En antirasists uppväxt

av Marcus Floman

Daniel Poohls prisbelönta debutroman Som om vi hade glömt, visar hur flyktingar från krigets Jugoslavien påverkar en liten socialdemokratisk bruksort i Dalsland i början av 1990-talet.

Expo-chefredaktören Daniel Poohl kan numera också titulera sig författare. Poohls romandebut, uppväxtskildringen Som om vi hade glömt, beskriver hur en tioåring upplevde förändringarna på sin lilla hemort då 150 kosovoalbanska flyktingar fyllde Åsensbruks öde lägenheter. Den tecknar också ett sympatiskt porträtt av en ensamstående mamma och hennes vardag med två busiga söner.

Poohl beskriver noggrant hur olika frontlinjer bildades i hans skolklass och på gårdarna kring de hus där han bodde som barn. Kompisgängen fanns redan före flyktingarna flyttade in men gränserna blev skarpare i och med de nya barnens ankomst. Dels var det ”patrioterna”, de som – i väldigt hög grad av sina föräldrar – hade fått uppfattningen att flyktingarna var äckliga (”de luktade ju vitlök”) och inte att lita på. Så fanns det Daniel och hans kompisar som tyckte att det var spännande med nytt folk (”bra fotbollsspelare och snygga tjejer”) och förstås den största gruppen bestående av osäkra barn.

Men vad var det mer konkret som bestämde till vilket gäng man hörde?

– Boken är egentligen inte ett försök att förklara den komplicerade frågan utan ett försök att skildra alla de miljöer som spelar en roll för vilken gruppering man väljer. Den allra viktigaste faktorn är de grundläggande värderingarna och hur självklara de är. I mitt fall var det på olika sätt att man ska behandla andra på ett juste sätt och – ja det är inte en värdering, men: att det är okej att vara nyfiken.

Daniels och hans bästa kompisars nyfikenhet gav dem mod att gå med i den nya rastlek flyktingarna hämtat med sig: ett spel med färggranna glaskulor. Senare deltog också en del av flyktingbarnen i fotbollsspelandet. På gården nära hemmet blev Daniel också bekant med de vuxna kosovoalbanerna, deras eviga tedrickande om kvällarna och de söta bakverken som bjöds åt alla som vågade smaka.

Separation eller gemenskap

I vissa stunder under intervjun med Daniel Poohl blir det tydligt att det är den antirasistiska tidskriften Expos chefredaktör som talar, då faller boken för en stund i kulisserna.

– Det intressanta med rasismen är att den lurar folk att tro att det finns människor som man inte har något gemensamt med. Den bygger upp murar mellan människor och som politisk ideologi är den därför väldigt effektfull om du vill utöva makt: du kan få folk att hållas ifrån varandra. Den nationalistiska ideologin utgår ju väldigt mycket från separation – den bygger gemenskap genom att först sortera bort dem som inte ska vara med i gemenskapen.

Poohl beskriver rasismen som en idé som håller naturliga konstellationer av människor isär. Så är det igen författaren som pratar:

– Jag insåg ju redan som barn att det finns en massa människor som kommer utifrån, som det finns idéer om och som jag har mycket mer gemensamt med än många av dem som jag går i samma klass med. För mig har det varit den kanske mest centrala insikten för att förstå hur falsk den nationalistiska och rasistiska föreställningsvärlden är.

Att många av de nyanlända upplevt svårt traumatiska saker under kriget kunde ibland på ett indirekt sätt komma till ytan på skolgården i Åsensbruk. I boken återger Poohl flera situationer där han bevittnade oprovocerat våld, då något av barnen från Kosovo slog till eller hoppade på något av de andra barnen. Poohl tror själv att han redan som barn förmådde se skillnaden mellan individ och grupp tack vare den egna nyfikenheten, och tack vare att han fått vänner bland de nyinflyttade. När Poohl en dag blev utsatt för oprovocerat våld drog han slutsatsen att denna individ bett sig som en idiot och slutade umgås med honom. Andra barn från Åsensbruk drog andra slutsatser om flyktingarna som kollektiv: ”ja men dom är sådana”, kunde man höra i skolkorridoren. Och de attityderna hade barnen högst sannolikt fått från föräldrar eller andra vuxna.

– Det finns en del av arbetarklassen som är konservativ och intolerant, för att det är det den fått lära sig. Det är inte så att det är givet att arbetare är intoleranta. Det handlar i grunden om idéer och vilka idéer som får utrymme i ett socialt sammanhang. Jag menar att jag vuxit upp i ett socialt sammanhang där andra idéer var gällande. Idéer som var mycket mer grundade i solidaritetstanken, även om det inte var så politiserat.

Bokens händelser idag

Bokens titel, Som om vi hade glömt, anspelar på den rasism som blossar upp i en situation då en grupp flyktingar flyttar in, och omgivningen reagerar som om detta inträffade för första gången. Eftersom världshändelserna hela tiden driver nya människor på flykt kommer flyktingar att fortsätta att komma både till Sverige och Finland. Poohl påminner om att det finns samhällen där det inte uppstår konflikter när flyktingar flyttar in.

– Jag är rädd att vi inte drar lärdom av de erfarenheter vi skulle kunna dra lärdom av. Där vi kunde lära oss hur ett samhälle skulle kunna organisera sig och på ett mycket bättre sätt klara av den här typen av situationer.

Poohl tycker att det borde forskas mycket mer kring lokalsamhällets mottagande av flyktingar, och att man på ett ännu bättre sätt borde ta tillvara den kunskap som finns hos de människor som brottas med de här utmaningarna. Så tar Poohl ett exempel från barndomen:

– Det är klart att det är en utmaning när ett samhälle på 700 personer får 150 nya personer som alla kommer från en krigshärd. Man ska inte ta lätt på det. Det är komplicerat när en stor del av de människor som kommer är härjade av krig och mår skitdåligt. Jag kan ibland tycka att vi i Sverige är ganska naiva i detta – vi är väldigt solidariska med omvärlden, vilket är bra, men den solidariteten försvinner när omvärlden kommer hit. Det är som om det vore så här: ”Nu öppnar vi dörren för dem som behöver hjälp, vi önskar dem välkomna”. Och sen när de väl är här så får de ”lägga sig i källaren och klara sig själva.” Om vi på allvar vill ha en solidarisk flyktingpolitik så måste vi också ta hand om de människor som kommer hit.

Poohl anser att den kunskap som många flyktingar bär på, flyktingar som kommit till Sverige för tiotals år sedan, borde tas tillvara i högre grad än vad som är fallet idag.

– Det finns vissa kommuner som jobbar på det här. Om de väntar sig invandrare från till exempel Somalia, så tar de kontakt med de somaliska flyktingar som kom i början av 1990-talet och frågar dem hur det kändes, vad de hade behövt då och vad som skulle kunna göras bättre i dag.

Text: Marcus Floman
Foto: Fredrik Sonck

Läs också: 

Politruken som artist

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.