Filosofen Pekka Himanen är tillbaka i rubrikerna. Jag har inte läst rapporten, vars kungstanke tycks vara att välfärdsstaten ska koncentrera sig på att öka välmåendet, istället för att minska illamåendet (låter som: koncentrera pengarna till samlingspartiets väljare). Det är möjligt att den är utmärkt och nyskapande, som medförfattaren Maunel Castells säger, intressant nog i Hesari presenterad som ”gammal marxist” och ”Erkki Tuomiojas gode vän”. Eller så inte.
Det som verkar nytt, om ock inspirerat av Amartya Sen, är det mänskliga värdighetsindexet, som länder skulle kunna räkna ut, jämsides med bruttonationalprodukten. Värdighet skulle betyda att alla människor behandlas med respekt, deras utveckling stöds och deras självbestämmanderätt erkänns. Det låter bra, rentav utmärkt. Det börjar märkas överallt, från den vildsinta komikern Russell Brands anti-politiska manifest till Himanens rapport, att den nyliberala människobilden är så smal och grov att andra värderingar måste ympas in.
Men går det? Är värdighet ens möjlig när människan till exempel allt mer definieras som kund? Inte medborgare, studerande, patient, läsare, människa? En kund har en smal, ekonomisk relation med omvärlden, inget mer. Rätt till sin vara eller tjänst, med enda plikt att betala. Kunden har alltid rätt, men givetvis så länge hon har pengar – utan har hon inte rätt till något alls. Är det värdigt? Vad respekteras, pengarna eller livet?
Eller är det värdigt att EVA-direktören Matti Apunen går ut och sjunger sin lovsång till inkomstklyftorna just nu? Att EVA beställt och publicerat rapporten Oikea palkka – kymmenen totuutta tuloerosta (jag gillar framför allt ordvalen oikea och totuutta) beror förstås på att skattelängderna nyss offentliggjordes. Rapportförfattarna oroar sig för samhällsfreden och att folk inte accepterar löneskillnaderna. Varför kan ”folk” inte glädja sig över hur bra vinnarna har det?
Finland har alltid varit ett egalitärt samhälle, vilket har lett till allt fint vi har: grundskola, talko-arbete, Vinterkrigsanda. De som betalar mycket i skatt är ju samhällets hjältar och välgörare. Så ingen störs av att Supercell-killarna lyfter höga löner – de har hittat på något nytt, skapat det ur intet och säljer det till resten av världen (och betalar dessutom gärna skatt, medvetna om att deras framgång, liksom till exempel Nokias, har understötts av välfärdsstaten). Det som stör är att kortsynta mäklare, konsulter och VD:ar lyfter höga löner även då de kör ner företag, sparkar folk och fattar dumma beslut. Och det som stör allra mest är när folks intuitiva känsla för rättvisa, anständighet och arbete döps om till avundsjuka.
Det faller helt enkelt inte ”folk” in att vissa skulle vara värda tio, tjugo, femtio gånger högre lön än andra – och sedan inte dela med sig i progressiv beskattning. Den här anspråksfullheten är värdighet i praktiken: att i det längsta se sig själv som (med)människa, inte som rättslös förlorare. Höginkomsttagarnas gnäll över avundsjukan blir skenheligt i ett konkurrenssamhälle som drivs av förlorarens begär att bli vinnare och vinnarens fasa för att bli förlorare. De som sår begär skördar avundsjuka. Himanen har själv drabbats och mött häpnadsväckande frän kritik.
Exceptionella individer, som Nelson Mandela och Mahatma Gandhi, kan bete sig värdigt under fruktansvärda omständigheter, inom helt oanständiga politiska system. Och värdighet är politiskt sprängstoff. I sista hand var det deras (och givetvis många andras) vägran att ge avkall på sin mänskliga värdighet som bröt ner apatheidregimen och den brittiska imperialismen. I allmänhet är vägen till värdighet så enkel: behandla människor anständigt.
Sara Ehnholm Hielm
