Konsten att avstå

av Fredrik Sonck

Det går inte att utesluta möjligheten att Östersjön blir en söt insjö inom loppet av några hundra år. Det är en geologiskt sett mycket kort tidsperiod men förändringar sker snabbt i antropocen, den nutida epok där man tänker sig att människan blivit den drivande kraften bakom jordklotets omdaning.

Historiskt sett har människan haft störst påverkan på naturen genom jordbruket, men sedan ett hundratal år tillbaka är det också den globala uppvärmningen som, driven av vår användning av fossila bränslen, formar naturen i en accelererande grad.

Det senaste i raden av klimatalarm orsakade halvstora rubriker i mitten av maj. Det gällde glaciärerna på västra Antarktis som enligt forskare smälter betydligt snabbare än man tidigare trott: om några hundra år kan de vara ”försvunna”, vilket innebär att havsytan höjs med två, tre meter. Uppskattningarna är svåra, förstås. Optimistiska simuleringar säger att processen kan räcka nästan ett millennium, pessimistiska talar om en tidsperiod så kort att barn, eller åtminstone barnbarn, till nu levande människor kan få uppleva syndafloden personligen. Men då vet vi förstås inte vad som händer med andra glaciärer, till exempel på Grönland, eller om utvecklingen accelererar på grund av att metan börjar frigöras från den sibiriska tundran.

Den stigande havsytan är bara en av klimatförändringens konsekvenser, men en mycket oroande sådan för alla som bor i låglänta trakter. En gissning: när det börjar skvalpa runt knutarna kommer beslutsfattarna vid Östersjöns kuster att kalla in ingenjörerna, som ordnar med en rejäl damm över de danska sunden för att hålla vattenmassorna på behörigt avstånd. Eftersom avrinning och nederbörd gör att Östersjöns tillflöden är betydligt större än dess utflöden kommer det att behövas rejäla pumpstationer och en kontinuerlig energiproduktion motsvarande ett rejält kärnkraftverk för att förse dem med energi – det handlar kanske om 500 kubikkilometer vatten som behöver pumpas ut varje år. Det blir dyrt, förstås. Men det kommer att finnas folk som vill betala.

Problemen med ovanstående modell är många: tekniska, ekologiska, ekonomiska och politiska. Det allra största är ändå att den känns realistisk. I jämförelse med att snabbt få global uppslutning i klimatarbetet, i jämförelse med att få fason på utsläppshandeln eller införa en koldioxidskatt, i jämförelse med att komma överens om att på riktigt minska konsumtionen känns den brutalt tekniska skadereduktionen alldeles genomförbar.

Kanske är det för att vi gjort liknande saker förr? Med simpel muskelkraft byggde mänskligheten pyramider, och med billig energi, effektiv teknologi och någon som betalar räkningarna har vi förverkligat betydligt svårare projekt. Det märkliga är att till synes omöjliga bedrifter hela tiden utförs i den fysiska världen, medan konsten att avstå, en lättbegriplig och till synes fullt möjlig icke-handling, är en läxa mänskligheten vägrar lära sig.

På ett lite fyrkantigt men inte helt missvisande sätt brukar krisens faser ibland beskrivas i termer av en utveckling från chock till nyorientering med förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans som anhalter på vägen. Det har föreslagits att folk upplever samma faser i förhållande till klimatkrisen. Problemet verkar vara att världen fastnat i de mest destruktiva faserna: både envis förnekelse, uppgiven depression och stilla acceptans är i klimatsammanhang passiverande. Men någonstans i eller mellan dessa faser verkar de flesta befinna sig. Ilska skulle definitivt vara bättre, om den ledde till en artikulering av tydliga politiska krav. Också köpslående kunde vara ett konstruktivt förhållningssätt till klimatkrisen, men mycket av den köpslående gröna retoriken verkar snarast handla om att styra samhället mot olika tekniska lösningar, som energieffektivitet och cleantech. Det är i sig bra, givetvis. Men inte heller i köpslåendet befinner vi oss speciellt ofta, som individer och samhällen, på en nivå där vi förhandlar om vad vi kan ge upp.

 

Fredrik Sonck

1 kommentar

Profilbild
Ernst Mecke 31 maj, 2014 - 23:18

I am tempted to call it “exasperating” that somebody who has now spent quite some time as the editor of a “vänstertidning” is blaming the lack of action about environmental problems on such actors as “mänskligheten” and “folk”.
I think one could have learned meanwhile that we have politicians who have let themselves be brainwashed by neoliberal economists – with the result that our public finances are horribly dependent on the continuation (and even increase) of our wasteful (and for the globe disastrous) style of living – just to make sure that the government gets enough income via taxes to pay at least for those things which it is obliged to do by law; and those economy-believing politicians in fact see to it that the system becomes ever more dependent on this waste (simply by following the American example and “granting tax relief” whenever they see some small chance to do so). This, while at the same time anxiously following the economists’ admonition NOT to become active about anything but “leaving things to the market”.
Altogether, the problem are only to a relatively small part those “mänskligheten” and “folk”, but to a VERY big part an “elite” which lets itself be bribed/brainwashed to follow an economical fashion and the example of the USA, where in turn the voters’ opinion is manipulated by private-owned media whose owners will blindly promote any party which will offer them still more “tax relief”. – And if the globe should get heavily damaged by all this, the media owners can be sure to have the money which will enable them to buy for themselves some paradise islands far from trouble (and of course equipped with all the comforts of a high level “American way of life”).
Thus, let’s continue keeping the ideas of Thomas Piketty and Ha-Joon Chang in the discussion, pointing their books out (even giving them) to politicians – politicians have rarely time to visit bookshops by themselves -, and quite in general offering up helpful ideas for public discussion. And as a special point for Finland: try to recruit as many wives/woman friends of members of the keskiviikkokerho as possible, that they should kick those men to report a bit (or more than a bit) about the things going on in there (because it might WELL be that just the keskiviikkokerho is a very big hindrance to any reasonable progress).

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.