Valkee från Uleåborg har lanserat en splitterny modell av sina öronlampor. Ni vet, de där små lysande öronpropparna, som ska stimulera ljuskänsliga nevceller i hjärnan och få en att piggna till och botas från vinterdeppis?

Att det inte i mänskohjärnan har visat sig existera nervceller som fysiologiskt reagerar på ljus är inget hinder för marknadsföringen och försäljningen. Valkee har också attraherat miljoner euro i investeringar, vilket inte överraskar i sig – investeringsforsarna följer som bekant lagbundenheter som har mera med emotionellt bling-bling och flockbeteende att göra än med något verkligt.

Värre är att vi alla deltar: Tekes finansierar humbugmakeriet med summor som uppgår till över 30 euro per såld apparat, då Valkee enligt obekräftad uppgift betalar sina arbetare 8,61 euro i timmen och materialkonstnaderna för en apparat är några euro.

Så när Kauppalehti nu, efter att mackapärens ”effekter” blivit sågade på flera håll, skriver om lanseringen av den nya modellen som om det handlade om vilken seriös grej som helst, vet man knappt om man ska skratta eller gråta. Men herrarna bakom Valkee behöver inte kämpa med motstridiga känslor, de skrattar nog hela vägen till banken.

Tänk själv: för 199 euro säljer de en manick som vem som helst kan pyssla ihop på en halv timme med material för långt under 10 euro. Och är man endast efter hälsoeffekten, så kan man spara också den tian och använda halvtimmen till att fundera på hur jäkla dum någon kan vara som vill betala tvåhundra euro för att lysa upp örgångarna; eller vad som rör sig i de hjärnor som allokerar våra skattemedel till att göra det möjligt att bli rik på sådant. Och om du undrar varför jag föreslår så negativa tankar, är det just för att den enda placebokontrollerade undersökningen visar, att de som inte hade Valkee-ljuset på mådde bättre efter ”behandlingen”.

Det verkar smått otroligt att medier i vårt högt utbildade land inte lyckas anställa läskunniga journalister som kan skilja mellan verklighet och ren och skär oxkacka ens när sanningen kunde luskas fram med lite googlande.

Kan det till och med vara så, att en del av problemet finns just i den höga utbildningen? Numera finns knappt yrken där man inte kan skaffa sig examen på minst yrkeshögskolenivå och för journalister finns en hel unversitetsutbildning där de får lära sig allt mellan himmel och jord om journalistik, men så gott som ingenting om världen de ska rapportera om.

Denna kunskapsmässiga sårbarhet tillsammans med journalisternas hektiska arbetstakt exploateras till fullo av dem vars ekonomiska intressen är beroende av vår uppfattning om verkligheten.

Men det finns hopp.

Internet blir ständigt viktigare som källa för djupgående analyser och intelligent rapportering. Visst, där råder ingen brist på mer eller mindre väl kamouflerad propaganda och amsagor, men där återfinns även den skarpaste bevakningen av verkligheten. Den sorten, som allt mera lyser med sin frånvaro i massmedier som bara existerar för att maximera ägarnas vinster.

Susanne Björkholm
är vetenskapsjournalist


1 kommentar

Ernst Mecke 7 oktober, 2013 - 21:35

My very sincere thanks for a good and important kolumn! It illustrates the rather deplorable position of science in our media: C. P. Snow’s classical idea that there are TWO cultures (i.e. science and humanities) is as true as ever, while there is also the sad truth that the status of science is very low while the humanities rule the debate (I still remember with horror Bernt Österman’s so very favourable review in Ny Tid of a book by Thomas Nagel which was based on a glaringly obvious lack of understanding of neuroscience). Science is considered as something which has to be either entertaining or exciting, but which has anyway no place in the debates of day-to-day politics – this at least (and very obviously)according to those who produce our media.
Quite a number of years ago there was a time when Merete Mazzarella was cultivating an interest in biology, and she even invited to a public occasion titled ”Är vi alla intellektuella?”, where there were speakers from both biology and the humanities. Sad enough, it seems that this good initiative has not got anything going in the long run. Could somebody prominent perhaps initiate a second attempt?

Reply

Lämna en kommentar