I den nyutkomna svenska översättningen av Blaise Cendrars diktsamling Reseanteckningar upptäcker Henrika Ringbom en stark släktskap med den lite senare finlandssvenska modernisten Henry Parland.
Blaise Cendrars föddes år 1887 i Schweiz som Frédéric Louis Sauser. Hans författarnamn syftar på glöd (braise) och aska (cendre), och väcker associationer till Fågel Fenix som gång på gång stiger ur askan och – särskilt när man känner till hans rastlösa liv – till att bränna sina skepp, ständigt vara i rörelse. Också poesin kommer och går, flammar och slocknar, poetens själ är med den engelska romantikern Shelleys ord ”under skapandet ett falnande kol, som någon osynlig makt, likt en nyckfull vind, väcker upp till en kortvarig glöd: denna kraft kommer inifrån, likt en blommas färg som bleknar och förvandlas sedan den slagit ut, och vårt medvetande är okunnigt såväl om när den skall blossa upp som om när den avtar.” (övers. Gunnar Harding)
Poesins kraft kommer inifrån men Cendrars valde att rikta sig utåt i liv och skrivande. Han sökte sig ständigt till nya miljöer, provade nya genrer, öppnade sina sinnen och skrev ner det han såg och upplevde. ”Jag sover alltid för öppet fönster”, heter det i en av de första dikterna i Reseanteckningar, som tillkom under Cendrars första resa till Brasilien år 1924. Boken utgörs av fyra delar i en planerad men aldrig förverkligad större helhet. På franska publicerades dikterna för första gången år 1944 då Cendrars samlade dikter kom ut, på svenska utkommer de nu sjuttio år senare på det lilla österbottniska förlaget Ellips, i spänstig översättning av den svenske poeten Kennet Klemets.
Trots strävan efter rörelse är det som om Cendrars var på jakt efter vilan i det som han ser och förnimmer. Det visuella och taktila dominerar i dikterna medan ljuden genomgående beskrivs som plågsamma – gnisslet ombord på tåget på väg till hamnen är bedövande men väl ombord på oceanångaren Formosa hittar Cendrars ro vid åsynen av ”en barmhärtig fyr som en jättelik madonna”, ”himlens papegojblå” och havet som ”sväller runt horisonten”. Allra bäst trivs han ändå i vattnet. Kaptenen låter ställa en simbassäng på övre däck och där dyker och simmar Cendrars och finner det gott att leva. Där, flytande på rygg, kan han stanna upp en stund och sluta skriva utan att bli tung som en sten och falla till botten.
Fast Cendrars ger sig ut för att framför allt vara på väg någonstans, någon annanstans, blir det i dikterna också tydligt att han är på flykt, från Europa och sina traumatiska upplevelser där, bland annat har han förlorat en arm under första världskriget. Hans hat mot den europeiska civilisationen är starkt, liksom hans längtan efter att för alltid få förbli fritt flytande, på väg: ”Jag vill aldrig komma fram jag vill spränga Western Union i luften”.
Som Klemets skriver i förordet riktar Cendrars på tidstypiskt vis sitt hopp till ”de andra”, det exotiska, den ädla vilden och, kunde man tillägga, framför allt till de ädelt vilda kvinnorna. Bokens fjärde del heter Sydamerikanskor och där beskrivs dessa som starka, friska och vackra varelser som vet hur man klär sig och inte är rädda för att älska.
Cendrars stannade ett halvår i São Paulo och avgudade staden, dess brist på traditioner, blandningen av människor och den våldsamma livsaptiten. Men i bokens tredje del från hemfärden är han ändå, inte oväntat, trött på allt nytt och vilt, vill vara i fred och erkänner att han ”gärna äter dessa rätter från Europa”. Envetet håller han ändå fanan högt för den revolutionära och syntetiska ”känselns kärlek kärlekens känsel”, i motsats till det föregivet reaktionära och analytiska Europa.
Emellanåt känns denna konflikt iscensatt intill tjatighet och pose, som om Cendrar försökte blåsa liv i glöd som falnar. Då framträder poesin starkare i iakttagelser som:
Formosa ligger på svaj och vi pendlar omärkligt fram och tillbaka
En liten farkost glider ut från stranden
Det är en pirog urholkad ur en trädstam
Med två små mörkhyade pojkar ombord
Den ene ligger orörlig på rygg
Den andre sitter hopkrupen i fören och paddlar lojt
Solen leker på båda sidorna av hans paddel
De åker långsamt runt båten återvänder sedan till stranden
Dikten heter Liv, och ser man sig omkring kan man ju få syn på sådant lite varstans.
Som helhet har Reseanteckningar en driv och lätthet som gör den till ett nöje att läsa, och Klemets svenska språkdräkt känns kongenial. Roligt är också att se den starka släktskapen med en finlandssvensk lite senare modernist, Henry Parland. Båda två bejakade den moderna tekniken och stadslivet med dess puls, hunger, förfall och elegans. Parlands efterlämnade roman Sönder kretsar kring ett fotografi – den diktsamling Cendrars lämnade in innan han 1924 steg ombord på Formosa hette Kodak. Förenas gör de också av dikternas enkla form och av längtan efter ett enklare liv. Jag påminns om Parlands gapa-och-rulla-grimaser när jag i Reseanteckningar läser : ”Jag skrattar / Jag skrattar / Du skrattar / Vi skrattar / Inget annat räknas / Förutom detta skratt som vi älskar / Man måste kunna vara dum och glad”.
Henrika Ringbom
Blaise Cendrars: Reseanteckningar. Ellips förlag, 2013. Översättning: Kennet Klemets.