I Vuosisadan rakkaustarinat påminns man för ett ögonblick om ordens tyngd, om känslornas autenticitet, skriver Anna von Bonsdorff i sin recension av Nationalteaterns laddade äktenskapsdrama, baserat på texter av Märta och Henrik Tikkanen.
Det handlar om mormors, mors och framför allt Märtas kärlekssaga. Seppo Parkkinens enastående dramatisering bygger på Märta och Henrik Tikkanens texter. Pjäsen inleds med att Märta vill skriva om sin mormor och sin mor. Genom manifesterandet av sin egen författarroll är hon sedan med på scenen hela tiden då den första kärlekssagan, berättelsen om morföräldrarna Emma och Uno, utspelas. Hon avbryter, ställer frågor, styr. Det är nästan som om Märta skulle regissera den pågående berättelsen, och samtidigt blir det en indirekt påminnelse om att den som gräver i det förgångna oundvikligen är präglad av sin egen tid och sina personliga utgångspunkter.
Skickligt och smärtsamt
Cécile Orblin gör en fullkomligt lysande rollprestation som Märta och klarar växlandet från författare till juvenil tonåring till andra aktens mer allvarstyngda älskande med omisskännlig precision. Över huvud taget är det en stark skådespelarensemble som äntrat scenen. Petri Manninens Henrik är synnerligen karismatisk, likaså Antti Pääkkönens Uno.
Det är mormors och Märtas kärlekshistorier som har tilldelats mest scentid, medan berättelsen om Märtas föräldrars äktenskap egentligen överskuggas av Märtas egen uppväxt. Ändå illustrerar detta överskuggande på något vis Märtas mors situation då hon ständigt finns tillhands för alla andra i familjen men aldrig kräver eget utrymme och egen tid. Föreställningen drivs framåt, för att sedan utmynna i den himlastormande sagan om Märta och Henrik, eller Rödluvan och vargen som de kallas här. En äventyrslysten Rödluva som störtar rakt in i vargens famn. Vi vet hur det går sedan.
Det blir lidelsefullt, smärtsamt, exponerat. Från Emmas och Unos stora familj och släktkrets krymps sociala kontexen ned tills bara Märta och Henrik finns kvar. Och mer behövs inte, för det slår gnistor om dem. Allra finast, snudd på rörande, är det då paret går i dialog med varandra och talar genom författarnas respektive texter. Undertecknad måste erkänna att paret Tikkanens böcker inte hört till mina största läsupplevelser, men på scenen, genom skådespelarnas känsloladdade tolkningar blir texternas effekt hisnande. Man förstår nästan varför det måste vara just de två.
Det som kvarstår
Pjäsens sätt att åskådliggöra äktenskapets ramar och villkor under tre generationer gör att den å ena sidan kan ses som en historisk översikt. Här kartläggs äktenskapets sociala betydelse, men också inomäktenskapliga aspekter belyses, så som vad man absolut inte bör tala om. Det framgår tydligt att det skett stora förändringar från Emmas tid till Märtas.
Efter att ett helt århundrades äktenskapsanknutna problematik belysts och blottlagts under den tre timmar långa föreställningen måste man nästan ställa frågan varför någon över huvud taget väljer att ingå äktenskap? Någonslags drivande kraft måste det väl finnas, som fått de tre paren i pjäsen att utbyta ringar. Vuosisadan rakkaustarinat kan också ses som en ansats till att komma åt den där outgrundliga kärleken, som en undran om vad som kvarstår efter besvikelser och otrohet, tigande och gräl.
För den som skriver sin egen kärlekssaga finns ofta risken att något av dess vidunderlighet försvinner i läsarnas eller åskådarnas obarmhärtiga ögon. Men i Vuosisadan rakkaustarinat påminns man för ett ögonblick om ordens tyngd, om känslornas autenticitet. Andäktigt tackar jag för det.
Anna von Bonsdorff
Foto: Stefan Bremer
Vuosisadan rakkaustarinat. Text: Märta Tikkanen, Henrik Tikkanen. Dramatisering: Seppo Parkkinen. Regi: Kaisa Korhonen. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Musik: Altti Uhlenius. Ljusdesign: Kalle Ropponen. Ljuddesign: Jani Peltola. Videodesign: Pietu Pietiäinen. På scenen: Jussi Lehtonen, Pirjo Luoma-aho, Markku Maalismaa, Petri Manninen, Cécile Orblin, Kaija Pakarinen, Terhi Panula, Antti Pääkkönen, Linda Wiklund m.fl. Premiär 11.9.
