Uladzimir Njakljajeu är belarusisk poet och författare, född 1946. Han ställde upp som oppositionens betrodda presidentkandidat i Belarus (d.v.s. Vitryssland – namnfrågan har både politiska, språkliga och journalistiska dimensioner. red. anm.) men på valdagen den 19 december 2010 slogs han ner av maskerade personer och fördes till sjukhus. Kvällens odemokratiska händelseförlopp slutade ändå inte där.

”Jag hamnade på sjukhus, varifrån maskerade människor kidnappade mig. Mitt i natten. Från intensivvårdsavdelningen. Naken.” Så skriver Njakljajeu i inledningen till boken Brev till Volha och friheten, och fortsätter med att redogöra för den skräck han kände då han inte hade en aning om vad som skulle följa därpå. Njakljajeu fördes till KGB:s fängelse Amerykanka i Minsk. I januari 2011 blev han förflyttad till husarrest.

Brev till Volha och friheten, som består av en samling brev och dikter som blev till under fängelsevistelsen, har översatts av Janina Orlov och Stefan Eriksson. Den Volha som titeln syftar på är Njakljajeus fru. Titeln på den belarusiska originalutgåvan är i själva verket något av en ordlek eftersom smeknamnet Volja använts, vilket både syftar på namnet Volha och samtidigt betyder frihet. Och frihet är ett nyckelbegrepp då det kommer till bokens innehåll.

De brev som bokens första del består av är undantagslöst adresserade till Volha och har, åtminstone bitvis, en väldigt privat och intim ton. I breven berättas det egentligen rätt lite om fängelsevardagen och ingenting om fängelset som social miljö, där exempelvis samvaron med andra fångar skulle vara betydelsefull. Istället är det med Volha som Njakljajeu samtalar i sina brev, det är till henne han vänder sig med sina funderingar. Här finns ett framåttänkande, en förtröstan och förhoppningar om bättre dagar som ännu ska komma. Som läsare får man intrycket att skrivandet spelat en oerhört viktigt roll för Njakljajeu under fängelsevistelsen, som en slags kreativ livlina. Och rent språkligt märks det också att han är poet.

Dikterna som följer efter brevdelen är obetitlade, enbart numrerade, och kan med fördel läsas som en lång svit där vissa återkommande teman och bildspråk bidrar till helhetsintrycket. Njakljajeus diktjag befinner sig i limbo mellan fängelse och frihet, där existentiella frågor dryftas och där en hel del religiöst språk också ryms med. Ett par av dikterna påminner till ton och tempo om Majakovskijs arbeten när en trosvisst förkunnande poet träder fram mellan raderna, men för det mesta är dikterna betydligt mer allvarsamma.

Men poängen med den här boken är ändå inte att läsaren i första hand skall hänge sig åt nitisk lyrikanalys. Njakljajeu är framför allt vittne till den odemokratiska situationen i Belarus och delar öppet med sig av de övergrepp han utsatts för. Samtidigt ger Njakljajeus brev och dikter en insikt i hur en människas kreativa och känslosamma sidor kommer till uttryck också i de mest hopplösa situationer.

 

Anna von Bonsdorff

Uladzimir Njakljajeu: Brev till Volha och friheten. Ellips förlag, Midsommar förlag, 2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.