Artonhundratalet var ett märkligt århundrade. Kort och gott och på gott och ont var det då vårt moderna västerländska samhälle började ta form. Städerna drabbades av en explosionsartad tillväxt föranledd av den snabbt expanderande urbana industrin. En ny stadskultur växte fram, långt präglad av en ny samhällsklass, den nya medelklassen, de som skötte det som behövde skötas mellan fabriksgolvet och salongen: bokhållare, telefonväxelfröknar, lärare, butiksbiträden, sekreterare, tjänstemän. Inom dessa nya yrken fanns gott om plats för kvinnlig arbetskraft, och vid sidan av arbetarkvinnan steg nu också en kvinnlig manschettarbetare ut i arbetslivet, lämnande ett tomrum vid spisen. Ofta blev det ett val mellan yrkesliv och familj. Kvinnorörelsen delades tidigt av meningsskiljaktigheter om vad kvinnans rättigheter skulle handla om: det vi kanske först tänker på är kvinnans lika rätt till arbete på lika villkor, men denna uppfattning hade en stark konkurrent i tanken att kvinnans uppgift här på jorden var att föda och fostra de nya generationerna.
Hur den växande stadsbefolkningen skulle få mat och tak över huvudet var en fråga för sig. En bostadsreformrörelse hade vuxit fram mot slutet av seklet, och till exempel i Tyskland lanserades enkökshuset på bred front med socialdemokraterna i spetsen. Idén till enkökshuset hade nyligen presenterats av den amerikanska nationalekonomen och feministen Charlotte Perkins Gilman under benämningen apartment hotel. Här skulle kvinnan avlastas hushållsarbetet och kunna kombinera familje- och yrkesliv medan professionell personal i ett kökskomplex skulle sköta matlagning och sådant som städning, tvätt och möjligen barnpassning. Värt att notera är, att det vid den här tidpunkten nog i någon mån existerade tvättmaskiner och andra maskinella hushållsassistenter (men inte i skalor lämpade för privathem), att köksspisarna länge var vedeldade och att färdigmat eller halvfabrikat inte fanns – varm mat kunde man bära hem i medhavda, värmehållande kärl från exempelvis såkallade portionsbutiker, matkärror eller privatpersoner. Enkökshuset skulle således göra livet bekvämare för kvinnor som av en eller annan orsak inte njöt av att hushålla. Idén salufördes också som ett alternativ till tjänstefolk, som under åren kring sekelskiftet börjat organisera sig och kräva mer av både lön och rättigheter. Ett ytterligare argument som noterades på sina håll till förmån för centralkökshuset var det irrationella i att tusentals spisar eldades för att tillreda tusentals små satser av ett begränsat antal rätter.
Enkökshuset upplevde en blomstring under 1900-talets tre första årtionden, på olika håll vid lite olika tidpunkter och i Finland under 1920-talet. Hur många husen slutligen blev är omöjligt att säga, uppgifterna är ofta motstridiga. Det kopplas i allmänhet ihop med kollektiva boendeformer och härleds från tidiga mönstersamhällen och samhällsutopier. Allt mer tycker jag dock att det allt mindre handlar om kollektivitet och idealism än om enkel rationalisering. Att det blev en parentes i bostadsbyggandets historia är egendomligt.
Arkitekten Günther Uhlig, som skrivit en bok om fenomenet ur tyskt perspektiv talar om ett spökligt ihjältigande. Ironiskt nog såg man på vänsterhåll snett på centralkökshuset för att det var borgerligt medan man på högerhåll betraktade det som kommunistiskt. Möjligen kom enkökshuset att för många representera den förhatliga sidan av kvinnoemancipationen som uppmuntrade kvinnor att svika sitt kön, med allt vad det innebar av urholkning av den heliga treenigheten gud-hem-fosterland och den borgerliga mannens privilegier. Tillkom den mer konkreta olägenheten att om man gick in för centraliserade hushållslösningar skulle försäljningen av de privathushållsapparater man börjat lansera på marknaden gå sämre – och på en centralköksspis gick sisådär femtio småspisar. Propagandan för den lyckliga – och ensamma – hemmafrun i sitt välplanerade, automatiserade och vackra hem var massiv. The rest is history…
Bianca Gräsbeck
