Vad det omtalade Bechdel-testet beträffar kan jag lätt tänka mig en alldeles lysande film eller tv-serie där en eller två icke-namngivna kvinnor inte gör något annat än diskuterar män.
I timmar.
Det kunde vara till exempel en kvinnlig motsvarighet till dokumentären Miesten vuoro, där ett antal icke-namngivna män sitter i bastun och diskuterar svåra saker i livet (mest kvinnor).
I ”Bechdel-testet” får en sån film noll poäng. Däremot klarar den sig bra i Bequerel-testet, ett alternativt redskap för filmcensur som jag nyss har konstruerat.
Man ska självklart inte göra Bechdel till någon större affär än det är: en medvetet trubbig slägga för att hamra in i oskyldiga tittare att det i mainstream-filmens värld råder just ”miesten vuoro”.
Bechdel är en caterpillar, en skufftraktor: bra att rasera hus med men värdelös när det gäller att installera belysningen.
Det är här som Bequerel-testet kommer in. Dess grundform lyder: uttalar en hon, hen eller han (namngiven eller inte) någonstans i filmen en intressant replik?
Detta räcker i de flesta fall till för att mönstra ut 90 procent av utbudet. Men så finns ju stumfilmer, och filmer utan egentliga subjekt, som till exempel Fernand Légers helt underbara Ballet mécanique från 1924 där det mesta av handlingen utförs av kugghjul, vispar och kökstrattar.
I det utvidgade Bequerel-testet ställs därför frågan: innehåller filmen ett intressant element – till exempel en replik, en intrig, en hatt, kanske filmens själva form?
Överraskande få filmer klarar Bequerel-testet, men låt oss därför tala om dem som gör det. Några avsnitt återstår på Yle Teema av tv-serien Gudfadern i Odessa (regi Sergej Ginzburg 2011). Här målas en färgstark tidsbild upp från staden som kallades ”Svarta havets Paris” under de oroliga åren 1917–19, med gangsters, bensprattel och judisk-ryska schlagers.
Med tanke på vad man hör om antisemitism i dagens Ryssland är det intressant att just rysk tv satsat stort på denna epok och miljö, där det mesta är judiskt – banditer, kapitalister, hjältar och vanligt folk.
Serien bygger på noveller av Isaak Babel, stadens stora författare, och i samma riktning som tv-seriens existens pekar faktum att Babel för ett par år sen äntligen fick ett monument i Odessa.
Det är svårt att sympatisera med Misjka, seriens huvudperson, trots hans enligt legenderna Robin Hood-mässiga banditism. Men tidsbilden, de återskapade gränderna, kläderna, krogarna, sångerna är läckra. Odessa är, och var, mycket mera än den berömda trappan (som i sig fungerar som ett filmhistoriskt monument över ett annat judiskt geni, Sergej Eisenstein och hans megaklassiker Pansarkryssaren Potemkin, 1925).
Gudfadern i Odessa är alltså intressant (B-testet!) framför allt för ämnes- och miljövalets skull. Detsamma kan man säga om Nikolaj Dostals tv-serie Lenins testamente (2007, 12 avsnitt), en filmatisering av Varlam Sjalamovs lägerskildringar (på svenska finns i bokform Berättelser från Kolyma, 1982, och Skovelmästaren, 2003).
I väst har vi ofta bilden att ryssarna aldrig har ”gjort upp” med den stalinistiska epoken. Säkert riktigt i en del fall, men helt sant kan det inte vara om en så på alla sätt anti-kommersiell GULAG-produktion som denna har genomförts. Hela begreppet ”tv-serie” får ny innebörd i den nakna skildringen av lägerlivets elände, hunger, köld, arbete, köpslående. Farliga vakter, farliga medfångar, farliga sjukdomar, död. Vecka efter vecka, 12 avsnitt, utan försköning.
Sjalamov pinades själv 17 år i Kolyma, ett av de värsta ställena, och trots att han tekniskt sett överlevde, framställs han i serien under sitt senare författarliv som bruten, bitter, misantropisk. Inga insmickrande hjältelegender på den punkten heller. Som lägerskildringar ställer många hans verk i bredd med Aleksandr Solzjenitsyns mera berömda. Eller framför dem.
En av Solzjenitsyns romaner, Den första kretsen, sände Yle Teema i rysk tv-version (regi Gleb Panfilov, 2006, 10 avsnitt). Till skillnad från Sjalamovs Kolyma rör vi oss här i det stalinistiska fängelsesystemets påvra lyxkategori, bland vetenskapsmän som (under hot om något mycket värre) förväntas forska fram bland annat spionageutrustning. I stället för strafflägrens eviga fysiska umbäranden gäller här klaustrofobi, intriger. Expedition Robinson, fast på riktigt. Tidsbilden, rekvisitan känns exakt och trovärdig (liksom i alla här nämnda serier); ett snyggt udda Verfremdung-grepp är enstaka gatuscener från dagens Moskva, flimrande förbi under fångtransporterna.
Också i tv-serien Arbats barn (Andrej Esjpaj, 2004, 15 avsnitt) spelar deportationer en roll, även om storyn här till största delen skildrar 30-talsstalinismen i det ”civila”: vardagslivet, arbetsplatserna, de nära relationerna. Serien är baserad på Anatolij Rybakovs kända och populära romantrilogi, som hörde till de viktigaste glasnost-verken när den med 20 års fördröjning utkom på 1980-talet.
Också som tv-serie är detta viktig och berörande Vergangenheitsbewältigung med populär appeal och massor av identifikatoriska utrymmen. Arbats barn bjuder, bland allt det dystra och farliga, också på ungdom, romantik och den briljanta skådisen Tjulpan Chamatova i huvudrollen. Varja, kontorsflickan som helst bara skulle dansa till tidens 78-varvsschlagers, men av tidens nödtvång tvingas växa, bli klok, navigera rätt i diktaturens labyrinter. Från fröken Sprakfåle till rådig hjältinna som räddar liv.
Samma dramatiska stämning och samma Tjulpan Chamatova (nu i rollen som Lara) mötte man i den ryska tv-versionen av Doktor Zjivago (Aleksandr Prosjkin, 2006, 11 delar). I själva verkat kunde Arbats barn ses som en slags uppföljare till Boris Pastenaks Zjivago – en ”hur gick det sen?” där revolutionen och inbördeskriget har efterträtts av terrorn.
Några slutsatser kan dras:
1) Rysk litteratur till och med cirka 1960 är väl omhändertagen av 2000-talets ryska tv, med välgjorda versioner också av bland annat Dostojevskijs Idioten (Vladimir Bortko, 2003, 10 delar), Brott och straff (Dmitri Svetozarov, 2007, 8 delar) och Bröderna Karamazov (Jurij Moroz, 2009, 8 delar). Speciellt Bortkos två storverk Idioten och Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita (2005, 10 delar) är lysande. Såtillvida är den påstådda ryska historielöshethen en myt. Med samtiden är det, som man kan förstå, svårare.
2) Många säger att tv-serierna är den nya konstformen, men när jag försöker hålla med om det slutar samtalet alltid i katastrof. Vi tycks tala om skilda serier, skilda världar. Själv tröttnade jag på Downton Abbey efter en och en halv säsong och Mad Men verkar direkt trist. I de flesta tv-serier som mina bekanta gillar känns dramaturgi och värderingar obegripliga och främmande – främmande på fel sätt alltså. Undantag förstås för fenomenala Borgen (så är den också dansk) och monumentala Die Heimat (som ingen sett eller minns).
3) I Finland är vi privilegierade. Yle Teema har bjudit på otroligt intressanta saker i genren ryska klassiker i tv, ofta med bara något års fördröjning. I svensk tv hittar jag inget liknande, inte ens i fransk-tyska kvalitetskanalen arte.
Testa med Bequerel – urskilj det strålande.
Trygve Söderling
En text i ämnet som jag skrev 2010, ”Klassikerbruk”, samt några filmbilder finns på http://alturl.com/m23n3
