Klassiker i praktfull djungelmiljö

av Anna von Bonsdorff

Svenska Teaterns höstsatsning, familjemusikalen Djungelboken, bjuder på skojfrisk humor, fyndig koreografi och en tiger som skräms lagom mycket. Festligast av allt är scenens färgsprakande och fantasirika djungelinteriör.

Nobelpristagaren Rudyard Kiplings klassiker Djungelboken (1894) utgör grund för pjäsens äventyr. Berättelsen om pojken Mowgli som växer upp bland de vilda djuren i Indiens djungel är på många sätt en berättelse om anpassning och utveckling, försedd med en ansenlig mängd moralisk lärdom, så som är brukligt inom 1800-talslitteraturen.

I Svenska Teaterns musikalversion spelas Mowgli inlevelsefullt av Patrick Henriksen. Mowgli upptas av en vargflock som leds av gammelvargen Akela (Kent Sjöman). För att klara livet i djungeln måste Mowgli lära sig djungelns lag, vilket också blir ett genomgående tema i pjäsen. Man passar till och med på att skoja om lagparagraferna.

För det här ändamålet blir Mowgli undervisad av björnen Baloo (Arne Nylander) och pantern Bagheera (Birthe Wingren). Nylanders Baloo är en oemotståndlig figur som talar på vers men som dessvärre tillämpar undervisningsmetoder som skulle få en modern pedagog att förtvivla, medan Wingrens Bagheera är den betydligt mildare i lärarduon. I djungeln stöter Mowgli också på den charmanta ormen Kaa (Simon Häger), den ständigt middagssugna gamen Chil (Mitja Siréns) och sin livsfarliga antagonist, tigern Shere Khan (Niklas Åkerfelt).

Ifall någon skulle råka uppleva själva berättelsen som en aning gammaldags så är ändå Erik Salvesens scenografi, Erika Turunens dräkter och de audiovisuella effekterna ett helt kapitel för sig. Djungelboken vinner många poäng med sin förtrollande estetik. I György Böhms regi gestaltas särskilt djurrollerna med kreativt kroppsspråk. Också koreografin är djuranpassad så att apor, gamar och vargar tilldelats egna och alldeles olika dansnummer. Oförglömlig är scenen då aporna, som mest av allt påminner om ett smått flippat hippiegäng, skakar loss till funkiga toner.

Vikten av att följa djungelns lag för att samlevnaden mellan olika arter ska fungera löper som en röd tråd genom pjäsen. Men pjäsen innefattar också ett underliggande budskap om främlingsfientlighetens fara och vikten av tolerans. Mowgli måste gång på gång bevisa sin duglighet för djungelns djur och bland mäniskorna som bemöter honom med misstänksamhet. Utanförskap, uppväxt och personlig utveckling är alla stora teman som tangeras här. Och medan många av djuren förmänskligats och försetts med visdom och moralisk oantastlighet lyfts människans sämre sidor fram i fler omgångar, som en diskret påminnelse om att hon inte automatiskt är djungelns härskare.

Pjäsens klassiska upplägg innefattar lite av allting, från slapstickhumor till fiendskap och begynnande kärlek, även om sånginsatserna i den kärleksballad som sjungs tyvärr inte riktigt håller måttet. Djungelboken är i första hand anpassad för en barnpublik men rymmer också ett stråk av humor som flirtar med den vuxna publiken. Men framför allt är Djungelboken en färgsprakande teaterupplevelse, ett ypperligt sätt att fly höstmörkret i jakt på glans och glamour.

Anna von Bonsdorff
Foto: Cata Portin

Djungelboken efter Rudyard Kiplings roman. Kompositör: László Dés. Texter: Péter Geszti. Libretto: Pál Békés. Översättning: Daniel Gustafsson Peck. Musikarrangemang: Hanna Mikander. Svenskspråkiga låttexter: Tobias Zilliacus. Regi: György Böhm. Koreografi: Jakob Höglund. Scenografi: Erik Salvesen. Dräkter: Erika Turunen. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Andreas Lönnquist. På scenen: Max Forsman, Patrick Henriksen, Simon Häger, Sue Lemström, Arne Nylander, Cecilia Paul, Ingemar Raukola, Mitja Sirén, Kent Sjöman, Birthe Wingren, Niklas Åkerfelt.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.