Det går att hindra jordens medeltemperatur från att stiga med mer en två grader Celsius utan att vi blir totalt ruinerade – om vi vidtar åtgärder för att kännbart minska utsläppen av växthusgaser nu.

Det är, mycket förenklat, det tämligen optimistiska budskapet i den tredje delen av Internationella klimatpanelen IPCC:s senaste utvärderingsrapport, som offentliggjordes strax före påsk.

Medierna refererade pliktskyldigt rapporten och lade den till handlingarna. Till och med de självutnämnda ”klimatskeptikerna” verkar ha fått slut på invektiven (som i deras fall sedan länge fått ersätta sakargument), och har hittills endast orkat spotta ur sig några pliktskyldiga blogginlägg om ”alarmism” och ”bedrägeri” och ”skojare”. Vilket är lika bra – ”klimatskeptikerna” har ju genom att envist vägra att acceptera det vetenskapen säger själva förpassat sig till den intellektuella gärdsgårdsserie där kreationister, vaccinationsmotståndare, UFO-troende och andra stollar spelar.

Samtidigt som FN:s klimatpanel alltså säger att det bara skulle kosta oss 0,06 procent av den globala tillväxten att förhindra att koncentrationen av koldioxid i atmosfären överskrider 450 ppm (miljondelar) – vilket är en förutsättning för att tvågradersmålet ska hållas – betonar panelen också att det börjar bli bråttom att göra någonting. Utsläppen från fossila bränslen måste halveras till 2050 och mer eller mindre ha upphört till år 2100.

IPCC:s ordförande Rajendra K. Pachauri påpekade i en intervju i samband med att klimatpanelens tredje delrapport presenterades i Berlin på palmsöndagen att den överenskommelse som ska ersätta Kyoto-avtalet nästa år måste innehålla bindande krav på stora utsläppsminskningar. Koldioxidhalten i atmosfären nådde i mars en nivå på drygt 401 ppm; så hög har den inte varit på 800 000 år. Det går inte längre att skjuta upp nödvändiga åtgärder för att fasa ut fossilbränslena.

Vi lyssnar till IPCC, nickar instämmande och återgår till att diskutera mer närliggande problem.

Kanske handlar vår passivitet i grunden om att klimatkrisen helt enkelt är för väldig för att riktigt kunna begripas. Vad innebär egentligen två graders ökning av jordens medeltemperatur – rent konkret? Det tror jag att de flesta av oss har svårt att föreställa sig. Den forskning som ligger till grund för prognoserna är svårbegriplig för lekmannen, de flesta av oss har bara dunkla begrepp om klimatmodeller, temperaturkurvor och vinterns arktiska ismaximum (som med sina 14,91 miljoner kvadratkilometer var det femte lägsta sedan satellitmätningarna började för snart 40 år sedan). Det är inte så mycket jag kan göra, eller hur? Finlands utsläpp av växthusgaser är ju små jämförda med USA:s och Kinas – där måste nedskärningarna börja! Och dessutom är det ju inte så att syndafloden hotar i morgon: följderna av klimatförändringen kommer att börja synas på allvar först om flera decennier. Och de berör ju inte mig, för då kommer jag att vara död …

Känns resonemanget igen? I sin bok Slutet på världen så som vi känner den lånar socialpsykologen Harald Welzer och hans medförfattare, statsvetaren Claus Leggewie begreppet ”kognitiv dissonans” av den amerikanske forskaren Leon Festinger, som använde det för att beskriva reaktionerna hos medlemmar i en domedagssekt när jorden inte gick under som planerat. Istället för att erkänna ett de begått ett misstag intalade sig sektmedlemmarna att den inställda undergången var ett sätt att pröva styrkan i deras tro. Därmed upphävdes motsägelsen mellan verklighet och övertygelse – en process Festinger alltså valde att kalla kognitiv dissonans.

”När människor upplever en diskrepans mellan sina förväntningar och verkligheten som inte låter sig upphävas på praktisk väg, alstrar det ett djupt obehag och därmed ett trängande behov av att upplösa eller åtminstone minska dissonanserna. Därför anpassas verkligheten till den egna övertygelsen, så att rökare betraktar lungcancerstatistiken som överdriven och människor som bor i närheten av kärnkraftverk regelmässigt bedömer risken för strålning och olyckor som mindre än de som bor långt borta från anläggningarna”, påpekar Welzer och Leggewie. Liknande strategier tillämpar vi alla på klimatfrågan, vilket i hög grad underlättas av att ”kedjan av orsaker och verkningar ha slitit itu eftersom klimatet är trögt.”

Ja, även mitt beteende styrs av samma slags kortsiktiga tänkande – jag som bara häromdagen körde drygt hundrafemtio kilometer tur och retur för att bonga en sällsynt fågel!

Det jag gör betyder ju så lite i det långa loppet, och jag kör faktiskt en miljöbil med låga utsläpp och kompenserar för den klimatbelastning min hobby onekligen medför. Så kan jag tämligen länge rationalisera och bortförklara mitt eget beteende, men faktum kvarstår att jorden lider av feber och att det är vi människor som i huvudsak orsakar denna feber.

Botemedlen är i huvudsak politiska. Kraftfulla utsläppsminskningar måste till, och det är som sagt bråttom att förhandla fram avtal. Jag tror nog att våra valda politiker inser det, åtminstone de som befinner sig till vänster om mitten. Men politikerna är offer för samma mekanismer som vi, också de anpassar medvetet och omedvetet verkligheten till sina övertygelser. Politik är att prioritera. Finlands budgetunderskott är här och nu, klimatförändringarna kommer att synas först om många år; det är svårt att sälja in avlägsna hot till väljare som oroar sig för barnbidrag och försämrad sjukvård. Den demokratiska processen är, som vi alla vet, ibland ganska trög, det måste debatteras, utredas, återremitteras och röstas många gånger innan samhällsskutan mödosamt låter sig vändas på ny kurs. När det gäller klimatet håller tiden på att rinna ut: får inte världens länder till stånd ett nytt klimatavtal nästa år kommer det att bli mycket svårt att förhindra en uppvärmning som överskrider två grader vid slutet av seklet. Det kan i värsta fall handla om mellan fyra och sex grader – en temperaturhöjning som skulle få katastrofala konsekvenser.

FN:s klimatpanel har i sin femte huvudrapport visat att uppvärmningen är en realitet, men att det också går att motverka utsläppen och hålla klimatförändringen på en rimlig nivå. Nu gäller det för beslutsfattarna att agera. Vi håller val till Europaparlamentet om en knapp månad. Det finns skäl att påminna kandidaterna om att klimatet måste bli en central fråga i Europapolitiken under de kommande åren. Som väljare ska vi begära att få veta vad våra EU-kandidater är redo att göra för att våra barnbarn och deras barn ska ha kvar en värld de kan leva i.

 

Lars Sund

1 kommentar

Ernst Mecke 27 april, 2014 - 22:53

Thanks for a stimulating article! Still, I feel that a few comments should not harm:
(a) I think it not very helpful to point to ”our” (seeming) lack of response to the IPCC’s report and discuss it in, e.g., terms of ”kognitiv dissonans”. Certainly ”kognitiv dissonans” may play quite a part in the heads of, e.g., ”climate sceptics”, but I do suspect that most of Ny Tid’s readers do basically agree with the IPCC and also wish for action. But there arises then the question what they can possibly do in practice to realize the IPCC’s recommendations (except vote for the best-fitting politicians) – i.e. there IS in fact a (presumably even widespread) response to the IPCC, but a lack of ideas what practical steps to take as a consequence.
(b) If Lars Sund recommends in this situation that we should remind the candidates for the upcoming EU election in no unclear terms that we expect some climate action from them, then this is certainly very well meant, but I am afraid that this will only result in some promises which will soon be forgotten once a candidate is sitting in the EU Parliament, being exposed to, e.g., the usual array of conservative claims that protection of the environment will cost money, which has to be earned first, etc.
(c) Thus, aside (or instead) of Lars Sund’s recommendation I should think it VERY important to remind the candidates that the main enemy of the environment are the neoliberal economists, who claim to be scientific in their doings and whose recommendations will delay (or make impossible) any efficient action in the fight against climate change. In this context I think it important to point (certainly not for the first time) to Ha-Joon Chang’s book ”23 Things They Don’t Tell You about Capitalism” (the Finnish version by Into kustannus titled ”23 Tosiasiaa Kapitalismista”). The author is a professor of economy at Cambridge, and in his book he is disproving neoliberal beliefs in 23 points (and what is left of a theory after such?). In fact I wrote a review of the book in the blog of Tigern (http://Tigern.fi, sök under ”In Praise of A VERY GOOD BOOK”). In fact it seems that even many politicians have heard about the book, but ”of course” they do not have the time to get it or to read it (which is the reason why I was giving already two copies of the book away to people who seemed in the position to spread the book’s ideas and recommend the book further). And I can add that one can in fact read the book in small and very easy portions. – Altogether, recommend (even give) the book to any even remotely fitting candidate in the EU election. Even if a candidate does not make it into parliament, s/he may still spread the idea (which is ESSENTIAL for the fight against climate change). And: Hurry up (there is not much time left before the election)!

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.