Det var helt rätt på den lilla gård där jag växte upp och nu var det plötsligt fel här i parken. Jag kom gående i allsköns ro över gräsmattan, som alla andra, och plötsligt, på andra sidan, såg jag en skylt: ”Gå inte på gräsmattan”, hoppsan. Jag tyckte det var enbart löjligt när jag var ung och fortsatte envist att gå. Nu försöker jag själv sköta en gräsmatta och har lättare att förstå trädgårdmästarn som satt upp skylten, som nyss sått gräsfrön för att lappa ett skalligt hörn eller en envis gångstig, eller reparerat hål i den sanka gräsmattan på våren när den blivit hopplöst bucklig efter fotbollspel? Krävs det egna ömma tår för att börja se hur man stiger? Är det enda vägen till medkänsla?
Jag hörde ett program i Sveriges Radio P1 med primatforskaren Frans de Waal som menade att både chimpanser och mänskor har en medfödd grundmoral, en empatikänsla och ett behov av rättvisa och fair play. Chimpanser vill spontant trösta den som är ledsen och tjuter, och ingriper frivilligt lugnande i konflikter som de lätt hade kunnat hålla sig utanför. De jagar bort den som ställer till skada, och kan efter ett tag ta den tillbakatill gruppen. Då sträcker den återvändande chimpansen fram handen, ser de andra rakt i ögonen och flämtar, på ett sätt som de Waal säger är det vänligaste ljud en chimpans kan ge ifrån sig, och är ett tecken på tacksamhet. Han säger också att religionen kan ha uppkommit för att det i större samhällen, på tusen eller en miljon individer, där inte samhällsmedlemmarna längre kan hålla ett öga på varandra, behövdes en allmän övervakare. Då konstruerade man den allseende guden. Man skrev en uppsättning lagar, och började predika skuld-, skam- och medkänsla i församlingen, man skapade så att säga en uppifrån kommande moral. Men i mindre grupper räcker det med medfödd empatikänsla, gruppens koll och vanlig uppfostran i familjen.
En tid var det modernt att man skulle slippa allt sånt gammalt strunt som moraliserande och uppläxning i barnuppfostran. Varför blev sund skuld-, skam- och medkänsla så impopulärt? Aldrig kan det väl bero på att det helt enkelt inte känns roligt att krypa till Kanossa eller att stå och flämta med utsträckt hand! Kan det vara det dumma, barnsliga trotsåldersjaget, som överlevt i ett skrymsle av mig? När jag blir stressad och uppträngd i ett hörn gör jag dumheter som gör andra illa. Och ju mera stressad och uppträngd jag känner mig desto säkrare är jag på att jag har rätt. Oskyldig, arg och bråkig.
Tyvärr biter inte enbart vänlig upplysning på chimpansen i mig, och eftersom jag lever i ett stort samhälle behövs alla ”Diska efter dig, din mamma jobbar inte här”, ”Var det nödvändigt att välja flyget/bilen igen?!”, ”Hur tror dina du vredesutbrott känns för dina närmaste?”, ”Stäng hissdörren tyst!” och ”Började kanske den här konflikten också med att den andra slog tillbaka?”. Och många, många ömma tår.
