Floriane Devignes och Frédéric Floreys gör rätt i att inte överbetona den pluralism de skildrar genom ett tvättrum i Lausanne, skriver Otso Harju.
Ibland faller alla bitar på sin plats. Dokumentären La clé de la chambre à lessive (Nyckeln till tvättrummet) är alldeles strålande, utan att överdriva. Här finns formen, här finns innehållet och det självreflexiva. Där sitter man sen, nickar och muttrar ”inte illa” för sig själv. Ibland krävs det så lite för att göra något så bra. Vad är det som händer?
I ett statligt hyreshus i staden Lausanne vid Genèvesjön i Schweiz finns sjuttio bostäder men endast en nyckel till det kollektiva tvättrummet. Den nya fastighetsskötaren Claudina tänker heller inte ge nyckeln till någon annan, för ”det fungerar inte i ett hus som detta”. Man vet ju inte vem det går att lita på.
I stället är hon själv på plats för att öppna dörren vareviga gång. Det är även hon som delar ut tvätturerna och lär folket att använda maskinerna korrekt. Alla i huset använder dem (då de har pengar), och att hålla reda på turerna är svårare än att förstå Helsingfors universitets hemsidor. I det stora huset är tvättstugan ett slags hjärta genom vilket invånarna strömmar. Den komplicerade tvätturslistan är en kraftig metafor.
Kamerans närvaro
Som Balzac i Pappa Goriot, öppnar Floriane Devignes och Frédéric Floreys sin film med en långsamt komponerad, nästan statisk, beskrivning av skådeplatsen. ”Gästhuset” är här den lägsta våningen i en ljusblå trappuppgång. Utanför skiner solen och ljuset inne är vackert.
Långsamt börjar karaktärerna droppa in och indirekt presentera sig. Den klassiska öppningen får sin styrka av att perspektivet långsamt skiftar mot ett mera tidsenligt, deltagande regigrepp.
Människan bakom kameran varken hörs eller agerar, men hon är konstant närvarande och försöker heller inte dölja det. Att med en kamera komma in i en sluten värld som denna är uppenbart störande, det bryter husets flow.
Filmen låter människorna reagera just så de vill. För vissa är denna reaktion en höjd röst, för andra höjda långfingrar och för några blir reaktionen en närmast komiskt spelad nonchalans. Många tar vara på kamerans närvaro för att presentera sig för världen.
De boende som Claudina bråkar med om tvätturer representerar en röra av bakgrunder, åldrar, kön, färger och yrken. I tvättstugan möts människor som annars inte har så mycket gemensamt. Ja, förutom att de alla är fast i samma hus, och att de alla har rätt ont om pengar. Vad som gör La clé så fantastisk är att den går bortom detta.
Ingen överbetoning
Det vore nämligen väldigt lätt att placera fattigdomen eller den etniska mångfalden i centrum av en dokumentär som denna. Någon regissör hade kanske gjort filmen till en historia om konflikter, någon annan till en berättelse om hur sådana kan överkommas. I Finland skulle man antagligen betona husets mångkulturalitet, vilket i sig skulle bli rasistisk även om tanken skulle vara god.
Nu tillåts dessa spår tala sitt tysta språk i bakgrunden, utan att något stavas ut. Pluralismen i huset blir mycket vackrare när den bara är där, utan att överbetonas. De ”coping-mekanismer” som människorna byggt upp blir desto mer imponerande när de inte poängteras.
Att livet för människor ofta är svårt och förvirrande tas istället fram genom den symboliskt oöverkomliga, evigt råddiga listan med tvätturer. Det framkommer aldrig riktigt vad systemet bakom den är. Ibland verkar det främst finnas i Claudias huvud. Invånarna är arga på henne och hon på invånarna.
La clé de la chambre à lessive är främst en film om en slumpmässig gemenskap och om hur människor som befinner sig i den vill presentera sig inför kameran, världen utanför. Intressant är vem som valt att tala, och hur var och en av dem som gör det blir till en slags arketyp av sig själv – en karaktär, som hos Balzac.
Som allra bäst är filmen när någon karaktär plötsligt slutar skådespela. Masken kan falla väldigt oväntat, och dessa stunder av plötsligt ärlighet är guld värda.
Otso Harju
Floriane Devigne och Frédéric Florey: La clé de la chambre à lessive. Schweiz/Frankrike, 2013. Visning under Docpoint: Laundy Room på Kinopalatset, Helsingfors, lördagen 1.2. kl 16.15.
