Troja Mutanens hjärtbesvär heter Teater Mars nya experimentellt tillkomna pjäs på Universum. Och hjärtbesvär av det ena eller andra slaget blir det för snart sagt alla karaktärerna på scenen.
Trots ett pjäsnamn som skulle kunna inbjuda till postmodernistiska associationer genom blandningen av högt och lågt, lek och allvar, ligger själva pjäsinnehållet ändå närmare den naturalistiska teatern, vilket ju också hör till regissörens specialområde. I Joakim Groths regi gör skådespelarna nedslag i vardagsnära situationer och miljöer på scenen. Första akten introducerar karaktärerna för publiken och laddar upp för andra aktens höjdpunkt i form av en fest, där katastrofpotentialen ökar i takt med promillehalten i blodet.
En sammankomst som spårar ut enligt konstens alla regler är naturligtvis ett tacksamt tema att arbeta med. Visst är det möjligt att associera till både Groths förra pjäs Remont och Tracy Letts En familj som under de senaste åren spelats på Svenska Teatern. Men trots att Groth är väl förtrogen med just den här sortens teater har själva arbetsmetoderna den här gången varit annorlunda. Och även om arbetsmetoderna varit experimentella är slutresultatet sammanhållet och försett med både humor och möjligheter till identifikation och igenkännande.
Pjäsens framväxt har inspirerats av den brittiske regissören Mike Leighs filmer och hans processbaserade arbete. Det går i all korthet ut på att utgå från enskilda karaktärer, för att i ett senare skede skapa själva handlingen. Skådespelarna har undersökt riktiga modeller som sedan gjorts om till fiktiva karaktärer och replikerna och handlingen har improviserats fram.
Starka personligheter
På scenen laboreras det med fem starka och väldigt olika personligheter. Nina Hukkinen gör en Troja Mutanen med alla slags besvär, inte bara hjärtrelaterade sådana. Det går helt enkelt inte så bra för Troja, som till råga på allt lyckas tanka diesel i bilens bensintank. Men precis då hon ska tömma tanken dyker den kufiska Lasse upp, suveränt spelad av Niklas Häggblom. Dessutom finns Ingågrannarna Jeanette och Stig med i bilden. Åsa Nybo gör en dråplig Jeanette som har en åsikt om precis allting, medan Robert Enckells Stig är mer introvert lagd, i motsats till sin levnadsglada bror Klaus som spelas av Max Bremer.
Troja Mutanens hjärtbesvär bjuder på mycket som känns innovativt, säkert delvis tack vare pjäsens speciella framväxt. Här finns bland annat audiovisuella inslag i form av filmkameror, så att publiken kan följa med vissa scener från flera vinklar samtidigt. Och festscenen där inga repliker ska höras på grund av den öronbedövande musiken, men där Stigs utanförskap ändå tydliggörs, är riktigt snyggt komponerad. Det processbaserade arbetet med pjäsen har också lett till stor diversitet vad dialogen beträffar. Finskan får hänga med emellanåt. Och som Groth skriver i programbladstexten kan en från början improviserad dialog få en ”absurt vardagsrealistisk kvalitet”, jämfört med skriven sådan. Undertecknad kan inte annat än instämma, pjäsens replikskiften fungerar friktionsfritt och gör ett trovärdigt intryck. Dessutom har man verkligen vågat ta ut svängarna, också då det gäller mer trevande ordväxlingar och pinsamma tystnader.
Den vardagsnära förankringen och dess igenkänningsfaktor bidrar till en humor som lockar fram skratt på skratt. Det är bara då det under festens gång skämtas om kvinnologik som det för ett ögonblick känns dammigt, även om själva situationen allra mest parodierar de tre berusade medelåldersmännen. Troja Mutanens hjärtbesvär visar med all tydlighet att tonåringar inte har monopol på häftiga känslor och humörsvängningar.
Anna von Bonsdorff
Troja Mutanens hjärtbesvär. Text och regi: Joakim Groth. Scenografisk konsult: Markus Packalén. Ljud och ljus: Eric Mutel. På scenen: Max Bremer, Robert Enckell, Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Åsa Nybo.
