Sagan om de bortglömda minnena

av Emma Rönnholm

Finns det någon lämpligare plats än Finlands fotografiska museum att sätta sig ner och fundera över mängden foton och videofilmer vi producerar? När det blivit så lätt att knäppa foton att hårddisken svämmar över infinner sig nya frågor. Vad göra med allt detta minnesstoff? Vad är det vi försöker fånga och finns det faktiskt kvar där när vi kommer och letar?

Mediekonstnären Maija Blåfield (f.1973) närmar sig temat på ett handfast men poetiskt sätt i videoverket Guldålder 6. Blåfield fann sig sitta med dokumentärt videomaterial från de senaste 15 åren som hon inte tittat på. Materialets ursprungliga syfte hade förflyktigats och lådorna med band hade blivit både en skatt och en börda. I och med arbetet med Guldålder tog hon sig an materialhärvan. Hon plockade ut bitar och byggde upp nya helheter. I verket fogas videosnuttar från olika sammanhang ihop och tillskrivs nya betydelser. En varm berättarröst sätter nya repliker i de filmades munnar och förklarar vad det är vi ser, också om förklaringen och bilderna sällan riktigt passar ihop.

Det aktuella videoverket är del 6 i en serie i ständig förändring. Varje gång verket visas, del 1 hade premiär våren 2012, tar det en ny skepnad. Verket har heller ingen markerad början och inget slut. Berättelsen börjar där man råkar ramla in och fortsätter tills man går sin väg. Många av de små videosnuttarna är filmade långt borta, på mer eller mindre exotiska orter. Berättarrösten säger: ”Jag reser ofta, fast jag lika gärna kunde stanna hemma”. Vi visas brottstycken av scener, inramade av svart som om de var sedda genom titthål: turister som förtjust fotar en gammal traktor, renar, djungler och vida horisonter. Till och med en lerkoja skymtar förbi. Det ger helheten en smak av gammaldags reseberättelse, från en tid när det fanns mindre att visa upp och mera att föreställa sig. Med skillnaden att här beskrivs inte så mycket en yttre verklighet, som en inre.

Berättarrösten är tittarens trogna följeslagare. Den berättar ömsom anekdoter och ömsom filosofiska funderingar och däremellan en liten saga. Strukturen påminner om tankars och minnens sätt att irra: plötsliga glimtar som ibland bildar begripliga kedjor, men oftast inte. Som att vara på jakt efter någonting okänt, som måste fiskas upp försiktigt med allegorier, sidospår och upphittade citat. Resultatet är en resa som är lika behaglig som den är mystisk. Utgångspunkten är intressant i sig, men som tittare är det ändå inte omtolkandet av det levda (och dokumenterade) livet som dominerar upplevelsen. Istället vecklar verket ut sig som en nyckfull saga som pågår parallellt med – och inuti – nuet. Guidad av en öm men fast hand, som alltid ger ut lite mindre information än nödvändigt, är det bara skönt att vara på väg utan att veta vart.  Det är fascinerande att rörliga bilder, trots att de i inspelningsögonblicket är så totalt bundna av tiden, ändå har denna förmåga till tidlöshet.

 

Emma Rönnholm

Maija Blåfield: Guldålder 6. Finlands fotografiska museum, Processrummet Kabelfabriken, Tallbergsgatan 1G. Till 4.5

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.