Ingen vill vara den där stackaren som andra tycker synd om. Det säger journalisten Emilia Kukkala, som tycker att vänstern borde lösgöra sig från jargongen om att hjälpa de svaga.
Journalisten Emilia Kukkala har blivit känd som namnet bakom bloggen Pantterin puremia. Kukkala är i första hand journalist, och bloggandet var egentligen bara ett uttrycksmedel bland många. Ändå är det tack vare bloggen som allmänheten under nästan fem år kunnat bekanta sig med Kukkalas skarpa och fräna vänsterkritik. Inläggen har som mest haft tiotusentals läsare, och har behandlat frågor om arbetslivet, facket, orättvisor och skenhelighet.
I oktober 2013 fattade Kukkala ändå beslutet att dra ett streck för bloggandet, men samtliga inlägg finnsfortfarande kvar på bloggen. I januari blev Emilia Kukkala anställd på Kansan Uutisets Viikkolehti.
Sluta tycka synd om folk
En fråga Kukkala skrivit om både som journalist och bloggare är unga på arbetsmarknaden. Under de senaste åren har högerpolitiker och näringslivschefer ofta krävt att det skall bli lättare för företag att anställa unga – i klartext att det borde bli enklare att anställa ungdomar på viss tid och till sämre lön.
– Det är intressant att unga ses som en grupp som man får kontrollera så att de, så att säga, kan införlivas i samhället, så att de ”växer till sig och blir ordentliga medborgare”. Ungdomarna skulle enligt de här förslagen ha sämre rättigheter än andra, säger Emilia Kukkala.
Enligt henne är ett annat oroväckande drag i diskussionen om utslagning bland unga att diverse organisationer och talespersoner talar och agerar för någon annan, istället för att låta de berörda tala och agera själva. Framför allt irriteras hon av ”hjälpa-de-svaga-mantrat”.
– Mycket hellre borde man gå in för att ge personer i utsatta situationer friheter och utrymme att själva göra något för sin situation – och stöda dem i det läget. Ingen stor förändring kan ske om man gör saker för någon annan.
Kukkala anser att också vänstern borde lösgöra sig från jargongen om att hjälpa de svaga.
– Många använder sig säkert av den retoriken för att de inte kommit på något annat. De har säkert ett gott uppsåt och har eventuellt själva gått igenom svåra situationer i sina liv. Inte vill jag döma ut människor på basen av vilka ord de använder, men i bakgrunden finns nog ofta en ”voj-sådana-stackare”-tanke. Det blir ett slags essentialiserande av mänskor, där till exempel låginkomsttagare ses som på något vis svaga. Och då glömmer man vilken enorm styrka och kapacitet de här människorna besitter.
Kukkala vill understryka att hon inte vill säga att alla låginkomsttagare är superhjältar.
– Men ingen vill vara den där stackaren som andra tycker synd om. I synnerhet den som i någon mening skulle ha anledning till det, vill inte ha andras medlidande.
Journalisten och eliten
Vårt samtal går över till hur samhället ser på journalister idag. Redan innan nätet förändrade debattkulturen och bloggar och sociala medier tog över delar av det offentliga samtalet hade journalisterna fått mycket ovett.
Hur ser du på den aggressiva kritik som riktas mot journalister i Finland?
– Nå, lyckligtvis är vi inte den enda yrkesgruppen mot vilken det riktas hård kritik… Men en aspekt är förstås att journalisterna väldigt länge levt i en rätt skyddad tillvaro. På det stora hela ser jag det som alldeles underbart att journalisterna under nätets era lyfts ner från sin piedestal. Det är också härligt att som journalist inte behöva veta allting och föreställa sig att man är något speciellt – det är faktiskt en helt sund sak.
När Kukkala välkomnar kritik mot journalister kan det vara bra att inte blanda ihop ilsken kritik med direkt hatprat. Kukkala har själv funnit sitt namn på högerextremistiska nätsajter, bland ”landsförrädare som bör elimineras då de påträffas”. Efter att hon uppträtt i offentligheten har hon vid två tillfällen fått rengöra sin bil efter att någon draperat den med rått kött, blod och avföring.
Hur ser du på uppfattningen att journalistskrået skulle vara en del av eliten?
– Om man för en stund inte räknar med frilansare och snuttjobbande journalister, så är det ju nog så att många journalister fortfarande hör till de bättre bemedlade. Och de journalister som syns i offentligheten tillhör de facto ofta eliten, så ett uns av sanning finns där. Men om man sedan tänker på journalisterna i prekariatet, de som knegar på under minimi-inkomstnivån, så är de ju nästan så långt ifrån eliten som man kan komma.
Om att påverka idag
Precis innan intervjun ska ta slut undrar jag om det ännu finns något att tillägga. Jo, en rätt stor grej var det ännu.
– Trots att jag själv varit med om att vissa saker jag skrivit haft en inverkan, så är min tro på att den offentliga diskussionen och det så kallade demokratiska samtalet skall kunna påverka saker väldigt svag.
Menar du att du inte tror att saker i samhället kan påverkas av den offentliga debatten?
– Jo, det menar jag. Inte i nämnvärd utsträckning. Och det hänger direkt ihop med det knappa diskussionsutrymme som finns och de makthierarkier vi har i samhället. Min tilltro till systemet är inte särskilt hög.
Så återkopplar Kukkala till diskussionen om journalisternas roll, och påminner om att exempelvis politiker och de flesta journalister i nuläget agerar utifrån sin gröna kvist: de har en plats att försvara i och med att de hör till de lite bättre beställda.
– Deras tilltro till systemet bibehålls längre på grund av att de själva ännu har något att vinna. Däremot har tilltron till systemet för länge sedan försvunnit inom väldigt många folklager – och den tilltron kommer inte så där bara tillbaka.
Hur kan du leva med den insikten, att påverkan inom det system vi har inte spelar någon roll?
– De facto är det mycket enklare att leva med den insikten än att invagga sig i tron att om jag ännu försöker lite så ska det nog gå. Men den stora släden kommer inte att vända sig, så länge vi lever under den rådande finanskapitalismens lagar. Det här är förstås väldigt stora frågor och jag har inga entydiga svar, men jag tycker det är bättre att inte spela med i spelet.
Efter intervjun kommer jag på att de här tankarna låter lite bekanta. Bland annat tänker jag på Mats O. Svenssons artikel om Slavoj Žižek som ingick i Ny Tid 49/2013:
”Den enda vägen till att rasera systemet är att sluta göra motstånd, att sluta lappa ihop dess brister. Det reflexiva tillbakadragandet innebär inte nödvändigtvis inaktivitet utan att öppna upp ett rum för radikala förändringar.”
Text & foto: Marcus Floman
