Har vi råd? Den frågan fick jag höra för några veckor sedan på ett möte i Tammerfors. Frågan ställdes av en professor vid Tammerfors tekniska universitet. Nej, det handlade inte om resurser till forskning och undervisning i teknologi, som man först kunnat tro. Kollegan talade hånfullt om att det torde finnas hela två (!) professorsbefattningar i italienska i Finland. Jag blev irriterad och informerade honom om att det finns en befattning vid Turun yliopisto, professor Luigi de Anna, en italienare som har blivit en stor aboensisk kulturpersonlighet. Jag försökte också förklara att det är en helt annan sak att tala – även i viss mån att skriva – ett främmande språk behjälpligt än att studera det som huvud- eller biämne: då är målet att verkligen bemästra språket på djupet, så att man kan tala, skriva, översätta, tolka, undervisa – felfritt. Kurser på Arbis eller på universitetens språkcentraler kan inte ge denna färdighet. Jag berättade också om mina kolleger som hade jobbat åratal i Italien som ingenjörer; det första de gjorde var att de lärde sig landets språk. Jag betonade även det västerländska kulturarvets betydelse för Finland samt faktumet att Italien – trots maffian och Berlusconi – hör till de största ekonomierna inom EU och definitivt är ett mycket inflytelserikt EU-land.

Min tammerforsiska kollega gav inte upp. Har vi verkligen råd med detta, upprepade han. Jag blev så förbannad att jag velat lämna mötet omedelbart och ta tåget tillbaka till Åbo. Som gammaldags tjänsteman stannade jag trots det kvar, eftersom jag var Åbo Akademis officiella representant. Förhoppningsvis återspeglar incidenten inte någon grundläggande skillnad mellan Åbo och Tammerfors…

 

”Billiga” lösningar

I ovanstående exempel representerar italienskan den ämnesgrupp som ofta kallas ”små ämnen” i finländsk universitetsdiskurs. Om någonting är litet så kan det avlivas, utan några allvarligare konsekvenser, tycks en del politiker – och tyvärr även kolleger – resonera. Hela tankegången är ytterst farlig, om vi utvidgar denna filosofi är även små språk, små folkgrupper och små nationer överflödiga, och borde i något skede försvinna.

Åbo Akademi har flera så kallade små ämnen, något som delvis beror på universitetets särart. Enligt universitetslagen ska Akademin särskilt tillgodose den svenskspråkiga befolkningens behov av utbildning och forskning, samt i sin verksamhet beakta landets tvåspråkighet. Detta är en stor utmaning i en tid som präglas av krympande resurser och brist på förståelse när det gäller den högsta utbildningens och forskningens roll i samhället. Den enkla lösningen är att man fryser ner professorsbefattningen an efter som innehavarna går i pension och anställer tillfälliga forskningsledare, lektorer och universitetslärare. Den metoden är perspektivlös: om ämnet inte har någon professorsbefattning, så degraderar det snabbt och det blir svårt eller till och med omöjligt att avlägga magistersexamen i ämnet och doktorsexamina blir helt uteslutna. Den externa finansieringen krymper, eftersom det är ytterst svårt att få projektfinansiering utan en professorsbefattning i ämnet. I det långa loppet blir en ”billig” lösning mycket dyr, eftersom ämnets produktivitet rasar och en nedåtgående spiral skapas.

 

Viktig expertis

Universitetets ekonomi beror i högsta grad på avlagda examina, och så kommer det att även med största sannolikhet att vara i framtiden. Samtidigt är det klart att vissa ämnen vid Åbo Akademi – och även vid landets övriga klassiska universitet – förblir små, men de kan ändå vara strategiskt ytterst viktiga. Vi måste ha högkvalificerade experter på främmande språk, vi behöver människor som känner till hur kulturer i olika delar av världen fungerar – i Mellanöstern, Kina, Latinamerika, Afrika. Vi behöver och vi ska ha råd med alla slags experter, i allt från slavisk kyrkomusik till sydamerikanska matvanor. Ungdomens språkkunskaper har utarmats på ett alarmerande sätt, främst på grund av den olyckliga studentexamensreform som Matti Vanhanens regering drev igenom: nästan allt blev frivilligt i studentexamen, och då får de ämnen som kräver långvarig ansträngning lida. Det är inte enbart fråga om kulturella värden per se, utan om rent praktiska behov: ett finländskt företag som agerar i S:t Petersburg, måste ha tillgång till finländare som behärskar ryska felfritt.

Det är också oundvikligt att vissa grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnen vid många universitet är relativt små till volymen, dock är deras existens en absolut nödvändighet. Ämnen som matematik, fysik, kemi och även teoretisk fysik och teoretisk kemi, måste kunna garanteras. Dessa ämnen har ett egenvärde, och de är också en förutsättning för framgångar på tillämpade områden. Med bristfälliga kunskaper i matematik, fysik och kemi är en kemiingenjör en chimär, utan gedigna kunskaper i kemi är en farmaceut rentav farlig och en biokemist handikappad. Åbo Akademi har i många avseenden varit föregångare i vårt land. Akademin var framsynt och etablerade en professur i kvantkemi på 70-talet – i dagens värld kräver nästan varje seriös kemiforskning ett kvantkemiskt inslag i form av molekylmodellering. Vi bör även i framtiden ha en professur i teoretiskt inriktad kemi vid Akademin.

 

Våga förenkla

Statliga medel fördelas mellan universiteten enligt en fördelningsnyckel, men universiteten är inte tvungna att slaviskt följa detta mönster i sin interna budget. Det är fortfarande tillåtet att tillämpa egna principer, det är tillåtet att tänka själv. Den ekonomiska politiken är en utmaning för alla universitetsstyrelser i vårt land. Vi behöver kreativt och fördomsfritt tänkande, istället för schablonmässiga nedskärningar, expanderande administrativa procedurer och polisiär övervakning. Vi kan inte alltid skylla på utomstående (läs: statsmakten). Under de senaste tio åren har massor av extra procedurer införts på universitetets eget initiativ: resetillstånd, betygsnämnder, plagiatgranskning… Listan är lång – 1990-talet var ett härligt årtionde ur professorssynvinkel, jämfört med hur det är i dag. Lösningen kan inte vara att vi anställer mera administrativ personal för att ”hjälpa” professorer och andra lärare, för dessa procedurer kräver sakkunskap i själva substansen och kan svårligen delegeras. I stället borde vi gå igenom alla våra procedurer och våga förenkla och slopa en del av dem.

Åbo Akademis styrelseval närmar sig – vi ska rösta på kandidater som kan och vågar tänka själv. Har vi råd med detta? En av de härligaste filmer jag har sett är Lone Scherfigs danska mästarverk Italiensk for begyndere.

 

Tapio Salmi

Akademiprofessor 


1 kommentar

admin 21 november, 2013 - 10:36

I Ny Tid 45/2013, 8 november 2013, ingick ett fatalt fel, då Tapio Salmis namn publicerades under en text som skrivits av Jan Otto Andersson. Det var denna text som skulle ha publicerats där, den ingick sedan i nummer 46/2013, där det också återfinns en rättelse
Ny Tid vill be både läsarna och de två skribenterna om ursäkt för den pinsamma sammanblandningen.

Fredrik Sonck
chefredaktör Ny Tid

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.