Lidandet, och våra möjligheter att lindra det, är temat för Thomas Brunells brev från Paris.
Tio varma dagar ligger bakom mig som vackra löv. Jag går till tobaksaffären Ariel vid rue de Ménilmontant, får min pinfärska artondelade diktsvit utskriven – och håller pappersrullen stolt i näven när jag återvänder till hotellet för att packa.
Vid elvatiden samma kväll: världsmusik från kvarterskrogen Café Theatre Le Popul’ Air. Ekon från Brasilien? Jag kan inte för något i världen motstå den audiovisuella frestelsen, och går in. I restaurangen står ett trettiotal mänskor samlade kring den musicerande trion. I kväll manifesteras en omättlig livslust just här, fyra kilometer från centrum. Jag möter spanjoren Daniel. Han pekar mot ett hus i närheten och börjar berätta om den aktivitet han involverats i.
Slutet vid Seine
Men först en annan tråd. Två dagar tidigare står jag på Le pont Mirabeau, bron där poeten Paul Celan (1920-1970) avslutade sitt liv. Det giftgröna räcket känns kallt under mina händer. Floden strömmar silvergrön, vild, liksom i min tanke Apollinaires dikt som bär brons namn: ”[…] Love goes away like this flowing water / Love goes away / How slow life is / How violent hope is.”
Paul Celans föräldrar dog i förintelseläger i Rumänien: fadern i tyfus, modern sköts i bröstet när hon inte längre orkade arbeta. Paul flyttar senare till Paris, arbetar som översättare och lektor, skriver flera diktsamlingar. En ovänlig själ anklagar honom för brist på originalitet, för plagiat. En dag rinner Pauls bägare över, han är bara fyrtionio. Är vissa sår för djupa?
Under min vistelse i staden umgås jag osunt mycket med de döda. Jag undrar: hur många utsatta men hoppfulla mänskor av olika nationaliteter tar sig hit, men avslutar sitt liv vid just Seine? Jag gör anteckningar på flodens botten: ”[…] Tom varseblir svarta kroppar och främmande röster, avlägsna trummor, dans. Tom sjunker mot den tredje bottnen. Han kan knappt se. På den tredje bottnen Paul Celan, och skrivbordet. Allt täckt av lera. Poetens händer i famnen, stela kring pennfjädern.”
Jag går längs floden, passerar bro efter bro, spankulerar genom hela det gamla tunga hjärtat, når Pont d’ Austerlitz.
Filantropen
Vid min tillfälliga hemgata bjuder filantropen Daniel mig på en drink av färsk ingefärsdryck och rom. Vi samtalar, drycken är mäktig. Likaså musiken. Daniels ansikte strålar av glädje och värme. Av livslust. Jag frågar varför han lämnade Spanien, men får höra vart han nått. Daniel är inte ens sextio, han har lämnat yrkeslivet och arbetar som volontär i det närliggande huset där Les Toiles, ”Dukarna” håller till.
Föreningen har ett hundratal medlemmar. Ett dussin frivilliga organiserar verksamheten, bland annat olika workshopar för att främja ett fritt konstnärligt uttryck. Föreningen samarbetar med föreningen för hemlösa (Restos du coeur), centret för missbrukare (Acerma), samt med det lokala centret för immigranter (Autremonde). Målet är alltså ett konstnärligt skapande, men även socialisation och ökat självförtroende. Man ritar och målar. Volontärerna guidar och uppmuntrar deltagarna men säger aldrig vad de ska göra. Träffar ordnas fyra gånger per vecka, tre timmar per gång. Den sista timmen förs en gruppdiskussion kring det man åstadkommit. Man ordnar även regelbundet utställningar.
Vid midnatt tystnar musiken. Folk önskar varandra god natt och skingras. Många tycks känna Daniel. Han och jag samtalar en stund till. Plötsligt känns det som om just Daniels kvarter i Paris är ett av de verkligt rika.
På Les Toiles Facebooksida ser jag mänskor av olika ålder, kön och nationalitet böjda över sin duk, som fylls med form och färg. Jag undrar om tanken om multisolidaritet lite oftare kunde realiseras och på riktigt bli något coolt. Att lindra lidande har väl alltid – vid sidan av mänskans kamp för överlevnad – varit ett primärt mål? Kunde den ibland tradiga verkligheten mellan familj och arbete (eller arbetslöshet) fyllas lite mer av liknande målmedvetna demonstrationer?
