På ett och annat partikansli har tankarna vid det här laget nog börjat kretsa kring nästa riksdagsval, som infaller om ett drygt år. Den nuvarande sexpartiregeringen har haft en svår ekonomisk situation att tampas med och ingen är riktigt nöjd med resultatet. Samtidig är ingen heller riktigt missnöjd. Det är kompromissens essens.
Sett till den politik som förts, och till väljarnas hägrande dom, är det i synnerhet ändå Vänsterförbundet som haft anledning att våndas över sin regeringsmedverkan. Då ett utträde diskuterades i slutet av november kunde partiledningen med viss rätt hävda att man bidragit till att upprätthålla någon sorts jämvikt mellan höger och vänster inom regeringen. Att lämna samarbetet nu hade dessutom i någon mån varit att fly från det ansvar man accepterade i det knepiga parlamentariska läge som uppstod efter valet 2011.
Beslutet att stanna i regeringen kan ses som ytterligare ett steg i vänsterns balansgång mellan att vara med på dåliga villkor och att ständigt säga nej. Det svenska Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt satte ord på dilemmat efter att ha analyserat de nordiska vänsterpartiernas situation i en kolumn i Ny Tid 21/2013: ”Hur ska vänstern kunna utöva politisk makt och styra utan att tappa förtroende? Kanske handlar frågan också om våra partiers identitet som oppositionsrörelser till makten. Att förvalta kapitalismen på bästa vis är ju inte det som de flesta socialister drömde om. Men det är det som vi i praktiken får göra. … Alternativet, att inte söka makt utan välja ständig opposition, är inget riktigt alternativ för en seriös politisk rörelse, och inte heller för några stora grupper väljare på lite längre sikt. Vi har dessutom ett högst påtagligt ansvar att styra och försöka förverkliga våra visioner om jämlikhet och miljöansvar för våra väljare även när det är svårt. Så vad gör vi?”
Skillnaden mellan Sjöstedt och Paavo Arhinmäki är sedan den att Sjöstedt förmodligen aldrig ens tänkt tanken att han skulle sitta i en regering ledd av en borgerlig statsminister. Det har naturligtvis att göra med att den politiska kulturen i Sverige är annorlunda. Ur Sjöstedts perspektiv går vägen till regeringsmakten genom en rödgrön valseger i september 2014. Den svenska blockpolitiken erbjuder då jämförelsevis hyggliga kompromissmöjligheter med socialdemokrater och miljöpartister.
Också för väljarna är blockpolitiken betydligt mer transparent beträffande regeringsbildningen. Och även om socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven öppnat dörren för ett samarbete med Folkpartiet och Centern, är ett sådant mittenalternativ ändå ideologiskt begripligt på ett helt annat sätt än den finländska regnbågen.
Naturligtvis har också blockpolitiken sina svagheter. Om den cementeras börjar den påminna om ett tvåpartisystem, vilket i Sverige lett till en befängd idé om att blocken ”måste” presentera en sorts regeringsprogram innan väljarna tagit ställning till de olika partiernas idéer. Men på de flesta andra sätt är blockpolitiken ändå sundare än den ”grötpolitik” finländska väljare erbjuds. Under hösten har Juha Sipilä fört Centern till en klar ledning i galluparna. Men förutom vem som får första tjing på statsministerposten säger opinionssvängningarna mycket lite om vilka regeringsalternativ som har medvind. De finländska väljarna får bestämma de olika partiernas förhandlingsstyrka (d.v.s. antalet mandat i riksdagen) innan regeringsbildningen, men det är så gott som omöjligt att veta vilken regeringsbas man röstar för. I en väloljad demokrati borde en röst ändå inte bara innebära support för ett parti utan också indirekta ställningstaganden till andra partier. I finländsk politik är en röst på Vänsterförbundet, Sfp och De gröna en halv röst mot Sannfinländarna, och vice versa. En röst på Vänsterförbundet är en halv röst mot Samlingspartiet och Kristdemokraterna, och vice versa. Men så mycket mer går faktiskt inte att säga. En röst på Socialdemokraterna eller Centern är inte en röst mot någon annan eller för en viss regeringsbas. Ur demokratisk synpunkt är det bedrövligt.
Fredrik Sonck
