I Myten om den muslimska flodvågen vill Doug Saunders bryta fördomar om muslimska invandrare, men lyckas snarast lagom, då undertonen i boken är islamofobisk.
Visst är det så att muslimer förökar sig snabbare än andra människor? Det ser ju vem som helst då somaliska tanter går gatan fram med en hel armé barn i släptåg. Om vi inte bromsar invandringen kommer muslimerna snart att ta över. Muslimska invandrare är dessutom lojala endast mot Koranen och vill införa sharialagstiftning vart de än flyttar. De tenderar att avsky det västerländska samhället och vill leva i avskildhet. I hemlighet stöder de också muslimsk terrorism, då det utgör en väsentlig del av deras religion.
Den kanadensiske journalisten Doug Saunders har med hjälp av några forskare och ännu mera statistik analyserat sanningsgraden i ovannämnda påståenden, som säkert många läsare – mer eller mindre – känner igen sig i. Resultatet står att läsa i boken Myten om den muslimska flodvågen, som kom ut på svenska tidigare i år.
Den första delen av boken börjar med resonemang kring Eurabiateorin, Anders Breiviks världsbild och aktuella politiska debatter angående muslimsk invandring. Vi får bland annat veta att Eurabiateorin bygger på en myt om diskussionskommittén Euro-arabiska dialogen, som grundades i Bryssel år 1973. Den schweizisk-brittiska i Egypten födda Gisèle Littman såg denna – i verkligheten resultatlösa – dialog som en konspiration för ett muslimskt maktövertagande i Europa. Många författare och journalister spann vidare på hennes teori och det är på denna kunskapstradition bland andra Breivik byggde sin världsbild.
Fertilitetstal och terrorism
I bokens andra del tar Sauders itu med att motbevisa Eurabiateorin och långlivade myter om muslimer som baserar sig på en blandning av missförstånd och återanvända vanföreställningar om invandrare från andra religiösa kulturer. Med stöd av relevant statistik får vi läsa att muslimska invandrare ganska snabbt tenderar att anamma värdlandets grad av religiositet, åsikter om politiken i Mellanöstern och inställning till homosexualitet. Genom statistik från både väst och muslimska länder får vi läsa att muslimer bevisligen inte heller förökar sig snabbare än andra. Den obekväma sanningen – att islams budskap aldrig varit ”föröka er och uppfyll jorden” – får vi också veta i en bisats. Som så ofta projiceras de konservativaste tolkningarna av den kristna traditionen på muslimerna, som faktiskt godkänt familjeplanering långt innan sådant ens diskuterades i det kristna Europa.
Tron på att djupt religiösa muslimer utgör en säkerhetsrisk tacklar Sauders lätt. Han refererar till ett flertal undersökningar kring muslimsk terrorism och redogör för terroristernas religiositet och ideologi. De flesta islamister (anhängare av politisk islam) som tror på en våldsam kamp är högutbildade och inte mer religiösa än medeltalet. Han nämner också en M15-studie som ger belägg för att ”en väletablerad religiös identitet faktiskt utgör ett skydd mot våldsbejakande radikalisering” och att terrorister ofta motiveras av samma politiska skäl som vänsterradikala under 60-70-talet.
Det är intressant att boken är skriven med antagandet att läsaren är införstådd i påståenden om muslimernas massiva förökningstakt och oförmåga till annat än bokstavstroget läsande av religiösa texter. Att dessa idéer som propageras av extremhögern antagits som acceptabla teorier av media och av vanliga medborgare är oroväckande. Boken är ett sorgligt bevis på att vi nått en punkt där också totalt ogrundade påståenden som uttalats av några av vår tids största rasister anses förtjäna seriösa motargument i en samhällsdebatt.
Hotfulla immigranter
I bokens tredje del jämför Saunders de muslimska invandrarna – såväl deras integrationsmönster som det mottagande de får – med tidigare flyttrörelser av religiösa invandrare, främst katoliker och östeuropeiska judar. Vi får bland annat läsa om anti-katolsk feminism under slutet av 1800-talet och om hur man med vetenskapens hjälp förtryckt invandrande folkgrupper genom intelligenstester. År 1911 rapporterade en immigrationskommission i USA att ”63 procent av skolbarnen med bakgrund i södra Italien var ’efterblivna’”, medan enligt samma utredning nästan 67 procent av barn till polska judar var det. I dagens läge skulle sådana forskningsresultat om invandrare fördömas, men våren 2013 publicerades stora rubriker om att forskning visat att troende människor har lägre intelligenskvot. Att muslimer just nu är de mest synliga troende i vårt samhälle är kanske bara ett sorgligt sammanträffande.
Finländsk forskning kring medierapportering om religioner visar att då islam nämns i utrikesnyheterna är det länkat till terrorism och hot, medan inrikesnyheter om islam behandlar kulturell mångfald. Denna motstridiga rapportering orsakar naturligtvis en hel del förvirring och ger ”invandringskritiska” röster vatten på sin kvarn. Det är kanske inte så konstigt att journalisten Saunders också i sin bok ganska långt följer samma uppdelning av muslimer i potentiellt hotfulla och kollektivt agerande muslimer i ”fattiga, kulturellt konservativa länder” och de frigjorda, moderniserade och individuellt agerande muslimer som kommit till väst.
Doug Saunders jobbar för den kanadensiska dagstidningen the Globe and Mail och har tidigare gett ut boken Arrival City, som behandlade urbanisering som vår tids största migrationsvåg. Sauders bekänner sig som sekularist då han i början av boken säger att han är djupt oroad ”över varje tecken på en ökad roll för religionen inom den offentliga sfären” och anser att negativa konsekvenser av islamiska läror löser sig genom invandrargruppernas ekonomiska och sociala integrering, enligt den traditionella sekulariseringsteorin. Han medger att han själv skulle bli riktigt orolig ifall påståendena om en muslimsk flodvåg vore sanna.
Islamofobi
Då jag läser Myten om den muslimska flodvågen har jag ännu Mattias Gardells bok Islamofobi i färskt minne. I den bryter Gardell väldigt effektivt ned fördom efter fördom och jag förväntade mig att Saunders bok skulle hålla samma standard. Redan i första kapitlet inser jag dock att det finns en avgörande skillnad i utgångsläget för de två författarna. Saunders försvarar muslimska invandrare genom att bevisa att de ”Andra” som bosätter sig i väst relativt snabbt blir precis lika som vi. Dessutom är de inte så många som vi tror, de förökar sig inte så snabbt och de är lika sekulära som alla andra folkgrupper. Men om muslimer i ett stort antal ses som ett stort problem, så kan beviset på deras mindre antal i bästa fall tolkas som ett litet problem? Kan utgångsläget bli mer islamofobiskt än så? Å andra sidan kunde man tänka sig att många läsare med en islamofobisk världsbild har lättare att ta till sig boken, då den snarare kan ses som ett inlägg inom den islamofobiska debatten än ett ställningstagande emot den.
I Islamofobi låter Gardell läsaren inse hur den bild vi målat upp av muslimer säger mer om vår kultur än om någon annans. Våra föreställningar om muslimer är inte mer än en europeisk främlingsfientlig kunskapstradition som för stunden uttrycker sig som islamofobi. Gardell låter självreflektionen dominera, medan Saunders valt att låta statistiken tala, utan att ge sig in på en djupare analys av främlingsfientlighetens grunder. Även då han, precis som Gardell, drar paralleller till katolikernas och judarnas behandling, undviker han frågan om varför vi alltid ger oss på invandrade minoriteter. Boken förblir ett skrap på ytan och motverkar inte nämnvärt bilden av islam som något hotfullt.
Trots en islamofobisk retorik och vissa faktafel bjuder boken på en rad intressanta fakta, som gör läsupplevelsen värd besväret. Att muslimer i Frankrike, Storbritannien och USA mer sällan är arga och oftare nöjda med sina liv än majoritetsbefolkningen, var en trevlig överrskning. Medan faktumet att amerikanska muslimer är betydligt mindre benägna att stöda bombattentat mot civila än majoritetsbefolkningen, knappast är överraskande, men roligt att få läsa svart på vitt.
Inga Härmälä
Doug Saunders: Myten om den muslimska flodvågen. Karneval förlag, 2013. Översättning: Lars Ohlsson.
