Caitlin Moran har skrivit en rolig feministisk självbiografi, ypperligt översatt av Molle Kanmert Sjölander, skriver Bert Bjarland. 

Caitlin Moran kommer från den brittiska arbetarklassen, är äldst av åtta syskon och har sedan hon var femton jobbat som reporter, till en början på musiktidskrifter och senare som kolumnist i tidningar som The Observer, The Guardian och The Times. Konsten att vara kvinna är hennes självbiografi, inspirerad av Germaine Greers feministklassiker Den kvinnliga eunucken, men med ett rejält mått av frodig och elak humor. Boken kom ut på engelska 2011, när Moran var trettiosex, nu är hon trettioåtta och boken har blivit en bästsäljare.

Konsten att vara kvinna har av feministiska kritiker anklagats för att generalisera och för att tala i alla kvinnors namn, när Moran i själva verket skriver ur en vit kvinnlig feminists och klassresenärs perspektiv. Men hon gör det på ett roligt och väldigt personligt sätt. Och det var ju trots allt just tesen att det personliga är politiskt som var det revolutionära budskap feminismen förde fram. Boken riktar sig inte heller i första hand till medvetna feminister utan till alla dem – män inte undantagna – som ännu inte insett att de är just feminister.

För feminist är man enligt Moran om man tycker att kvinnor ska vara lika fria som män, hur knäppa, korkade, förvirrade, illa klädda, feta, inåtvända, slöa och självgoda de än är. Att man som kvinna ska ha en självklar rätt att bestämma över sin kropp och till exempel dess behåring – här blir hon riktigt upprörd: ”Det är helt obegripligt att det i praktiken kostar pengar att ha mus. Vi tvingas pröjsa för skötsel och undehåll av våra genitalier, som om de vore offentliga parker. Rena smygbeskattningen: mums – musomsättningsskatt.” … ”Om man ställer frågan ’Varför anser sig dagens 21-åringar tvungna att avlägsna könshåret?’ blir svaret ’För att alla i porren gör det’ ”.

Det är nämligen enligt Moran just porren som är västvärldens primära sexualupplysning numera. Och det är tyvärr där ungdomen hämtar sina värderingar och uppfattningar om vad som är ”normalt” i fråga om sexualitet.

Att smaka på sitt mensblod, vilket Greer uppmanade till, är nu inte så viktigt. Att hoppa upp på en stol och vråla ”Jag är feminist!’” är däremot viktigt: ”Och tro inte att att du slipper klättra upp på stolen och hojta ’jag är feminist!’ bara för att du är kille.”

Halvvägs genom boken inser jag att den till sin uppställning egentligen är ett verbalt seriemagasin, utan tecknade rutor alltså, varje kapitel en stripp: Jag börjar blöda!, Jag får päls!, Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst!, Jag är feminist! och så vidare. Moran använder också ett par gånger metaforen stripp för skeden i sitt liv. Ibland konstaterar hon att hon egentligen har noll koll på vad det är att vara kvinna, eftersom hon har avsagt sig och protesterat mot de flesta av kvinnlighetens traditionella attribut. Åtminstone sådana som föreskrivs av patriarkatet.

Moran driver med patriarkatet, för det mesta utan att specifikt nämna det vid namn. Rått och hjärtligt. Intelligent, stridbart och roligt. På tal om feminismens olika så kallade ”vågor” hoppas hon på en femte våg, som förhoppningsvis mer kommer att likna ett stigande tidvatten och där det främsta vapnet kommer att vara skrattet.

 

Bert Bjarland

 

Caitlin Moran: Konsten att vara kvinna. Bonniers, 2013. Översättning: Molle Kanmert Sjölander.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.