I Rom brer århundradena ut sig inför ögonen på en. På många platser kan man med blicken svepa över ruiner från romartiden, kyrkor och fontäner och palats från renässansen och barocken – men knappast några byggnader alls från vårt årtusende. Mitt i denna genomskärning av historien pågår livet, trafiken rusar, det tutas, romarna skyndar fram till fots, på vespor, i bilar och bussar, turisterna står med huvudena böjda över kartor bland gatuförsäljare som mer eller mindre påstridigt försöker få dem att köpa paraplyer, väskor, halsdukar, mobiltelefonfodral och geléklumpar som när man kastar dem brer ut sig som pannkakssmet för att strax dra ihop sig till neonfärgade monsterklot igen. Rom fyller en med intryck över bräddarna, liksom vattnet flödar över i fontänerna som ger liv åt varje öppen plats.

Jag reste dit för första gången strax efter nyår med förväntan att känna mig just uppfylld men också äcklad, av väldigheten och glansen och prakten, och av rikedomen och makten bakom dem. Väl där kände jag svindel och berusning, till exempel när jag i Vatikanmuseet gick från sal till sal, den ena praktfullare än den andra, för att till sist stå med Michelangelos fresker högt ovanför mig i Sixtinska kapellet. Upplevelsen var hejdlös, öververklig, den gjorde mig hög, upprymd, skrattlysten. Att sådana vyer följer den ena efter den andra har jag tidigare upplevt bara på film.

De ögonblick i staden när det levande livet helt tog över fick mig också att tänka på film, närmare bestämt på Fellini. De första dagarna fördes jag gång på gång av människoströmmen till Piazza Navona där den goda häxan Befanas festival firades. På den väldiga klassiska platsen trängdes ballongförsäljare, karuseller och stånd med allt ett barn kan önska sig (befanadockor! slickepinnar! batteridrivna djur!). Och när jag äntligen kom iväg till Petersplatsen var den inte alls ödslig som jag befarat, utan fylld av bås med kor, hästar, mulor, grisar, getter och gäss som stod på rad och skrek. Hade jag stannat lite längre skulle jag ha fått se påven välsigna dem.

Men var det skönhet jag drabbades av i Rom? Jag tror inte det, och det är också det nyktra svar som Rilke ger en ung poet i ett brev från oktober 1903. ”Nej”, skriver han, ”här finns inte mer skönhet än annanstans, och dessa av generationer alltid på nytt beundrade föremål, som hantlangarhänder förbättrat och återställt, betyder ingenting, är ingenting och har varken hjärta eller värde.” Men, tillägger han, det finns mycket som är skönt i Rom, för det finns mycket som är skönt överallt. Han nämner vattnen som ”dansar på många platser över steniga vita skal och breder ut sig i vida bassänger och brusar om dagen och höjer sitt brus mot natten” och trädgårdarna och alléerna och trapporna byggda efter förebilden av nedåtglidande vatten.

”Genom sådana intryck”, skriver Rilke, ”samlar man sig och återhämtar sig från det myckna anspråksfulla, som talar och pladdrar (och hur pratsamt är det inte!), och lär sig långsamt känna igen de mycket få ting, i vilka det dröjer kvar någonting evigt, som man kan älska, och någonting ensamt, som man varsamt kan ta del i.”

Nu mer än en vecka efter att jag kommit hem återhämtar jag mig fortfarande. Och då är det några av tiden hårt åtgångna bilder jag återvänder till: mosaikerna i Santa Praxedes och den nästan utplånade fresken av tre martyrer i kryptan där, och särskilt den första kända bilden av madonnan med barnet, en med några enkla penseldrag målad fresk från 200-talet i taket ovanför en grav i Santa Priscillas katakomber. I dem trotsar någonting evigt och ensamt tidens och fuktens förintelsearbete och håller sig kvar i sinnevärlden.

 

Henrika Ringbom

är författare

 

Citaten av Rilke är översatta av Mirjam Tuominen.

 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.