I egenskap av österbottning, socialdemokrat och bygdeskildrare är Anna Bondestam (1907–1995) någon som sticker ut bland sin samtids finlandssvenska författare. Hon växte upp i ett socialdemokratiskt präglat arbetarhem i Jakobstad där hennes intellektuella intresse uppmuntrades, och resan till Helsingfors och till åstundande universitetsstudier innebar samtidigt en klassresa för hennes del. Anna Bondestam hann skriva ett antal väl mottagna romaner innan hon övergick till att dokumentera den finlandssvenska arbetarklassens historia.
Pia Heikkiläs biografi Anna Bondestam – Det röda Svenskfinlands röst tecknar en bild av ett intressant författarskap där skrivandet kombinerades med politiska och historiska intressen. Samtidig är Annas liv förankrat i en större, samhällsanknuten kontext där inget, från krig till senare decenniers kvinnosaksrörelse, passerar obemärkt. Pia Heikkilä verkar som reporter och nyhetschef vid Åbo Underrättelser. Boken om Anna Bondestam är hennes första och likaså är det den första biografin som skrivits om författaren.
Heikkiläs bok är indelad i tre huvuddelar. Den första delen tar avstamp i Annas barndom och sträcker sig fram till studietiden i Helsingfors. Allra först introduceras föräldrarna. Fadern Otto Elfving var plåtslagare och senare riksdagsman en kort period, likaså socialdemokrat och ateist. Modern Lina Elfving arbetade på Strengbergs tobaksfabrik i över 50 år. Hennes minnen från hur det var förr kom att spela en betydande roll för Annas skönlitterära skrivande. Båda föräldrarna ger intryck av att ha varit färgstarka personligheter och i det bondestamska hemmet var man öppen för diskussioner.
I den andra delen behandlas Anna Bondestam som författare. Till de intressantaste bitarna hör absolut det kapitel som behandlar romanen Klyftan (1947), en skildring av inbördeskriget 1918 ur ett barns perspektiv och baserat på Annas egna minnen. Heikkilä antyder att Anna hade förväntat sig mer debatt om det kontroversiella ämnet då boken utkom, men att debatten uteblev och att boken mottogs väl.
Bokens tredje del behandlar Anna som skildrare av det röda Svenskfinland, den här gången inom explicit historiska ramar. Hon anlitades för att skriva historiker relaterade till arbetarrörelser, bland annat på Åland och upprepade gånger i hemstaden Jakobstad. Här ger Heikkilä bilden av Anna som en noggrann och självkritisk skribent som satte stort värde på grundlig research.
En av de stora förtjänsterna med boken om Anna Bondestam är att Heikkilä tagit sig tid att grundligt behandla alla Annas verk, från debutromanen Panik i Rölleby (1936) till den senare historiska sakprosan. Varje verk placeras in i ett djupare sammanhang, bakgrund ges till varför Anna skrev om just det ifrågavarande ämnet och hur hon gick till väga. Också mottagandet av verken beaktas i samtliga fall och Heikkilä citerar ofta kritiker. Därtill har Heikkilä beaktat den litteraturvetenskapliga forskning som inkluderar Annas verk. Heikkilä lyckas alltså med konsten att förankra biografiinnehållet i en bred social och kulturell kontext.
1960 utkom Annas sista roman Stadens bröd. Heikkilä ställer givetvis frågan varför Anna sedan slutade med att skriva romaner, trots att hennes böcker sålde och trots recensenternas positiva utlåtanden. Upplevde Anna Bondestam att det ändå inte fanns en tillräcklig publik för det slags vänsterorienterade arbetar- och bygdeskildringar som var hennes specialitet? Heikkilä låter förstå att Anna trots sina framgångar kände sig utanför i huvudstadens litterära kretsar. Men hon uppfattade sig inte heller uttryckligen som en proletärförfattare och hon kände ingen större samhörighet med svenska kolleger så som Moa Martinson. Anna Bondestam framstår mest av allt som en författare som skrev om det som stod henne nära, utan att placera sig själv i ett bestämt fack.
Överlag har också Heikkilä gjort ett grundligt arbete med de källor som stått till buds. Hur den privata Anna egentligen var får man veta ytterst lite om, eftersom källor om detta saknas. Likaså undviker Heikkilä att spekulera i hur relationen mellan Anna och maken Henning såg ut, i brist på styrkande material. Däremot finns det rikligt med intressanta och väl valda citat, dels ur brev och dels ur tidningar, som lyckas fånga upp tidsandan och fördjupa ens läsning.
Pia Heikkilä skriver behagligt och lättillgängligt. Hon behandlar sin huvudperson med respekt och värme och de tolkningar som förs fram, särskilt gällande biografiska inslag i Annas skönlitterära verk, verkar befogade. Heikkiläs bok skapar en jämn balans mellan Anna liv och skrivande, och de sociala och samhälleliga omständigheter och förändringar som hela tiden finns med i bilden, vilket gör läsningen än mer intressant. Anna Bondestams liv överspänner ju så gott som hela 1900-talet.
Anna von Bonsdorff
Pia Heikkilä:
Anna Bondestam – Det röda Svenskfinlands röst.
Svenska folkskolans vänner, 2013.
