Trots vissa politiska tvivel medger Ny Tids recensent Otso Harju att Thomas Balmès Happiness är en väldigt vacker film.
Filmen Happiness, som på Docpoint visas under den finska titeln Parempi elämä, har för en gångs skull ett bättre namn i översättningen än på orginalspråket. Inte är det ju något fel på ”Happiness”, och visst får man ju försöka vara poetisk, men värst vad det är generiskt.
Bakom det tråkiga namnet döljer sig en stillsam dokumentär som lika väl kunde vara en spelfilm i samma anda som Satyajit Rays Apu-trilogi. Thomas Balmès film om förändringarna, moderniseringen, kring den bhutanska pojken Peyangki, kunde i princip vara gjord var som helst i världen, när som helst under de senaste hundra åren.
Lite cynisk får man vara
Man kan visserligen ha en del etnografiska tvivel beträffande Balmès dokumentärer. Sedan nittiotalet har han rest omkring världen med filmkameran i bagaget. På sin hemsida poserar han med ett naket svart barn i famnen. Hans stora genombrott Babies (2010) handlade om, just det, hur bebisar världen runt ”alla talar samma språk”. Oprah älskade den. Ibland känns det som om han passar bäst in på sektionen ”världsmusik/samlingar” i Anttilas skivhylla.
Om man vore cynisk kunde man tala om feelgood-världskultur-pornografi. Och lite cynisk, i alla fall skeptisk, skall man nog vara i förhållande till dokumentärer om det enkla livet utanför väst, gjorda enkom för en urban västerländsk publik. Upprepar man huvudpoängen i Happiness – ”samtiden når till slut även Bhutan” – ett par gånger för sig själv, ryser man halvskönt av obehag. Men bara för att utgångspunkten är tröttsam betyder det inte att resultatet nödvändigtvis är dåligt eller ointressant.
Happiness är alltså en antropologisk och smått melankolisk utvecklingsberättelse. Tanken om människors likhet och den motstridiga moderniseringen världen över är det övergripande temat. Klippet är långsamt och gör litet väl rikligt bruk av aningen klyschiga fade-outs. Men det är vackert, och trots att det allmänmänskliga budskapet är onödigt självklart stämmer det ändå. Världen är här för att stanna. Så är även den amerikanska fribrottningen på teven.
Osynlig regissör
Bhutan är ett konstigt land, det lär vi oss i början av filmen. Tv och internet var förbjudna i landet ända fram till 1999. Ännu år 2013 är vissa bergsbyar utan el och underhållning. Människorna här livnärt sig främst på sina jaker, och lever i allmänhet just så enkelt som man kunde tänka sig. Det är fattigt, men bergen är väldigt fina. Landskapet spelar den andra huvudrollen i filmen.
I centrum står den nioåriga pojken Peyangki. Hans mamma har inga pengar och hans pappa är död. Att gå i skola är dyrt, så Peyangki skickas till klostret. Så småningom skall elnätet nå även den här familjen, och många runt omkring dem funderar på att sälja en jak för att kunna köpa en teve. Tillsammans med en farbror får Peyangki åka till Thimpu för att hälsa på sin syster och för att införskaffa en av dessa apparater. För honom är den lilla huvudstaden som den stora världen. På vägen hem måste de vara försiktiga så de inte tappar tv:n på den steniga stigen.
Som regissör gör Balmès sig själv osynlig på ett sätt som ligger på gränsen till det trovärdiga och tillåtna. Det finns inga spår av filmteamet, och den fjärde väggen bryts aldrig. Ingen intervjuas och ingen kastar menande blickar mot kameran. Det finns egentligen inget som säger att detta är en dokumentär. Frågan är om man som utomstående kan och får göra dokumentär på detta sätt? Det känns ansvarslöst och naivt att förringa sin egen roll som dokumentarist så här fullständigt, i synnerhet då filmens och tevens frammarsch är centrala poänger i berättelsen. En hel del frågor om maktförhållanden förblir obesvarade. Bhutan som land kommenteras inte heller alls, utan förblir ett exotiskt avlägset.
Bäst är det kanske att ta Happiness som någon slags halvsanning. Om man skjuter alla politiska tvivel åt sidan för en stund, kvarstår nämligen en väldigt vacker film om en aningen ensam pojke i ett väldigt vackert landskap – i ett land som för många främst är känt på grund av att dess unga kung och drottning är väldigt snygga.
Otso Harju
Thomas Balmès: Happiness. Frankrike/Finland, 2013. Visning under Docpoint: under titeln Parempi elämä på Maxim den 1.2 kl 14:00.
