En valutaunion mellan flera länder är alltid en mycket vansklig sak, men om den skapas i ett klimat som kännetecknas av avreglerade finansmarknader, skuldsatta stater och obarmhärtig konkurrens kan det gå riktigt på tok, skriver Jan Otto Andersson och ger tre framtidsscenarier för euron.
Att förena kapitalism och demokrati är alls ingen lätt sak. Det lyckades över förväntan efter det andra världskriget tack vare en klasskompromiss som byggde på nya makroekonomiska och socialpolitiska tankesätt. Full sysselsättning, allmänna socialförsäkringar, en aktiv industripolitik, fasta växelkurser i kombination med kontroll av internationella kapitalrörelser stärkte demokratin och gav kapitalet en ny chans efter kriserna och krigen under första hälften av 1900-talet. Klasskompromissen var också nödvändig på grund av systemkonkurrensen mellan sovjetkommunism och demokratisk kapitalism.
Vi som växte upp under den tiden kunde inte föreställa oss annat än att denna keynesianska blandekonomi skulle leda mot större ekonomisk demokrati och att – om allt gick väl – också sovjetkommunismen småningom skulle närma sig en demokratisk blandekonomi. På den tiden kallades kapitalistiska länder för ”blandekonomier” och borgerliga partier för ”icke-socialistiska”. Epoken kom senare att få namn som ”fordism”, ”Bretton Woods-epoken” och ”västkapitalismens guldålder”.
Vi förstod inte riktigt att den här kompromissen bara accepterades av kapitalet under tvång; att man i själva verket inte kunde stå ut med full sysselsättning, starka fackföreningar, allt dyrare välfärdsarrangemang och växande krav på ekonomisk demokrati. Tankesmedjor och lobbare började arbeta för fullt för att återskapa en värld utan demokratisk kontroll och styrning av ekonomin. Först tillintetgjordes Tredje världens krav på en ny ekonomisk världsordning. Sedan sönderslets löntagarfonderna medan försöken att föra en keynesiansk eller ”alternativ” ekonomisk politik krossades. En ny epok hade tagit vid under vilken motsättningen mellan demokrati och kapitalism blev allt värre. Med den tyske sociologen Wolfgang Streeks ord inträdde en ”kris för den demokratiska kapitalismen”.
Krisen sköts emellertid upp med hjälp av en ständigt växande skuldtagning. Systemet har levt på ”köpt tid” (titeln på Streeks bok från 2013). Först var det u-länderna som lånade tills de stupade. Därpå var det dags för de övriga staterna att börja låna i stället för att driva in skatter. När staternas skuldbördor blev för stora vände man sig till hushållen så att de skulle börja konsumera över sina tillgångar. Den uppskjutna krisen blev akut i och med dagens bank- och statsskuldskriser. Inte ens ”tillväxtekonomierna” är längre attraktiva investeringsobjekt, trots att räntorna sjunkit så lågt som det bara är möjligt. Det är inte längre möjligt att förneka existensen av vad Keynes beskrev som en ”likviditetsfälla”; det finns ett överskott på likvida tillgångar som inte placeras i produktiva investeringar. Alla – hushållen, företagen, staterna – gör vad de kan för att minska sina skulder.
Det första offret: Portugal
Euron skapades när nyliberalismen stod på sin höjdpunkt. En valutaunion mellan flera länder är alltid en mycket vansklig sak, men om den skapas i ett klimat som kännetecknas av avreglerade finansmarknader, skuldsatta stater och obarmhärtig konkurrens kan det gå riktigt på tok.
Om euron hade kommit till på 1960-talet skulle den ha sett annorlunda ut. Centralbanken hade fått som uppgift att stöda sysselsättningen och att kontrollera de internationella kapitalrörelserna. Man hade också försökt skapa automatiska mekanismer för att bistå länder och regioner som inte längre kan skydda sig genom att devalvera den egna valutans värde. Den ekonomiska politiken hade planerats och koordinerats inom hela valutaunionen. Det hade varit helt otänkbart att införa euron utan att samtidigt skapa en tydlig politisk koppling till centralbanken; och det hade varit lika absurt att ange inflationsbekämpning som centralbankens enda uttryckliga uppgift. Det är alltså lätt att förstå varför dåtidens försök att övergå till en gemensam europeisk valuta stötte på patrull.
Det första offret för euron var Portugal. Redan vid övergången till euron hade landet ett stort underskott i bytesbalansen. Det gick alltså in i valutaunionen med en från början övervärderad valuta. Fram till finanskrisen fortsatte underskottet att växa, så att det överskred 12 procent av BNP 2009. Portugals arbetsintensiva industri kunde inte hävda sig i konkurrensen med låglöneländerna i Östeuropa och Asien. Trots satsningar på utbildning och produktutveckling kunde man inte lyfta sig till en nivå som kunde tävla med Tysklands eller Finlands.
När Portugal sökte inträde i valutaunionen låg den offentliga skulden i föhållande till BNP nära 60-procentstaket. 2006 överskreds det och efter krisen dubblerades kvoten till följd av fallande produktion och växande statsutgifter. Med en miljon arbetslösa – av vilka en växande andel är långtidsarbetslösa – är det svårt att förstå hur portugisernas tålamod har räckt. De kanske känner på sig att politikerna har gjort vad de kan under de rådande villkoren. Det är möjligt att Portugal till slut kan lyfta sig ur skuldkrisen, men de sociala kostnaderna har varit enorma och att leva under internationell hårdövervakning i flera år har tärt på förtroendet för politikerna och för demokratin.
Avsikten med den ekonomiska och monetära unionen var förstås att stärka sammanhållningen inom EU. Resultatet har emellertid blivit det motsatta. Två klyftor har uppstått som inte kan övervinnas utan så betydande ombildningar att de förefaller vara omöjliga att genomföra.
Eftersom EU är uppdelat i länder som tillhör eurozonen och länder som valt att stå utanför kan inte EU:s organ ta sig an eurozonens problem. Varje gång jag ser att den svenska kronans eller det engelska pundets värde har sjunkit i förhållande till eurons grips jag av missmod; inte för att jag får en liten pension både i kronor och i pund, utan för att jag förstår att det är illa inte bara för Finlands utan också för de sydeuropeiska krisekonomiernas del.
Ett delat Europa
Den andra klyftan har spruckit upp inom EU. I Nordeuropa diskrediteras sydeuropéerna och i Sydeuropa demoniseras nordeuropéerna. För halva EMU är Angela Merkel och Olli Rehn hjältar, för den andra halvan är de pennalister. Huvudansvaret för att denna klyfta ska kunna övervinnas ligger på Tyskland, men när grundlagsdomstolen i Karlsruhe förklarat att centralbankens uppköp av krisländernas statsobligationer strider mot reglerna för EMU och mot Tysklands grundlag, är chansen för en tysk omorientering små. Man tycks föreställa sig att om bara alla andra skulle bli lika konkurrenskraftiga och sparsamma som tyskarna, så skulle kriserna upphöra; det vill säga att alla borde ha samma stora exportöverskott som Tyskland. Att det i själva verket är de slösaktiga krisländerna som hjälpt Tyskland – inte tvärtom – är en orimlig tanke. Men om inte det tyska självbedrägeriet upphör, kommer eurokrisen att fortsätta och anta nya former.
Hittills i historien har varje stabil valuta krävt uppbackning av en stark stat. Vi kan därför skissera upp tre framtidsscenarier för euron, av vilka inget innebär att Maastricht-EMU överlever.
I det första scenariot tar centralbanken på sig rollen som finansiär av statliga underskott och upphör att se inflationsbekämpning som sin centrala uppgift. I stället försöker man medvetet sänka eurons värde i förhållande till andra valutor för att återställa en del av områdets priskonkurrensförmåga. Inflationen skulle också minska värdet av de utestående euroskulderna och ge ett lite större spelrum för den ekonomiska politiken. Detta skulle emellertid bara vara en lösning för stunden. På längre sikt krävs det att euron uppbackas av en stark stat; antingen en eurostat eller Tyskland.
I det andra scenariot lyckas man skapa en ”eurostat”, eller åtminstone ett ”euroministerium” med rätt att beskatta, låna av centralbanken och finansiera betydande investeringar i eurozonen. Då skulle vi få den federation som Jacques Delors och många andra drömde om när de lade grunden för EMU. Frågan blir vilka länder som sist och slutligen vill och får ingå i en sådan eurostat. Och än viktigare: hur kommer demokratin att se ut i en sådan federation?
Det tredje scenariot bygger på Tyskland. Tack vare sin ekonomiska styrka är det Tyskland som dikterar villkoren för deltagandet i valutaunionen. Endast de länder som uppfyller villkoren kan i längden ingå i den. Troliga deltagare är Benelux-länderna och Österrike. Andra länder med nära anknytning till Tyskland som Polen, Tjeckien, Estland och Finland kan kanske också hänga med. Frankrike kommer att spela den avgörande rollen. Om landet inte vill ingå i ett tyskdominerat euroland, uppkommer en spricka inom EU som kan bli förödande för hela projektet. Euron kan räddas, men på bekostnad av EU och självbestämmandet i de länder som låter sig styras av ett starkt Tyskland.
Jan Otto Andersson
