I Anne Applebaums bok om hur Sovjet mellan 1945 och 1956 byggde upp sin maktsfär i Östeuropa tar författaren särskilt fokus på likheterna i utvecklingen i Polen, Ungern och DDR. Den intressanta och väl skrivna bokens trovärdighet hade ökat om det historiska samtidsperspektivet inte glömts bort, skriver Rabbe Kurtén.

Den 8 maj 1945, en dryg vecka efter Hitlers självmord i sin bunker i Berlin, kapitulerade Tyskland och det andra världskriget var över för Europas del. Sommaren innan hade de västallierade landstigit och inlett befriandet av Frankrike. Samtidigt anföll Sovjetunionen över Ukraina och Ungern in i Tyskland från sydost och över Vitryssland och Polen rakt österifrån. Samma sommar hade den sovjetiska offensiven mot Finland hejdats innan röda armén gick över gränsen in i det som återstod av Finland efter vinterkriget – kriget skulle ju avgöras inte i Helsingfors utan i Berlin – och Finland drogs ur sitt ”separatkrig” mot Sovjet, vapenstilleståndet trädde i kraft den 19 september 1944.

Fem år senare var Europa uppdelat i ”intressesfärer”, en uppdelning som de allierades ledare kommit överens om vid konferenser i Teheran, Jalta och Potsdam. Sovjets randstater, alla utom Finland, var totalitära enpartistater – folkdemokratier – med ett samhällssystem enligt sovjetiskt mönster och med försvarsavtal med Sovjet. De västeuropeiska staterna hade fått sina marknadsekonomier återuppbyggda med hjälp av den amerikanska Marshall-hjälpen och bildat NATO.

Uppe i norr var Norge och Danmark, de två skandinaviska länder som Hitler ockuperat, medlemmar i Atlantpakten, Sverige som inte aktivt deltagit i kriget bevarade sin alliansfrihet och Finland hade ingått ett avtal med Sovjetunionen om vänskap och bistånd men förklarade sig ändå vilja stå utanför eventuella konflikter mellan stormakterna. Finland hade även lyckats bevara sitt parlamentariska flerpartisystem och sin marknadsekonomi.

Enpartistatens arkitektur

I boken Järnridån – det kommunistiska maktövertagandet i Europa 1945-1956 (originalets titel: Iron curtain – The crushing of Eastern Europe 1945-1956) berättar Anne Applebaum om hur de östeuropeiska staterna befriades och reorganiserades efter kriget och hur de sedan gradvis förvandlade sig till enpartisamhällen enligt sovjetisk modell. Boken fokuserar på utvecklingen i Polen, Ungern och den sovjetiska

ockupationszonen i Tyskland, det som sedermera blev DDR. Författaren bygger sin berättelse på omfattande arkivstudier, publicerade uppsatser och artiklar samt en diger lista över sekundärlitteratur i form av romaner, memoarer och monografier. Hon har även intervjuat ett antal ännu levande personer i de berörda länderna. Beskrivningen av de stora linjerna lättas därigenom upp av individuella människoöden, minnen och konkreta situationsbilder.

Trots att de tre länderna var väldigt olika vid tiden före kriget tycker sig Applebaum se ett gemensamt mönster i den process som ledde fram till de östeuropeiska folkdemokratierna. Polen hade delats mellan Tyskland och Sovjetunionen i Molotov-Ribbentrop-pakten. Hitler anföll Polen västerifrån och Sovjet ockuperade de östra delarna. När Hitler sedan angrep Sovjet fördrevs de sovjetiska trupperna men återkom i krigets slutskede under röda arméns kapplöpning mot Berlin. Ungern deltog till en början som allierad med Hitler i fälttåget österut men ville dra sig ur kriget och ockuperades därför av tyskarna. I både Polen och Ungern hälsades den röda armén i viss mån som en befriare. I det som blev Östtyskland var röda armén en segrande ockupationsarmé.

Där den röda armén gick fram följde den sovjetiska säkerhetspolisen med och började omedelbart bygga upp en lokal hemlig polis med uppgift att spåra upp och eliminera i första hand kvardröjande nazister, men fick snart en utvidgad uppgift riktad mot en kvardröjande antinazistisk motståndsrörelse som sågs som ett hot mot det samhälle som skulle byggas. Även kommunistiskt, lokalt motstånd sågs med misstänksamhet. Ledningen i de nationella kommunistpartierna övertogs av Moskva-kommunister, personer som fått sin skolning i Moskva och varit verksamma inom Komintern, såsom Ulbricht i Tyskland, Bierut i Polen och Ràkosi i Ungern. I de provisoriska regeringar som bildades tog kommunisterna hand om ett flertal ministerposter, inte minst inrikesministeriet var viktigt eftersom den hemliga polisen fanns här. Kommunisterna tog även kontrollen över radion när radioverksamheterna så småningom kom igång.

Totalitarismen tar över

I de första allmänna valen deltog flera partier. Kommunistpartierna försökte skapa samarbetsblock med andra ”folkliga” partier för att därmed lägga grunden för en ”demokrati för folket” med syftet att skapa ett folkligt enhetsparti som skulle ta makten i allmänna val. När de förväntningarna kom på skam inleddes ett mer systematiskt förtryck av oliktänkande, alternativa partier trakasserades eller förbjöds och de totalitära tendenserna tog överhanden. Kominform bildades som en samarbetsorganisation som skulle befordra kontakterna mellan partierna vid makten och underlätta Sovjetunionens kontroll över ”broderpartierna”.

I bokens senare del beskriver Applebaum hur de totalitära tendenserna alltmer tog över, staten tog monopol på i princip alla verksamheter, kyrkor förföljdes och trakasserades, privat föreningsverksamhet förbjöds, yttrandefriheten inskränktes, angiveri och polisövervakning fick allt större plats.

Efter Stalins död följde en period av osäkerhet och oro inom hela det östeuropeiska blocket. Den osäkerheten ledde till och med till regelrätta upprorsförsök i både Polen och Ungern 1956. Här slutar Applebaum sin berättelse.

Undantaget Finland

På vilket sätt skiljde sig förloppet i Finland från den ovan beskrivna processen – varför blev Finland aldrig en folkdemokrati? Perioden har studerats av flera finländska forskare med tillgång till både sovjetiska och amerikanska arkiv. Dessutom finns president Paasikivis egna dagboksanteckningar publicerade.

Många faktorer bidrog, jag kan här bara peka på några få. En viktigt faktor var att Finland aldrig var ockuperat av den röda armén. Den kontrollkommission som skulle övervaka att Finland uppfyllde sina förpliktelser enligt vapenstilleståndet kunde bara hota men hade inte en ockupationsarmé på plats. Dessutom var dess uppgift åtminstone inte officiellt att ingripa i landets inre angelägenheter eller ändra Finlands samhällssystem.

Kommunistpartiet blev lagligt och kommunisterna fick ministerposter, tre ministrar i den regering som tillsattes efter de första allmänna valen. Något varaktigt block mellan de tre folkliga partierna, kommunisterna, socialdemokraterna och agrarerna, lyckades kommunisterna inte åstadkomma, bara en överenskommelse om regeringssamarbete mellan de tre partiernas riksdagsgrupper. Det samarbetet bröts efter följande val 1948 när kommunistpartiet ställdes helt utanför regeringssamarbetet.

Inrikesministern var kommunist men det svenska arvet visade sig vara stabilt, en ministerpost räckte inte för att infiltrera och ta full kontroll över den hemliga polisen, ämbetsmän och statstjänstemän kunde i princip inte avsättas utan laga skäl.

President Paasikivi ansågs av många vara en som krökte rygg för ryska krav men han hade väldigt klart för sig hur långt han var beredd att gå; när Stalin begärde förhandlingar om en vänskaps- och biståndspakt var det Paasikivi själv och kretsen kring honom som formulerade paktens villkor. Finland förband sig att försvara sitt eget territorium och vid behöv begära hjälp av Sovjet för att förhindra att Sovjet anfölls via Finland, men inte något därutöver.

Ensidig, modern synvinkel

Anne Applebaums bok ger en intressant överblick över utvecklingen i Östeuropa under tiden efter andra världskriget. Här finns dock en tydlig tendens att demonisera Sovjet och sovjetkommunismen. Det historiska samtidsperspektivet saknas, händelseförloppen presenteras ur en modern synvinkel och blir därmed ibland svåra att förstå. Urvalet av situationsbilder och enskilda minnen är ensidigt ägnat att förstärka denna demonisering. Det totalitära förtrycket skulle inte ha framstått som mindre avskyvärt om även avsikter och resonemang kring olika åtgärder hade redovisats; när makthavarna tillskrivs oförnuft och ond vilja försämrar detta trovärdigheten.

Boken är läsvärd men läsaren bör vara uppmärksam även på allt det som inte sägs.

Anne Applebaum: Järnridån – det kommunistiska maktövertagandet i Europa 1945-1956 (svensk översättning Margareta Eklöf), Albert Bonnniers förlag, 2013.

 



1 kommentar

Realsocialismens skamliga rasism! | Svensson 6 juli, 2014 - 08:08

[…] SVD, SVT, SR, HBL, GP, HD, ST, MJ, Ny Tid, DN, Google, BT, YA, DAST, UNT, […]

Reply

Lämna en kommentar