Dialogiska undersökningar

av Ny Tid

Baltic Circle är en årlig internationell teaterfestival i Helsingfors som presenterar aktuella influenser inom den samtida scenkonsten. En tydlig sådan influens i år var programmets fokus på relationen mellan publiken och konstnärerna. I mötet med föreställningarna kunde man urskilja en glidande skala mellan åskådarkonst och deltagarkonst, skriver Sanna Huldén. 

De flesta av oss är inlärda i en åskådarkultur. Den baserar sig på en avsändare (föreställningen och konstnärerna) och en mottagare (publiken). Vi ber våra barn att sitta stilla och tysta för att inte störa skådespelet och vi njuter av den avskärmning som salongsmörkret erbjuder oss. Vi skiljer noggrant på den som producerar konsten och den som konsumerar den. Publikens närvaro är visserligen en förutsättning för att föreställningen ska spelas, men dess inverkan på händelseförloppet är minimal.

Under en av flera verkstäder som arrangeras av finländska Todellisuuden tutkimuskeskus undersöks den här rollfördelningen i praktiken. Med hjälp av enkla instruktioner får deltagarna parvis utforska hur förhållandet mellan konstnär (performer) och åskådare (spectator) tar form. Den ena är konstnär, den andra åskådare. Tid att utforska: fem minuter. Sedan byts rollerna. Inget mer.

Tack vare avsaknaden av en fiktiv plats, situation eller handling hamnar fokus faktiskt på just relationen. Upplevelsen av skiftet mellan rollen som åskådare och rollen som konstnär blir knivskarp för mig: från att som konstnär känna frihet, nyfikenhet och lust att kommunicera går jag till att som åskådare känna en förväntan på passivitet parallellt med ett ansvar att bekräfta konstnären.

 

Dialog och samspel

Skalan mellan deltagarkonst och åskådarkonst inte är en skala mellan bra och dåligt. Däremot kan en medvetenhet om betydelsen av förhållandet mellan publik och konstnär innebära en möjlighet för konstnären att välja vilken inverkan en teaterföreställning kan ha på dess publik.

I motsats till åskådarkonst baserar sig den deltagarinriktade konsten på dialog och samspel. Den försöker hitta bort från den passiverande åskådarrollen. Genom att skapa ett mer jämlikt förhållande mellan konstnär och publik och göra dem båda till deltagare i en och samma process, går teatern från en envägskommunikation till ett samspel.

Där den åskådarinriktade konsten kan erbjuda starka upplevelser som vidgar tankerymden och ger nya insikter strävar den deltagarinriktade konsten efter att få publiken att aktivera och engagera sig och gå från tanke till handling. De konstnärer som ägnar sig åt deltagarkonst har ofta en uttalad ambition att genom sitt arbete skapa en förändring, en bättre värld, ur ett eller annat perspektiv. Det betyder inte att konsten nödvändigtvis görs till ett instrument för en politisk agenda. Föreställningen används istället som ett forum för att praktisera och öva sig på etik, aktivism och demokrati.

 

Blottlagda positioner

Public Movement besökte Baltic Circle redan förra året. I år är den israeliska gruppen i stan med en koreograferad demonstration de kallar Positions. Den arrangeras utomhus, i skvären bakom Glaspalatset i centrum av Helsingfors. Formen är enkel: ett kvadratiskt område ramas in och skärs av på mitten av remmar som ett antal medhjälpare står och håller i. Innanför remmarna står deltagarna, dels de som planerat sitt besök, dels de nyfikna som av en slump haft vägarna förbi i eftermiddagsrusningen. Vid två av kvadratens sidor, mitt emot varandra, står personer med megafoner och ropar ut påståenden eller ord. Genom att välja sida om mittenremmen ska deltagarna ta ställning till de påståenden som ropas ut.

Den ena ropar ”Paula Koivuniemi!”, den andra ”Katri Helena!”. Den ena ropar ”Jag är stolt över vinterkriget!”, den andra ”Jag skiter fullständigt i vinterkriget!”. Den ena ropar ”Homosexuell!, den andra ”Heterosexuell!” Den ena ropar ”Det här är demokrati!”, den andra ”Det här är konst!”. Och så vidare.

Hela aktionen är över på en kvart. Under den stunden har jag tagit ställning för flera påståenden än jag egentligen håller med om – i brist på alternativ. Aktörerna är tydliga med att de vill att vi väljer sida. Och jag lyder. Jag påstår att jag skiter fullständigt i vinterkriget, att det vi håller på med bara är konst och att jag föredrar Paula Koivuniemi framför Katri Helena. Det kan låta lite lustigt, men efteråt känner jag mig mycket olustig. Som en marionettdocka i någon annans maktspel.

Jag vill så gärna ta konsten på allvar. Jag tänker att om jag inte gör det kan jag inte heller förvänta mig att den spelar någon roll i mitt liv eller i samhället. Så varför vägrade jag inte bara att välja? Varför pratade jag inte om våra framtvingade ställningstaganden med de andra som deltog? Varför gjorde jag inte uppror? Herregud, jag gjorde inte ens ett försök att ställa mig precis i mitten eller utanför.

Det är tydligt att Positions, trots sin interaktiva form, höll mig kvar i åskådarkonventionerna. Min känsla av ansvar och behovet att lyda konstnärerna gjorde mig passiv. Aktionen fick mig att med obehaglig tydlighet se mina tendenser att underordna mig sociala spelregler, även då jag inte upplever dem som konstruktiva. Den fick mig att undra vilka andra system jag följer lika blint?

 

Etisk sexklubb?

Sverigebaserade Poste Restante går betydligt längre i utövandet av deltagarkonst. Föreställningen Civilization and its discontents spelas i Reprums lokaler i Sörnäs. Den baserar sig på Freuds teorier om hur mänskan för att kunna leva som en civiliserad varelse är tvungen att undertrycka en del av sina begär. Ett sexuellt begär, till exempel, är inte alltid förenligt med den gällande moralen. Vad konstnärerna vill undersöka tillsammans med sin publik är om det går att äta kakan och ha den kvar: kan man genom att på ett demokratiskt och respektfullt sätt skapa en plats för att förverkliga sådana begär göra själva förverkligandet etiskt godtagbart? En sexklubb som ett jämlikt kooperativ, alltså.

Handlingen går ut på att genom samtal och praktiska förberedelser planera den här fairtrade-sexklubben. Vilka sexuella preferenser ska tillgodoses med de begränsade resurser man har? Hur ska klubbens olika rum inredas? Hur ska hygienen skötas och medlemskapet utformas?

Konstnärernas roll i Civilization and its discontents liknar handledares. De planerar samspelet, tydliggör regelverket och guidar publiken med stor vänlighet mellan processens olika delar. De rör sig inte i någon fiktion, det finns inga rollkaraktärer eller inövad dialog som skulle avskärma dem från oss i den verkliga världen. Vi deltar tillsammans. Och publiken är åskådare endast korta stunder. Resten av tiden är det även vi som pratar och agerar och får processen att framskrida. Inom de ramar som konstnärerna ger oss är det vi själva som utgör föreställningen.

Poste Restante lägger ett stort ansvar på den publik som deltar. Men det är ett annorlunda ansvar än det bekräftande åskådaransvaret. Här handlar det snarare om hur engagerad jag är. Min – liksom alla andra deltagares – insats är ju avgörande för hur föreställningen utformar sig. Jag märker att jag inte riktigt vet hur seriöst jag skall förhålla mig. Jag funderar på om det är meningen att vi ska förverkliga eller om vi bara leker tillsammans. Och vilken social roll ska jag ta i de olika situationerna?

Så är det plötsligt slut. Med en lite snopen känsla går jag ut till garderoben. Och då står hon där utanför hissarna, min försynta dragqueen. I den snurrande diskobollens glimmer sjunger hon playback till Chers ”All or nothing”. Jag har svårt att slita mig. Hon inger mig ett stort lugn, en känsla av frihet och tillåtande. Vi behöver våra roller och vi kan spela med dem som vi vill. Det krävs ingen teaterfiktion för att leka. Sexklubben som mitt i mina rationella resonemang var så avlägsen känns plötsligt nästan möjlig.

 

Siffran 20 + färgen blå

Scenrummet har en stor betydelse för etablerandet av de konventioner som präglar åskådarkonsten. Ett traditionellt spelutrymme som skiljer mellan scen och salong kan vara svårt att utnyttja för aktivt publikdeltagande. Liksom ett teaterhus – eller rentav bara ordet ”teater” – kan vara så präglat av åskådartraditionen att en annorlunda publikrelation kan vara svår att uppnå förrän man förflyttat sig utanför det. Det visade isländska Kviss búmm bangs Gala för minoriteter med största tydlighet. Galan gick av stapeln på Q-teatteri i Tölö.

Scenrummet är format som ett auditorium med brant stigande läktare. Längst framme, längst nere, står de som leder showen. Publiken har försetts med siffer- och färgkodade lappar som, utöver att markera våra sittplatser, senare också visar sig dela in oss i mindre grupper om tre eller fyra. Men först får vi beskåda representanter ur diverse finländska minoriteter. Allt från mer uppmärksammade grupper som romer till mindre uppmärksammade som ”sexuellt aktiva heterosexuella kvinnor”, ”extremt lyckliga idrottare” eller ”personer som kommer från ett land som inte existerar”.

Minoritetsrepresentanterna kommer in på scenen, dansar, pratar eller sjunger, avslutar och får applåder. Det är en absurd show som genom att hylla vårt stigmatiserande sätt att kategorisera mänskor kritiserar detsamma. Det är uppenbart att minoritetsrepresentanterna på scenen har lika lite eller mycket gemensamt med de övriga i sin minoritet som vi i vår lilla grupp ”siffran 20 + färgen blå” har på läktaren.

Det traditionella Gala-formatet avskärmar åskådarna från scenen och konstnärerna. Vi bjuds inte in som medskapare, den dialog som finns förs på konstnärernas villkor. Därför känns det extra brutalt när den ena ovilliga personen efter den andra tvingas klättra den långa vägen ner från läktaren och ut på scenen för att medverka i små uppträdanden. Trots avsaknaden av en jämlik grund för deltagande förväntas publiken ställa upp och agera med i showen. ”Föreställningen går inte vidare förrän vi har fem frivilliga”, säger en av kvällens programledare. Och snart har fem personer mycket riktigt tagit ansvaret för föreställningen på sina axlar. Upplevelsen är betungande även för mig som får hålla mig i trygghet på läktaren.

 

Kritikerns nya roll

Efter erfarenheterna av de mer eller mindre deltagarstyrda föreställningarna ser jag fram emot diskussionen som Todellisuuden tutkimuskeskus ordnar som avslutning på samarbetet med Baltic Circle. På plats finns en konstnärspanel, en publik och en veckas erfarenheter som bara väntar på att verbaliseras. Trodde jag.

Istället för ett fördjupat resonemang får jag höra en handfull en-minuters presentationer som var och en följs av en kvarts praktiska övningar. En av övningarna går ut på att följa efter och imitera en inte så litet förvirrad hund vid namn Karri. Sen blir det lite kontaktimprovisation, lite gestaltning av bitterhet, lite avslappning…

Jag förundras över avsaknaden av ett reflekterande samtal. Varför får vi inte prata om konsten? Varför får vi inte ha en dialog om det vi har upplevt? Jag är övertygad om att deltagarinriktad konst kräver och behöver sitt samtal precis lika mycket som en åskådarinriktad dito. Men den kräver ett samtal som inte objektifierar och packar in konsten. Ett samtal som tar hänsyn till att konstverket består av ett samspel, av en föränderlig relation mellan deltagarna, av en subjektiv process.

Och kritiken då? Hur ska kritikern förhålla sig till en föreställning som hon själv som deltagare har varit med och skapat? Kanske måste också kritikerns relation till konstverket, konstnärerna – och läsaren – förändras? Kanske ska kritikern ge avkall på sin auktoritet och inbjuda till ett dialogiskt undersökande av en gemensam process, istället för att bedöma konstverket som ett avskärmat objekt?

 

Sanna Huldén


Lämna en kommentar