OS i Sotji

1,4K

Att det skulle höjas krav på en bojkott av OS i Sotji var knappast oväntat. Spelen ska invigas den 7 februari men har redan länge betraktats som ett Putins propagandaspektakel. Prislappen är också hisnande – Sotjispelen beräknas kosta mer än alla tidigare vinter-OS tillsammans, motsvarande cirka 350 dollar per rysk medborgare. Spelen har ifrågasatts av miljöskäl och på grund av demonstrationsförbud, kränkningar av lokalbefolkningen och deportationer av gästarbetare. Människorättssituationen i Ryssland är bedrövlig, inte bara på grund av korruption, svaga myndigheter och hänsynslösa storföretag, utan också som ett resultat av en aktiv repressiv politik. De så kallade anti-homolagarna är kanske det mest kända exemplet.

Sett till detta var Vänsterungas krav på att den politiska ledningen i Finland ska bojkotta spelen rimligt. Det är inte frågan om någon sportslig bojkott – en sådan har aldrig funnits på kartan – utan fokus ligger alltså på ornamenten runt tävlingarna, som invigningen. Att idrottsminister Paavo Arhinmäki (VF) mellan raderna sagt att han deltar i bojkotten är inte speciellt oväntat, men den samlingspartistiska statsledningen håller en lite onödigt låg profil i jämförelse med många andra europeiska ledare som stannar hemma. Barack Obama gör för sin del en tydlig markering då han sänder öppet homosexuella representanter till Sotji.

Det är en stor skillnad på politiska och kommersiella bojkotter. Vad cyniker än säger om verkningslösa bojkotter av skurkaktiga bolag, kvarstår det faktum att försäljning i det långa loppet är en central process för alla företag: det enda som är värre än en förlorad kund, är två förlorade kunder.

Med politiska bojkotter är omständigheterna ofta mer komplexa, och avvägningen mellan etiska markeringar och det pragmatiska behovet att upprätthålla fungerande relationer är inte helt enkel. Vad som är rimligt beror inte minst på hur mäktig motparten är – det vore till exempel betydligt enklare att sabotera Alexander Lukashenkos vitryska ishockey-VM i maj än Putins OS. Att värna om en hygglig dialog med Ryssland i allt från frågor kring Östersjöns tillstånd till kärnvapennedrustning är viktigt, och möjligheterna för FN att spela en konstruktiv roll i Syrien förblir dåliga så länge motsättningarna i säkerhetsrådet består. Och så vidare.

Det är med andra ord inte alltför svårt att tänka sig situationer där kraftiga missnöjesmarkeringar medför mer ont än gott. Men problemet med att alltid förlita sig på slutna förtroliga samtal, till exempel mellan toppolitiker under en invigningsceremoni, är lika uppenbart: Det finns ingen insyn, och därmed inga garantier för att människorättsfrågor tas upp som något annat än en pinsam formalitet som snabbt stökas undan.

Idrott är politik, vare sig man det vill eller inte. Putins propaganda är politik och olympiska idéer om internationell förbrödring är politik, även om de ofta uppfattas som något ”gott” och därmed opolitiskt. Däremot borde Internationella olympiska kommittén IOK inse att dess ideal framstår som allt mer tomma och farsartade för varje mästerskap som görs till en politisk eller ekonomisk styrkedemonstration. Att den internationella toppidrotten numera är genomkommersialiserad är ett tråkigt faktum som sannolikt inte kommer att förändras inom överskådlig framtid. Ett rimligare krav är att IOK ser till att lägga om den nynationalistiska kurs som OS hamnat in på.

För det första behövs någon form av budgettak för framtida arrangörer, i synnerhet vad gäller spektaklen kring själva tävlingarna. För det andra borde miljömässig och social hållbarhet bli ett starkare kriterium då arrangörer ska utses. En rimlig åtgärd är att skrota praxisen med en enda arrangörsort. Sportsligt, ekonomiskt, ekologiskt, politiskt och ideologiskt sett vore det mycket sundare om framtidens mästerskap alltid delades av en handfull olika orter – helst i olika länder. Något år kunde längdåkningen kanske avgöras i Lahtis, medan Stockholm tar hand om ishockeyn och Lillehammer om de alpina grenarna?

 

Fredrik Sonck