Helsingfors-Vanda flygplats, första söndagen i oktober klockan sju på morgonen: trots den tidiga timmen är utrikeshallen full av människor. Kunder köar med sina brickor i kaféerna, i högtalaren hörs sista startutrop för flight den och den och den, passagerarna ombeds att omedelbart bege sig till utgången. På väg till min egen gate tvingas jag runda en lång kö av resenärer som håller på att borda planet till Las Palmas. De ser förväntansfulla ut: om några timmar är de i solen och värmen, med en kall drink inom bekvämt räckhåll.
Medan jag sitter och väntar på att mitt plan ska ropas upp tänker jag på att det bara är en dryg vecka sen Förenta nationernas klimatpanel IPCC offentliggjorde den första delen av sin nya utvärderingsrapport. I rapporten slår klimatpanelen fast att jorden fortsätter att ackumulera värme, och att man nu med 95 procents sannolikhet kan slå fast att en stor del av temperaturökningen beror på mänskliga aktiviteter. Jag ser planet till Kanarieöarna taxa förbi utanför terminalens stora fönster och undrar om någon av solresenärerna brytt sig om att räkna ut hur mycket växthusgaser deras resa tillför atmosfären.
Bara så ni vet: flygresan tur och retur till Kanarieöarna genererar utsläpp på omkring 3,5 ton koldioxid för en typisk finländsk familj på fyra personer.
Nu skall jag förstås inte sätta mig på några höga moraliska hästar. Min egen flygresa Stockholm-Helsingfors-Åbo och tillbaka första helgen i oktober innebar att ytterligare cirka 150 kilo CO2 hamnade i atmosfären. Mina uppdragsgivare hade bokat resan och som vanligt förutsatte man att flyg är enda alternativet. Och jag sa inte ifrån, att jag av miljöskäl hellre hade åkt båt, även om det hade tagit längre tid.
Numera är det självklart att vi flyger, oavsett om vi ska på semester eller tjänsteresa; flyget är snabbt, bekvämt och – tack vare lågprisbolagen – billigt. Dessutom är flyget det enda möjliga alternativet om man ska till Kanarieörarna, Thailand eller USA. I enkäter om klimatet svarar en majoritet av respondenterna ja på frågan om de oroar sig för konsekvenserna av den globala uppvärmningen, men när vi gör våra egna val märks inte mycket av den här oron. Då är det bekvämligheten som får avgöra, och plånboken.
Det är inte de självutnämnda ”klimatskeptikernas” försök att blanda bort korten som gör att ingenting sker när det gäller att radikalt minska utsläppen av växthusgaser, utan i första hand vår egen aningslöshet, bekvämlighet, lättja och – tyvärr – oförmåga att begripa hur allvarlig situationen är om man får tro forskarna (och det bör man göra, vad ”skeptikerna” än säger). I samband med att den första delen av IPCC:s utvärderingsrapport offentliggjordes i Stockholm den 27 september förklarade klimatpanelens ordförande Rajendra Pachuari att ”klockan nu är fem i midnatt”. Vi har redan hunnit inteckna 0,9 grader av den temperaturökning på två grader som är gränsen för vad som kan tillåtas om uppvärmningen inte ska leda till allvarliga rubbningar av jordens klimat. Om inte utsläppen av växthusgaser minskar kraftigt inom de närmaste åren, kommer de barn som föds nu att i slutet av detta sekel bevittna början på civilisationens kollaps, som New York Times uttryckte saken.
Men klimatpanelens rapport mottogs närmast med en axelryckning och lades snabbt till handlingarna. Medierna fick annat att intressera sig för. Från politikerhåll hördes pliktskyldigt mummel om utsläppsbegränsningar, men inte ens hos de gröna tycks klimatfrågan ha någon framskjuten plats på agendan. Vänstern är likaså tyst.
Delvis kan detta ointresse för klimatet förklaras. Skiftningarna i vädret kan vi både se och känna; klimatförändringarna utvecklas däremot mycket långsamt, det behövs flera decennier innan några trender blir skönjbara. Under de senaste 20 åren har kunskapen om jordens klimatsystem ökat enormt, men vetenskapen bakom de nya rönen är komplex, forskningsrapporterna är torra och tekniska och i allmänhet otillgängliga för lekmannen. Klimatet är fortfarande någonting abstrakt för de flesta av oss.
Vi hör om smältande polarisar, retirerande glaciärer, tinande permafrost, stigande havsnivåer men vägrar fortfarande att inse att det som sker kommer att påverka oss, våra barn och deras barn. Andra är klokare än vi: en god vän till mig som nyligen reste i Afrika berättar att de jordbrukare hon träffade i Uganda redan ser effekterna av klimatförändringarna på sina åkrar. De är mycket medvetna om vad som sker, och mycket bekymrade.
Vi har allt mindre tid att vidta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Du och jag kan i någon mån försöka minska våra så kallade ekologiska fotavtryck, men som samhället är inrättat räcker det inte med individuella insatser. Omställningen till ett utsläppssnålt samhälle, där vi hushållar med planetens resurser, kräver politiska beslut. Ju längre vi dröjer med dessa beslut, desto mer dyrbar och smärtsam kommer omställningen att bli. Många av indikatorerna pekar fortfarande i fel riktning. Just vårt flygande är ett bra exempel. Flyget står visserligen idag för bara tre procent av de globala utsläppen av växthusgaser, men vi flyger som aldrig förr – enligt branschens egna prognoser väntas flygandet fram till mitten av seklet öka med upp till 700 procent om utvecklingen fortsätter som nu. Även om nya, bränslesnåla motorer utvecklas kommer flygets totala utsläpp av växthusgaser att mer än fördubblas.
Jag bordar mitt plan till Stockholm, skjuter in min övernattningsväska i bagagehyllan, knäpper fast säkerhetsbältet, öppnar tidningen. Jag vet inte längre hur många gånger jag gått genom samma rutin. Planet taxar ut från terminalen, hittar fram till startbanan, lyfter.
Det vita solbelysta molntäcket ligger som vit fetvadd långt under Airbusens buk. Flygningen är behaglig, jag känner mig trygg och säker där jag sitter i mitt säte och dricker kaffe, åtta kilometer ovanför marken. Men tryggheten är en illusion. Om ett allvarligt fel uppstår på flygplanet, eller kaptenen gör ett misstag, då störtar vi ner i Östersjön, likt mytens Ikaros som flög för nära solen och fick sina vingar sönderbrända.
Det slår mig att just flygandet är en perfekt symbol för den västerländska människans förhållande till den jord hon bara har till låns. Vi tror att vi är trygga, där vi sitter fastspända i våra illusioners flygplanskabin. Vi hör om haverier, men intalar oss att det händer andra, inte oss. Långt under oss lyser havet blått genom en reva i molntäcket, vi kastar en likgiltig blick på det och återgår till tidningen och vårt kaffe.
Lars Sund
