Mördande jeans

av Ny Tid

Våra kläder tillverkas huvudsakligen av underleverantörer i Asien där arbetsförhållandena ofta är vidriga. Det värsta exemplet är sandblästringen av jeans som leder till att arbetarna drabbas av silikos, en dödlig och obotlig sjukdom.

Det är synd att ha ihjäl folk av oeftertänksamhet. Det och mycket annat kan man undvika genom att läsa Outi Moilalas bok Tappajafarkut. Den behandlar etisk och oetisk produktion av kläder, särskilt sådana som tillverkas i u-länder för den finländska marknaden. Vidare behandlas hur olika tillverkningsmetoder påverkar miljön. Bomullsproduktionen är en miljöbov som kräver stora mängder vatten och kemikalier.

Kläderna som vi köper i Finland är ytterst sällan gjorda här. Så kallade inhemska kläder tillverkas huvudsakligen av underleverantörer i Asien, mest i Kina, som står för hälften av all import. De asiatiska arbetsförhållandena är ofta vidriga. Lönen är låg, arbetsdagarna långa, arbetsmiljöerna osunda, ibland dödande. Det värsta exemplet på hälsovidrigt arbetet är sandblästringen av jeans. Sandblästring får jeansen att se slitna ut på vissa ställen, i motsats till stentvätt, som sliter byxorna jämnt. Den här onödiga och för byxorna skadliga verksamheten utförs ofta i dåligt ventilerade utrymmen och leder till att arbetarna drabbas av silikos, stenlunga. Silikos är en dödlig och obotlig sjukdom, många av de drabbade uppnår aldrig 30 års ålder.

De länder där sandblästring med säkerhet tillämpas är Kina och Bangladesh, sannolikt används metoden också i Kambodja, Pakistan, Indien, Indonesien, Egypten, Jordanien och Syrien. Sandblästring är förbjuden i Turkiet, men tillämpas trots det fortfarande där. Märkesföretag som har meddelat att de inte tillåter sandblästring är bland annat Benetton, Pepe Jeans och Hennes&Mauritz, men många företag gör det fortfarande.

Boken riktar sig främst till konsumenter och andra som är intresserade av miljöfrågor och arbetsskydd inom klädindustrin. Etiken inom våra inhemska företag är varierande, men det är inte lätt att kontrollera underleverantörerna. Tillverkarna lurar ofta medvetet kontrollanterna. Dessutom flyttar fabriker till nya orter, om kontrollen av arbetsskyddet börjar tära på profiten. Det som vi konsumenter kan göra är att välja inhemskt och små företag så långt som möjligt. Det lönar sig också att ge respons till företagen om vi tycker att dess verksamhet är oetisk.

Moilala tar också upp de organisationer som kontrollerar klädproduktionen. Till exempel Code of Conduct är så vag i sina formuleringar att deras kontroll är verkningslös. Betydligt effektivare är Puhtaat vaatteet, som verkligen granskar företagen, informerar dem om brister och kan tvinga dem att ändra sig.

Boken har värdefulla referenser som bilagor. I dem kan man se vilket stort ansvar företag som importerar och saluför kläder och sportartiklar har. Uppgifterna kommer främst från BSCI-systemet (Business Social Compliance Initiative) som är en organisation mellan företagen.

Outi Moilala stöder inte bojkotter i allmänhet, utan menar att det är bättre att protestera så att företagen märker att man bryr sig om hur varorna produceras. Ett undantag är den dödliga sandblästringen. Vi kan faktiskt helt avstå från att köpa färdigt utslitna jeans och samtidigt rädda hälsan på asiatiska textilarbetare.

Fredrik Therman

Outi Moilala: Tappajafarkut – Ja muita vastuuttomia vaatteita, Into 2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.