974

Med sin utställning Abendland har konstnärsduon IC-98 skapat ett universum som för Bianca Gräsbecks tankar till kusliga profetior och undergång.

Abendland – för inte det ordet tankarna till den tyske historikern och filosofen Oswald Spengler (1880–1936), han som talade om västerlandets – i den antika geografin ”kvällssolens land” – undergång? Retrospektiven som konstnärsduon IC-98, Visa Suonpää och Patrick Söderlund, ställer ut på Åbo konstmuseum är uppkallad efter ett verk som ingår i utställningen, men den märkliga stämning som namnet är omspunnet med präglar nog hela utställningen.

Huruvida detta är konstnärernas intention har jag inte riktigt kommit underfund med, men min personliga upplevelse är det: upplevelsen av en metafor för en värld och ett samhälle som med fart och tyngd är sysselsatt med att uppfylla många kusliga profetior. Spengler räknade till åtta kulturer i världshistorien, och den vi lever i kallade han för den faustiska. Faust ingick som känt pakt med djävulen och… ja, det är kanske inte så alldeles svårt att identifiera dagens Doktor respektive Frestare.

 

Omsorgsfullt hantverk

Men Spengler är inte närvarande på utställningen, inte uttalat åtminstone. Egentligen finns här ingenting som antyder vare sig undergång eller katastrof. Följaktligen måste jag fråga mig varför denna min upplevelse så envist hålls kvar. Männen bakom akronymen IC-98 – som förresten står för det ursprungliga namnet Iconoclast, en som ”uppsåtligen förstör religiösa ikoner samt andra symboler eller monument, oftast av religiösa eller politiska motiv”, och året då duon bildades – har studerat kulturhistoria och den vägen blivit förtrogna med både mainstream- och off-mainstreamskrifter och arkivdykande. Det förklarar en del. Vidare är de inga flummare (härmed intet ont sagt om flummeri) utan jobbar grundligt och omsorgsfullt med det de ger sig in på. Och så är de duktiga på handarbetet. Tecknandet, som genomgående utgjort en central del av duons verksamhet, är någonting Suonpää bemästrar med nästan kuslig brio, och i varje liten detalj, oberoende av medium, märks bådas handlag och precision. Mediet kan vara just teckning eller text+bild=publikation, social intervention, tableaux vivants, pussel, animation, ja snart sagt vad som helst, och väljs alltid i enlighet med kontexten, historien, nuet, ändamålet med skapelsen. Saklig registrering, säger de, går före den expressiva tolkningen, konceptet är viktigare än kompositionen.

Verken kan ses som sammansmältningar av deras forskning och diskussioner, mångtydiga hopkok med ingredienser från de mest varierande källor. Detta till trots: en osvikligt disciplinerad form, en precision som gör också det mest obegripliga trovärdigt, övertygande.

 

Svaren bortom klarheten

Ty det skall sägas – mycket i IC-98:s oeuvre är för mig delvis eller helt obegripligt. Med omedelbart tillägg: ”Det gör ingenting!”. Kanske jag missat något, kanske något väsentligt, men jag har fått desto mer. Duon opererar och bollar mycket med fenomen, begrepp och kopplingar bortom det rena förnuftet, som de själva någon gång sagt. De facto tror jag att det är just i det här den trollbindande fascinationen uppstår: i aningen om, inte i klarheten. Sitter en timme, sitter två – trollbunden och glömsk av allt annat – och betraktar en efter en dukarna där detta bortom projiceras. Vaga men distinkta kopplingar går till andra delar av utställningen, en del bilder är igenkännbara från någon av teckningarna. En duk för tankarna till utopi-dystopidiskussionen i salen intill, formen är abstrakt men ger associationer till en okänd ö ute i ett avlägset hav, där vindarna driver molnen i cirkel och fåglar gör tysta vingslag. En är som livets träd, vars grenar långsamt krumbuktar sig kring stammen och fjärilar fladdrar mellan kvistarna. En beskriver en bekant vy som undergår förfall och återupprättelse i ett långsamt kretslopp. En slänger betraktaren nästan mitt in i gungningen av elementens lugn-efter-stormen-raseri. Animationerna är onekligen utställningens starkaste giv, kanske för att de låter tankarna vandra sina egna vägar samtidigt som de håller dem i ett fast grepp. Det låter kanske kryptiskt, men det är just vad det är. Som jag ser det.

 

Kritiskt men humoristiskt

Det avgörande är förstås det som driver konstnärerna, det de vill säga, det de säger och visar. Och att verken är alster födda ur kritiskt tänkande som behandlar till synes slumpmässigt hittade, utvalda fenomen eller texter på ett övervägande överraskande sätt. Det krävs en mångsidig uthållighet för att bena sig fram genom de motsägelsefulla elementen som styr och ställer i den verklighet vi lever i och med. Att inte nöja sig med de bekväma svaren, inte hemfalla åt askungesyndromet, att se och formulera utslätningar och frånsedda paradoxer är inget lätt nöje. Att ge tankealstren ens en någorlunda begriplig och dessutom på sätt eller annat humoristisk gestalt är strongt. Och min upplevelse av den faustiska kulturens undergångsvision? Ja, den kan finnas inbakad mellan raderna – eller fungerar utställningen som en tankarnas spegel? Möjligt.

 

Bianca Gräsbeck

 

IC-98
(Visa Suonpää & Patrick Söderlund): Abendland, retrospektiv.
Åbo Konstmuseum, Auragatan 26,
till 5.1.2014.
IC-98 är nominerad för
Ars Fennica-priset.