Grundlagen säger i 21 § att var och en har rätt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Alla har alltså rätt att överklaga beslut som gäller rättigheter och skyldigheter och få en andra syn på saken.

Finsk förvaltningsprocess är en djungel, det vet alla som försökt överklaga myndighetsbeslut från exempelvis skatteverket eller folkpensionsanstalten. Asylprocessen är inget undantag. Men till skillnad från mig och många som läser detta är de asylsökande som kommer till Finland än mer vilse i förvaltningsdjungeln.

De asylsökande har ofta erfarenhet av system och rättskipning som fungerar utifrån väldigt andra premisser än de finländska – om du alltid har levt i ett system där mutor tar dig vidare är det kanske svårt att tro på alla som ser dig i ögonen och säger att i Finland brukar man inte muta myndigheterna. De kan inte ta till sig information på våra förvaltningsspråk, finska och svenska, och är därför alltid utanför i processen. Om den asylsökande dessutom är traumatiserad – kanske har skadorna av tortyr knappt hunnit läka – är det svårt rent mentalt att få grepp om vad som helst annat än basbehoven.

På samma gång som sökanden är i en speciellt svag position är asylprocessen speciell också ur myndighetens och domstolens synvinkel. Besluten som fattas i processen är alltid prognostiska, det vill säga man tar ställning till risken för att någonting kommer att inträffa i framtiden. Detta betyder att man alltid labrorerar med abstrakta sannolikheter. De prognostiska besluten fattas baserat på material som handlar om situationen i länder och ställen som beslutsfattaren aldrig satt sin fot i och kan ha svårt att skapa sig en föreställning om. Kommunikationen med ”nyckelvittnet” om framtiden sker på främmande språk och via tolk, vilket enligt forskning tolvdubblar risken för missförstånd. Dessutom gäller besluten risken för att den sökande ska bli utsatt för förföljelse, tortyr eller omänsklig behandling eller bestraffning. Ganska ”shaky” alltså.

I asylprocessen har sökanden rätt till ombud, det vill säga ett juridiskt biträde, under hela processen, från ansökningsskede till slutgiltigt beslut. Detta har ansetts vara nödvändigt för att säkerställa kvaliteten i besluten. Eftersom väldigt få asylsökande har egna medel betalas dessa jurister ur allmänna medel, alltså på basen av rättshjälp. I dagens läge är asylrätt inget ämne som undervisas på de juridiska fakulteterna i Finland, förutom ett par specialkurser för dom redan invigna. Rättshjälpens ersättning till juristerna är så snävt tilltagen att det är extremt svårt att få en byrå att gå runt ekonomiskt om kunderna är asylsökanden. De få jurister som arbetar med asylsökande är såväl överarbetade som underbetalade, och dessutom i lång utsträckning självlärda.

I dagens läge har den kärva situationen bland juristerna lett till svåra problem: asylbanan är inget säkert kort för juristerna och i det alltmer kärva läget är det allt fler som helt enkelt ger upp fältet. Detta leder till att de asylsökande som kommer till Finland får allt svårare att hitta kompetenta juridiska biträden. Detta i sin tur medför sämre beslutskvalitet och sämre rättsskydd för de asylsökande. Verkligt skrämmande blir det när ohederliga kvasijurister av direkt skojarkvalitet inser att det finns lätta rättshjälpspengar på marknanden och utan någon som helst kompetens eller motivation samlar på sig så många desperata kunder som möjligt.

För det finska rättssystemet och förvaltningsprocessen betyder svårigheterna att hitta kompetenta jurister att beslutskvaliteten lider och att myndigheterna står inför svårare uppgifter i beslutsfattandet. För asylsökanden kan konsekvenserna vara avsevärt mer långtgående.

 

 

Ida Sulin

är inte heller asyljurist


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.