Henrika Ringbom har genom sitt kvartssekellånga författarskap relativt konsekvent sökt sig mot en större enkelhet, till skillnad från exempelvis Agneta Enckell, som ändå delar hennes språkutmanande utgångspunkt. Men de olika lagren i texten finns kvar, de manifesteras bara inte fullt lika tydligt som tidigare.

I den nya diktsamlingen Öar i ett hav som strömmar ställer sig diktjaget öga mot öga med en stor sorg, och den ovannämnda tydligheten kommer väl till pass i det kaotiska tillstånd en död mamma lämnar efter sig. Benen nästan viker sig under diktjaget. Väskor försvinner, biljetter går upp i rök, plånboken saknas vid kassan i varuhuset. Ett tillstånd av tillfällig emotionell regression, kanske. Det spelar ingen roll att man är vuxen när det händer. Bortom den döda föräldern står ett förkrossat barn.

Det är som om formen brottas med det stora odödliga(!) ämnet. I de dikter, fragment eller stycken som på ett direkt sätt behandlar förlusten av en nära flyter textsjoken ihop och blir prosa, som om det i smärtan inte fanns rum för det medvetna och kalkylerande formtänkande som poesins vanligen ganska korta versrader innebär. När tystnaden som uppstår efter att en närståendes sista andetag ska brytas finns det liksom alltid fler ord att tillägga. Det är förstås inte särskilt ovanligt att en diktsamling innehåller olika typer av dikt, snarare tvärtom, men här innebär de typografiska skillnaderna mer än de brukar. Tyngden i prosadikterna gör att läsaren tar ett skutt av förväntad lättnad när sidvändningen avslöjar en nätt liten ordansamling. Tematiskt följer dikterna formen till viss del. Den första avdelningens prosalika konstaterande av död följs av ett minne, i sig en konstruktion som liknar form: ”Ännu i vintras / red hon i ett snölandskap / Skog, motljus mellan / tallarna. På hästens rygg / såg hon lite lycklig ut.” Kanske hittar Ringboms diktjag ett stöd att luta sig mot i det faktum att den medvetna formen, de brutna raderna, återger det skrivande subjektet åtminstone en skärva makt över sitt öde och känsloliv.

Den personliga sorgen blandas med en allmängiltig och mer existentiell eller symbolisk. Att plocka bort den dödas kläder gör ont, men det gör också ett besök på Judiska museet i Berlin. Eller mödosamt framåtgående bärare i japanska träsnitt och fikongetinghonans korta och – i människoögon – mycket smärtsamma livscykel. Henrika Ringbom hittar en skön balans som verkligen påminner om ett verkligt sorgearbete där sorgen pulserar i olika intensitet och ofta dyker upp i den konst man konsumerar då den, åtminstone tillfälligtvis, lämnat sitt mest akuta stadium.

Och precis som i livet finns det ljuspunkter att exploatera för att finna uthärdlighet och motivation för de där nödvändiga stegen framåt. Till och med i en mörk dröm eller ett minne finns det en lättnad. Diktjaget leker en lek som liknar brännboll och en lekledare förklarar att den som blivit bränd är död:

 

Jag ställer mig mitt bland dem och bränner en man, det är lätt, han ligger alldeles stilla. Nu är det han som ”är”, och jag frågar lekledaren vad vi som redan blivit brända ska göra. Hon svarar att det inte finns någonting för oss att göra, vi ska bara existera, gå omkring i rummet och bli fler och fler. Jag längtar tillbaka till livet och till allt man kan göra i det.

 

I den misslyckade leken bor en skärva av den drivkraft som en gång för mycket länge sedan fick en hungrig fisk att kravla sig upp på land. Henrika Ringbom har egentligen inte skrivit en bok om sorg, utan en mycket fin samling om hur man går vidare.

 

Sebastian Johans

 

Henrika Ringbom. Öar i ett hav som strömmar. Schildts & Söderströms, 2013.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.