Ja, det gick ju inte så bra förra året. För de indiska kritiska textmedierna, alltså. 2013 avslutades med skandal och moralisk (själv)förnedring. Fältet blandades om så ordentligt att ingen riktigt vet vem som står på vems sida eller vart man nu borde ta vägen. Många fick sina illusioner krossade.
Jag var en av väldigt många. Bland annat förlorade jag en av mina främsta journalistiska förebilder, Shoma Chaudhury. Indien förlorade sin kanske bästa veckotidning, Tehelka.
Visst utkommer den ju sådär fysiskt fortfarande, men dess trovärdighet är ungefär noll. Varför? Under det senaste året har våldtäkt, sexuella trakasserier och patriarkal makt debatterats i Indien mer än någonsin förut. Mitt i detta, i november, framkom det att Tarun Tejpal, Tehelkas grundare/ägare/chef – Mr. Tehelka – sexuellt trakasserat en ung kvinnlig anställd (som dessutom råkade vara hans dotters goda vän). Dessutom flera gånger, och till råga på allt under tidningens storsatsning, forumet Think 2013, i Goa.
Det är så förjävligt och så förfärligt typiskt att man ju nästan gissade det. Den som är intresserad kan själv ta reda på detaljerna, men vad som är värt att veta är att Tejpal var en av Indiens mest prisade journalister, globalt hajpad av engelskspråkiga medier. Tehelka prisades och de som jobbade för tidningen var väldigt stolta över det. Tejpal och Chaudhury var ikoniska. Idiotin i det sexuella övergreppet, dessutom under årets största satsning, säger något om Tejpals självbild och mycket om män i ledande ställning. För de flesta är Tehelka nu bortom all räddning.
Think-symposiet hade marknadsförts stort hela förra hösten. Det hela var ändå dubiöst från början, eftersom det bland sponsorerna fanns rikligt med företag som på inga villkor kunde leva upp till evenemangets slogan ”India’s most democratic, inclusive event!”. Och nu är det enda någon kommer ihåg av det hela att Tejpal åtalas för våldtäkt och att Tehelka plötsligt förlorade allt. För dem som inte tyckte om tidningen var detta en lyckospark. ”De som predikar feminism och förståelse kan inte ens själva hålla snoppen i byxorna”, tycktes sensmoralen vara. Att en tidning som arbetat för att motverka korruption själv visar sig vara korrumperad – det är inte så lite nedslående.
Redaktören Shoma Chaudhury, som i praktiken lett tidningen under senare år, har både som journalist och som beskyddare av tidningens andra journalister, varit en av de främsta progressiva rösterna i Indien. Hon är/var en av landets främsta feminister och en evig kritiker av mediefältets tillstånd. Hon talade öppet mot nepotismen i indiska organisationer. Och ändå lyckades hon inte distansera sig från Tejpal tillräckligt snabbt, och föll pladask hon med. De flesta ser nu henne som en stor lögn. Hur dum får man vara?
Indien har många dåliga tidningar, som alla sålde stort på Tehelkas död. Tidningar utan någon som helst integritet fick chansen att spela rättfärdiga. Det var en sorglig syn. Allting som någonsin skrivits i Tehelka ifrågasattes. Klart det. Tidningens främsta journalister hoppade av så snabbt de kunde. Det som blev kvar var ett skrangligt skelett.
Mediefältet i Indien är fascinerande och ofta rätt nedslående. Storföretagen styr och de flesta föredrar att vara tysta. Den som är kritisk riskerar inte bara jobbet utan även sin hälsa. Landet erbjuder på mycket dåligt men en del väldigt gott. De dåliga publikationerna är betydligt fler än de goda, men de som är bra är så bra att vi i Norden får vara avundsjuka. I ett land där så mycket går så käpprätt åt helvete har den fria pressen varit ett av de främsta glädjeämnena.
”Den indiska pressen är politiskt fri men hålls fången av profit”, sade journalisten P. Sainath i en av sina strålande föreläsningar om dagens indiska medier. Kolla in dem någon gång, sök på ”p sainath media” på Youtube. Det brukar jag göra när jag känner mig nere.
Sainath, som främst jobbar för The Hindu är på många sätt en representant för vad som sker i Indien just nu. I ett land där många tycks ha glömt bort att mer än hälften av befolkningen livnär sig på jordbruk, åtnjuter han en oerhörd respekt på grund av sina artiklar om den gömda landsbygdens verklighet. Samtidigt är han en av väldigt få.
Också betydelsen av skandalen kring Tehelka kan endast förstås om man inser att tidningen har varit den främsta bland en handfull utmärkta engelskspråkiga tidskrifter. Tv:n, som når människorna på ett mera direkt sätt (även de som inte kan läsa så bra), är med sina tusentals kanaler och tiotals språk betydligt mera pluralistisk (och populistisk). Däremot är det engelskan som styr det tryckta ordet och nätet. Det handlar om klass och inflytande.
Vad gäller trovärdigheten i ett av världens mest korrumperade länder, har de engelska medierna åtnjutit en sårbar särställning. Det är här pengarna, ambitionerna och den lysande framtiden finns. Det är hit de bästa unga journalisterna söker sig. Den största delen av dem landar i hopen som producerar massan av underhållningsnyheter och nationalistisk självhävdelse, men det finns också en levande känsla av att etablissemanget inte kan producera något gott. ”Nästan allt som är värt något journalistiskt har sitt ursprung i oliktänkande”, som Sainath uttrycker det. Bland alla India Today och The Week finns alternativ.
Times of India må vara ett rötägg och The Hindu styrs av en familj, men redaktörer på mellannivå kan ändå ha ett oerhört inflytande. Ännu viktigare än stora mediehus som dessa är de åtminstone skenbart självständiga tidskrifterna.
Att Tehelka nu föll så okontrollerat lämnar många frågetecken angående framtiden. Före sitt fall satsade tidningen på djupgående reportage som krävde väldiga mängder fältarbete (ofta med reportrar under täckmantel). Före den fällde sig själv fällde den politiker och idoler. Tidningen var betydligt viktigare än fånen Tejpal.
Nu gapar alltså ett hål på ett fält där spelarna inte annars heller är alltför många. Månadstidningen The Caravan, som återföddes år 2010, satsar hårt på en aningen tråkborgerlig (tänk New Yorker) men kompromisslös narrativ samhällsjournalistik i långt format. Äldre spelare som Outlook och Frontline har även de samlat strålande journalister. Tidskrifter som dessa har lyckats utnyttja dagens fokus på individuellt engagemang från journalisternas sida och har producerat journalistik som är både underhållande och kritisk. Men Tehelka var modigare än de andra, redo att stå under konstant eld.
I Indien har de senaste tio åren visat att det går att kombinera djup med popularitet, bra journalistik med billiga tidningar. Att få The Hindu hemburen på posten varje dag kostar motsvarande 18 euro i året. Det betyder fem cent om dagen. Veckotidningen Outlook kostar 20 cent per nummer. Tehelka har sedan den grundades år 2000 funnits gratis på nätet. Indien måtte även vara ett av få länder i världen där den ledande akademiska journalen inom samhällsvetenskaperna, Economic and Political Weekly, säljs i vartannat gathörn och kostar ungefär 80 cent. Men vad händer när de goda visar sig vara ruttna innerst inne? Åtminstone jublar de reaktionära. År 2014 kommer att handla om självrannsakan.
Otso Harju
1 kommentar
In this pretty sad story there is one aspect which really strikes me: There is a journalist of high reputation, which in turn is presumably based on his skills in proper investigation, clear thinking and good formulation. And after he has been caught at sexually (badly) misbehaving, all of his above, still-existing skills count for ABSOLUTELY NOTHING.
Certainly, rape should be investigated and punished according to acceptable and convincing laws. But the fact that some sexual deed can so completely blot out ANY other side of a person (or, the PUBLIC OPINION about any other side of that person) is a clear symptom of a collective sexual neurosis.
Up to now I thought that this collective neurosis were only typical for the Abrahamic religions and classical China, but well, obviously also India is strongly affected. Is it, thus, simply general primate behaviour? The reactionaries who use (especially sexual) ”scandal” as a tool to defend their interests are anyway pretty successful with this method …