Man kan fråga sig varför någon vill skriva en pjäs eller sätta upp en föreställning om Julian Assange och Wikileaks. Det blir ju så lätt så fel, och man riskerar att förringa den vidare betydelsen av läckorna. Verkossa, den finska tolkningen av Gunilla Hemmings originaltext Läckor, åtar sig ingen lätt uppgift, skriver Otso Harju.
Världen har velat göra vad som handlar om storskaliga kollektiva tragedier till några vita människors personliga drama. Då man ser Niko Saarela utklädd till Assange (med en dragkedja över munnen) pryda reklamplanschen, blir man rädd att denna föreställning skall göra detsamma.
För om man nu vill säga något intressant om dessa figurer, skulle en radikal nytolkning vara på sin plats. Vi behöver inte ett till persondrama om ”de riktiga människorna” bakom vad som hände – däremot borde vi tala mera om just vad som hände. Vi behöver inte ytterligare ett nykolonialt hollywooddrama där bruna människors död endast är en fond för vita mäns personliga storhet. Detta är viktigare än så. Assange borde för länge sedan ha lämnats utanför det hela, oberoende av vad man tycker om honom.
Personfixering i nytt paket
Tyvärr erbjuder Verkossa ingen sådan nytolkning. Man försöker nog gå bortom ytan, men landar platt på magen. Programbladet låter förstå att pjäsen vill ifrågasätta sättet som alla de inblandade personerna har presenterats i medier och officiella rapporter, sättet som Assanges hår har blivit viktigare än Wikileaks ideologi, Mannings kön viktigare än USA:s oändliga krigsförbrytelser.
Problemet är att karaktärerna inte är decentraliserade – istället för att ifrågasätta personfixeringen presenterar man bara en annan variant av den. Slutresultatet blir motsägelsefullt: man vill säga att dessa människors privatliv inte är det viktiga, men ändå är det just detta och inte kritiken av institutionerna som står i fokus.
Dessutom är den bild som tecknas tvivelaktig i sig själv. Assange är i Saarelas tappning en underligt personlighetslös kuf vars främsta karaktärsdrag är att han inte anser att påtvingat sex är detsamma som våldtäkt. Saska Pulkkinens Bradley Manning är vek och osäker, Rosanna Kemppis Mia (svenskan som polisanmälde Assange) är en intimitessjuk, neurotisk tråkmåns. Wikileaks-partnern Daniel Domscheit-Berg (Sauli Suonpää) är en onödig groupie. Det är inte fråga om ironi, tro mig. Överlag lider det hela av en plågsam brist på nivåer och ambivalens. Ibland är skämten om USA:s armé och Sveriges rättsväsende på riktigt låg nivå.
Ofattbart opolitisk pjäs
Däremot erbjuder föreställningen en smula allmänbildning, vilket ju är bra med tanke på hur förvånansvärt lite som många människor sist och slutligen vet om det hela. Det främsta scenografiska tricket är en projektion som sveper in den sobert teknofila scenen i ett vimmel av ettor och nollor. Videon med det ökända helikoptermordet i Irak (collateral murder) fungerar som digital ridå. I slutet rullar webbadresser med mera information över mörkret, i programbladet talar man om att USA svikit världens förtroende (visste ni att något sådant fanns?). Nyttig information alltså.
Pjäsen skulle ha haft en fantastisk potential att lyfta fram sättet som medier och idoldyrkan individualiserar, och på så sätt försvagar, motståndet. Istället görs det hela till en fråga om modiga män som står ensamma mot världen, inte till en fråga om kollektivitet eller allmän moral – saker som självklart står i de styrandes intressen.
Slutresultatet liknar en konservativ och smått patetisk hjältesaga, vars huvudsakliga poäng – ”informationsfrihet är bra” – är så harmlös att det hela varken kan sägas vara ett ställningstagande eller det motsatta, alltså konstnärligt ambivalent. Föreställningen gör varken en radikal nytolkning av karaktärerna eller går in på de politiska implikationerna av vad som avslöjades och hur USA skötte smutstvätten.
Med tanke på att föreställningen kommenterar några av vår samtids största politiska händelser, är den ofattbart opolitisk. Den skadar ingen, driver bara med dem majoriteten anser det vara okej att driva med, drar bort fokus från den amerikanska imperialismen och gör sitt bästa för att avpolitisera även Assange. Vad den gör är att berätta huvudpoängerna kring de senaste årens mediestorm, vilket är bra för dem som hellre går på teater än läser Wikipedia.
Otso Harju
Foto: Charlotte Estman-Wennström
Verkossa. Manuskript: Gunilla Hemming, regi: Milko Lehto, dekor och kostymer: Markus Tsokkinen, ljus: Teppo Saarinen, ljud: Ari-Pekka Saarikko, i rollerna: Niko Saarela, Rosanna Kemppi, Matti Laine, Tiia Luoste, Sauli Suonpää, Jari Pehkonen, Saska Pulkkinen, Leena Rapola, Elina Aalto, Sara Welling, Timo Ruuskanen. Helsingfors stadsteater, Studio Pasila till 29 april.
