar kanske mer om läsandet än om skrivandet. För om man tänker sig att läsarens (eller den läsande författarens) förståelsehorisont sammanfaller med hennes erfarenhetshorisont blir det ofta lite meningslöst att öppna en bok. Det finns liksom ingen vits med att ta del av ”främmande” författarskap om förmågan till förståelse av den andre är fundamentalt begränsad.
Detta torde gälla såväl fakta som fiktion. Vi fastnar med fötterna i ett kärr där vi kanske kan ropa åt varandra, och röra vid dem som står allra närmast, men där vi kan aldrig förflytta oss, aldrig se den andre ur ett annat perspektiv, aldrig mötas kropp mot kropp.
Däremot kan fiktionen förstås vara konsekvent lögnaktig på grund av konstnärlig lathet eller dålig research. Författarens frihet kommer med ett stort ansvar, eftersom berättandet, som Jens Liljestrand påpekade, är en form av maktutövning. Speciellt känsligt är detta ansvar i förhållande till förtryckta minoriteter, men schablonbilder kan upprätthållas kring nästan vad som helst. Till exempel kring fängelser.
Det berättade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson under ett annat seminarium; då de kastades i det ökända Kalityfängelset i Etiopien gjorde de sig beredda på att slåss för sina liv men insåg snart att deras föreställningar om fängelselivet var felaktiga. Trots stor misär och extrem trångboddhet förvandlade fängelset inte sina interner till råa odjur, som i amerikanska filmer. Tvärtom var det solidaritet och samarbete som genomsyrade vardagen, inte konkurrens och egennytta. Schibbyes och Perssons nyutgivna bok 348 dagar skildrar detta i en journalistiskt sanningstrogen form som kanske kunde kallas ”självreportage”.
Också i Kalityfängelset fick litteraturen – fakta och fiktion – ett rum. De svenska journalisterna fick mycket böcker per post och innan fängelseledningen satte stopp för projektet kunde ett litet bibliotek sättas i omlopp bland fångarna i zon sex.
Martin Schibbye berättar: ”Allt handlade om hur man kunde få tag på en tvål, om någon som hade ett sår, om vädret… Världen var så liten, så liten, så liten. Så plötslig med böckerna blev det helt andra typer av diskussioner. En knarksmugglare som hade varit fiskare och seglat runt Zanzibar fick Ernest Hemingways Den gamle och havet och läste den om och om igen. Några barn i fängelset gav vi Mio, min Mio. En bok av Richard Dowden som handlar om Afrika blev tummad och svedd och oljig för den gick verkligen från hand till hand och alla ville läsa om sina länder och plötsligt var det någon som satte ord på korruption och konflikter i Nigeria – det låter nästan lite religiöst men böckerna skapade nya samtal och skänkte liksom en värdighet till människorna.”
Fredrik Sonck
