Efter en dramatisk vinter går ukrainarna till val den 25 maj. Ny Tid bad Sophie Engström, som är bosatt i Lviv i västra Ukraina, om en reflekterande lägesrapport. Vad har Euromajdan inneburit för nationen? Och hur allvarligt är hotet från landets fascistiska rörelser?
För snart tio år sedan kom jag till Ukraina för första gången. Jag hade föresatt mig att skriva en artikel om språksituationen. Det var strax efter orangea revolutionen och när man talade om Ukraina, nämndes alltid språksituationen. På flyget till Kiev, eller Kyjiv som de ukrainskspråkiga vill att vi ska translittera landets huvudstad, hade jag en ganska tydlig föreställning om vilka mina slutsatser skulle bli. Det ryska språket skulle vara diskriminerat. Landets ukrainskspråkiga befolkning försöker marginalisera den största minoriteten genom att frånta dem möjligheten att använda sitt eget språk. Jag hade dessutom en vag föreställning om att förespråkarna för det ukrainska språket, närde en osund nationalism med fascistiska inslag. Det var vad jag trodde jag skulle komma fram till. När jag några veckor senare satt på flyget hem, var förvirringen total. Inget av det jag antagit hade jag lyckats ”bevisa”. Istället framträdde en komplex bild där generationer och utbildningsnivå stod mot varandra. Snarare än vilket språk man talade.
Ovanstående erfarenhet är kanske en personlig reflektion, men jag tror att den på många sätt sätter fingret på vilka problem en journalist möter när man ger sig i kast med att försöka beskriva och undersöka Ukraina. Den sätter också fingret på vilka problem man just nu ställs inför, när man försöker förstå den ukrainska nationalismen och nationens uppvaknande. Det finns starka krafter som gärna beskriver de ukrainska nationalisterna som fascister. Den beskrivningen har fått ett enormt genomslag. Ett så kraftigt genomslag att bilden knappt behöver någon extra hjälp för att hållas vid liv. För att förstå varför den fått ett så starkt genomslag måste man förstå vissa delar av den ukrainska historien.
Den ukrainske fascisten
Tanken om den ukrainske fascisten fick sin egentliga födelse under andra världskriget, men kan spåras tillbaka till Katarina den storas landsförvisning av kosackerna. De ansågs vara ett hot och man förvisade dem från det ukrainska landområdet. Under andra världskriget förändrades dock synen på den ukrainske nationalisten. De västra delarna hade efter första världskriget tillhört Polen. De hade haft en förhållandevis god tillvaro och de kände en stark aversion mot Sovjetunionen. Inne i Sovjet hade kollektiviseringen gått hårt fram över de ukrainska slätterna, och Holodomor, ett av Stalins största folkmord, förstärkte denna avsky. Det är därför inte svårt att förstå skräcken ukrainarna kände när de såg att Sovjet annekterade hela det ukrainska landområdet.
Det blir med det perspektivet ännu lättare att förstå varför ukrainarna såg den nazistiska armén som befriare. Det var många som var pronazistiska under denna tid. Den ukrainska rebelliska armén, UPA, hjälpte den nazityska armén att besegra Sovjet. UPA medverkade bevisligen även i flera pogromer och förvisningar av judar. De uppfattade att deras samarbete med nazisterna gav utrymme till att skapa en ukrainsk nation. Under nazitidens inledande tid försökte man utropa sig självständigt, något som Nazityskland inte önskade, och UPA krigade därför både mot röda armén och nazisterna.
När hela Ukraina sedan blev en del av Sovjetunionen blev Kreml tvunget att finna ett sätt att kontrollera den ukrainske nationalisten, och man gjorde det genom att skapa den ukrainske fascisten. Denna bild lever starkt än i dag. Många av de fördomar som sovjetisk propaganda spred har nu väckts till liv och fått ny grogrund. Även inrikes ser vi denna skräck gestaltas när de ryskspråkiga ukrainarna opponerar sig mot att ukrainsk nationalism fått internationellt gehör.
Var Euromajdan nationalistisk?
Men varför blev demonstrationerna på Majdan, eller Euromajdan, i Kiev så nationalistiska? Svaret finns delvis ovan, men vi kan också hitta det i närmare i tiden.
Ryssland har länge försökt att påverka Ukraina att välja väg. Man har valt olika sätt, men ett av de vanligaste har varit handelsblockader. Under sommaren var handelsblockaderna mot ukrainska varor in i Ryssland så omfattande att de började kännas av. Presidenten Janukovitj blev nästan en nationalhjälte, när han slogs med den ”ryske besten”. En stolthet över att man vågade utmana Ryssland började växa sig stark, men sedan vände läget. Janukovitj drevs allt längre från ett undertecknade av associationsavtalet med EU. Och drömmen om Europa började te sig alltmer orealistisk.
Men det var när den nu avsatte premiärministern Azarov förnöjt slog samman sina händer för att beskriva Ukrainas närmande mot Ryssland, efter en farsartad omröstning i Verchovna Rada, som det folkliga vreden verkligen tog över. Demonstrationerna blev ett uppror mot presidenten och det styrande partiet Regionernas parti – det blodigaste upproret sedan andra världskriget. Och ju blodigare det blev, ju mer nationalistiskt och patriotiskt blev tonfallet hos demonstranterna.
Och i detta hav av demonstranter, som protesterade för ett rättvisare och mindre korrupt Ukraina, fanns Svoboda och Högra sektorn. I synnerhet i svenska medier framställdes ofta deras närvaro i protesterna på Majdan som avgörande. Men i själva verket var så inte fallet. Högra sektorn tilläts på Euromajdan då de behövdes, och Svobodas ledare tilläts tala från scenen, men behandlades minst lika styvmoderligt som de övriga partierna i oppositionen. Det var det politiska etablissemanget man kritiserade, men man hade ingen önskan att ge extremhögern makten.
Euromajdan var aldrig extremhögerns kreation
Under Euromajdan såg vi också något annat. Vi såg den egentliga födelsen av Ukraina. Ukraina har varit ett land som genom århundraden ockuperats av andra länder. Landet har delats mellan öst och väst, syd och nord. Att det ändå finns en grund till en gemensam identitet är nästintill förbluffande. Andew Wilson skriver i klassikern The Ukrainians. Unexpected nation att ukrainarna inte har den självklara utgångspunkten för vad som är Ukraina. Han beskriver en fotbollsmatch mot Kroatien, ett land som efter ett sargande krig hittade en gemensam identitet. Wilson menar att ukrainarnas nationalistiska sammanhållning helt enkelt inte fanns.
Vad Euromajdan gjorde var att skapa denna sammanhållning. Under månaderna av Euromajdan sade mina vänner, studenter, kollegor att den känslan som fanns på Majdan, var det riktiga Ukraina. En känsla av samhörighet. Oavsett språk, etnicitet, sexualitet, ålder. Vad Euromajdan gjorde var att förena så osannolika parter som gay-rörelsen och kyrkan, högeraktivister med feminister och vänsteraktivister. Det är givetvis svårt att förstå ur ett nordiskt perspektiv. Det är ju inte så vanligt hos oss. (Den enda motsvarigheten i vårt närområde är väl Solidaritet-rörelsen i Polen.) Tillsammans ville demonstranterna skapa en nation. Ett land som domineras av mänskliga rättigheter och öppenhet. Och vägen till det landet går via att skapa en gemenskap och via den europeiska strukturen.
Men är det då helt oproblematiskt att Ukraina går ur denna kris med en stärkt nationell identitet och att ord som ”patriot” och ”Leve hjältarna!” tillhör vardagsspråket? I Sverige, som av många anses vara ett extremfall, är till exempel begreppen nationalist och patriot behäftade med exkludering och rasism. Men kan vi verkligen utgå från att det är så i Ukrainas fall? Ukraina blev självständigt först 1991. Det betyder att landet bara har funnits i lite mer än 20 år. För oss, som bott i länder i generationer där den nationella identiteten är självklar, är det nog svårt att förstå hur viktigt det kan vara för ett folk att känna en gemenskap. Den nyvunna nationalismen tycks inte heller ha särdeles mycket med extremhögern att göra, utan man vill helt enkelt skapa ett land som man kan vara stolt över. Som en vän sa till mig: ”Jag vill slippa bo i ett land som bara är känt för sin korruption och laglöshet.”
Är Svoboda och Högra sektorn farliga?
Ovanstående argumentation hävdar dock inte att Svobodas inflytande i Verchovna Rada och nuvarande regering inte vore oroväckande. Jag argumenterar inte heller för att Högra sektorns inflytande inte är extremt otrevligt. Det jag vill belysa är att den ukrainska nationalismen inte nödvändigtvis ser ut som den europeiska. De högerextrema krafterna finns i Ukraina, lika väl som de finns i Sverige eller Finland. De späs på av arbetslöshet och en känsla av maktlöshet. Under Janukovitj tid fördjupades klyftorna mellan folket och den styrande eliten. Korruptionen och de byråkratiska idiotierna visste inga gränser. Mannen var möjligtvis demokratiskt vald, men även det skedde med tvivelaktiga metoder. Svoboda fick så ett rekordhögt väljarstöd. Dem jag talat med menar att detta rekordhöga stöd var ett uttryck för missnöje med de andra partierna. Många blev även chockerade över det stora stöd de fick, och den stora grupp som inte röstade kände ett visst ansvar för att det blev som det blev.
Det går också många rykten om Svoboda och partiets position. Många menar att de var Janukovitj nyttiga idioter, så länge de skränade i Verchovna Rada kunde han peka på hur väst-ukrainarna när en nedärvd fascism som måste bekämpas. Andra går så långt som att säga att det finns ”bevis” på att de betalats av Janukovitj själv för att skapa splittring inom oppositionen. Det är svårt att säga om det sistnämnda är sant, men det förstnämnda har validitet. Den nya regeringen i Ukraina har problem internationellt och inrikes just för att den tvingas samarbeta med Svoboda. Det har till och med gått så långt att några menar att Euromajdan var en fascistisk revolution och att regeringen är fascistisk. Det är ju förstås mycket olyckligt, då denna regering nog är den första som på allvar börjat arbeta med öppenhet, mänskliga rättigheter och antikorruption. Det är nog dessutom den första regering som har potentialen att lyckas med att få bort antidemokratiska incitament från sovjettiden. (Man har till exempel nyligen öppnat arkiven för Sovjetunionens tortyroffer.)
Splittrad extremhöger
Av det stundande valets presidentkandidater är det tre som kan betecknas som extremhöger. Oleh Tiahnybok, partiledare för Svoboda, Högra sektorns frontman Dmytro Jarosj samt Oleh Lyashko, som av Devin Ackles, analytiker vid CASE (Centrum för social och ekonomisk forskning i Ukraina), kallades Ukrainas svar på den ryska politikern Vladimir Zjirinovskij.
I de senaste opinionsmätningarna ligger alla dessa tre långt från tätstriden (där vi finner Petro Porosjenko samt Julia Tymosjenko). Tillsammans verkar dessa kandidater få runt 10-15 procent, vilket betyder att hotet från extremhögern är långt ifrån obefintligt. Men man bör vara medveten om den inre splittringen. Lyashko och Tiahnybok har i dagsläget väldigt lite till övers för varandra. Jarosj, som ägnat sig åt en tystlåten kampanj med väldigt få mediauppträdanden, verkar vara ointresserad av de andra. Främst kanske för att Högra sektorn ser sig som en opponent mot Svoboda. Inte en allierad.
Extremhögern kan växa i vakuum
Presidentkandidaten, chockladfabriksägaren och, enligt många, oligarken Porosjenko sopar mattan med sina motståndare. Estradpolitikern Tymosjenko och den numera oberoende politikern (tidigare Regionernas parti) Serhij Tihipko, klarar inte av att matcha den enorma popularitet Porosjenko lyckades skapa under Euromajdans sista veckor. Det här skulle kunna leda till ett oväntat problem, ett vakuum där de högerextrema kandidaterna kan få spelrum, men i dagsläget verkar det föga troligt.
Med endast några dagar kvar bör valet stå mellan Tymosjenko och Tihipko som utmanare till Porosjenko. De senaste opinionssifforna ger den sistnämnda över 40 procent av rösterna. En andra valomgång är trolig, men valet det ukrainska folket ställs inför är knappast att välja mellan yttersta högern och en högerliberal politiker.
Ukraina inte fascistiskt
Avslutningsvis kan man säga att Ukraina inte är mer fascistiskt eller rasistiskt än något annat europeiskt land. Det vi ser är födelsen av en ny nation. En europeisk nation, där den största uppgiften har varit att begrava Sovjetunionen. Detta är Ukrainas första riktiga revolution. Landets första egentliga försök att skapa en gemenskap, grundad på de olikheter och gemensamheter landet äger.
Sophie Engström
är journalist och lektor på Ivan Franko universitetet i Lviv
9 kommentarer
Of course it is understandable that somebody who is a lektor in Lviv (which is, about, in the same area where the ”hard core” of the Majdan activists came from) is inclined to stress that Ukraina is not fascist. And one can of course also discuss what is really meant by the term ”fascist”.
On the other hand, there are in fact some historical (and even some present) details which point to some East European traditions which readers of a vänstertidning may find pretty unpleasant:
There is the book ”Neighbours” by Jan T. Gross, which describes how, in 1941, the non-Jewish inhabitants of an Eastern Polish town were first looking on, and then joining in, the activity of herding the Jewish half of the inhabitants into a barn which was then nailed shut and burned down.
There is the detail from the Eichmann trial in Jerusalem, that in Rumania (where pogroms had a certain tradition) the Nazi occupation forces first were instigating pogroms, but that in the course of those the SS occasionally preferred to protect the Jews from the all-too-beastly behaviour of the Rumanians (which of course did not hinder the SS from afterwards herding the Jews ”in good order” into the waggons going to Auschwitz …).
There is the detail from Auschwitz that for the real dirty work Poles, Ukrainians and Rumanians were recruited.
There is the present development in Hungary, where ”action” against Roma and Jews seems to be part of a government-supported (and widely accepted?) policy.
And the Rumanian beggars in the streets of Helsinki may also be an indication that there is not so little discrimination of minorities going on in Eastern Europe, of which Ukraina is a part.
Thus, is it REALLY so that there is in Ukraina not more fascism than in any other European country?
but I think it’s obvious. Those who screamed about fascist and the entire Ukraine was full of them, was wrong, really simple as that . But maybe hard to admit now that ”I was wrong” Regarding the Romanian beggars in Helsinki as you mention, I see that you are very little acquainted with the problem. (and the Romanian beggars in large parts of Europe and it’s not just about Romanians)
So Ernst your last question you have: REALLY there is no more fascism in Ukraine tan in some other countries.
And let med add, I am also living in Ukraine since 8 years but a far , far way from Lviv.
but I think it’s obvious. Those who screamed about fascist and the entire Ukraine was full of them, was wrong, really simple as that . But maybe hard to admit now that ”I was wrong” Regarding the Romanian beggars in Helsinki as you mention, I see that you are very little acquainted with the problem. (and the Romanian beggars in large parts of Europe and it’s not just about Romanians)
So Ernst your last question you have: REALLY there is no more fascism in Ukraine tan in some other countries.
I should not be unwilling to write a reply to Agneta Bergström, but find it rather difficult because she does not really give REASONS or EVIDENCE which one could take up for a discussion. Up to now I see just CLAIMS.
But perhaps I could try to clarify what I meant: I do not think that I was screaming about anything, and I left it somewhat open what to understand by the term ”fascist”. What i am somewhat worried about is the impression that there are in Western Europe things about which something like taboos are observed at least in the media (such as anti-semitism, prejudice against minorities, and similar), while the impression is that these taboos are not (yet?), or less, observed in large areas of Eastern Europe. And as I do think that it is an essential part of civilization to refrain from the cultivation of prejudice, I should like very much that this view were taken up and cultivated also by new nations who wish to join the European Union.
Ernst Mecke, yes it is understandable that Sophie has this opinion, after all she has been living in the city that by many been called ”the fascists core” etc, what it shows that she knows all those ”fascists” Europe been telling fairy tails about from the inside. And as it shows, they are not fascists. It is much easier to live in the EU and condemn people (most of those who blindly repeat Russian propaganda never met or talked to) in Ukraine for trying to brake loose from the soviet past and tyran-Russia rather than to try to make an effort to understand them and to understand what this all is about.
Russia is used to call Ukrainians who oppose the slavery for ”the elder brother”, Putin has even called fascists those Ukrainians who got killed by the nazis during WW2.
It’s very unfortunate that grown-up people all over EU, and especially those who see themselves having some knowledge about politics, been blindly repeating all these kremlins mantras about fascists in Ukraine, without even trying to analyze or think.
OK, kan vi ta intervjun hos nån annan ukrainare bosatt i Östra Ukraina? Eller vi intervjuerar bara dem som bor i Väst Ukraina? För att få någon uppfattning lyssnar man på bägge sidor i tvist i domstol, skulle vi inte försöka höra den som bor i Slavjansk under bombningar? Bara att titta…https://www.youtube.com/watch?v=eyoHqGNuddI
Bra med artikeln är att Sophie Engström tar upp att valresultatet i Ukraina visar på betydligt större andel fascister än vad propagandatexter i väst nu säger där de talar om 2-3 procent för Svoboda + högersektorn. Lyashko räknar hon också in som fick 8 procent, han berömde sin milis som mördade separatister och är ultranationalist även han.
Visst förtjänas det också att påpekas att nationalism kan vara av godo och behövas, särskilt i självgoda nordiska länder där sammanhållning tas för givet. Här gör artikeln nytta. Men rentvättandet av den fascistiska delen av det som sker och artikelns geopolitisk rasism där ondskan utgår från öst och det goda från väst är en skandal i en tidning som påstår sig vara vänster eller anser sig stå på folkrörelsers sida.
Engström skriver: ”Och i detta hav av demonstranter, som protesterade för ett rättvisare och mindre korrupt Ukraina, fanns Svoboda och Högra sektorn. I synnerhet i svenska medier framställdes ofta deras närvaro i protesterna på Majdan som avgörande. Men i själva verket var så inte fallet. Högra sektorn tilläts på Euromajdan då de behövdes, och Svobodas ledare tilläts tala från scenen, men behandlades minst lika styvmoderligt som de övriga partierna i oppositionen. Det var det politiska etablissemanget man kritiserade, men man hade ingen önskan att ge extremhögern makten.”
Detta är en felaktig beskrivning av hur svenska medier beskrivit situationen. Genom en manipulation av läsaren får Engström det att framstå som att svenska medier påstått att högerextremisterna hade ett avgörande inflytande på så sätt att protesterna önskade fascismen till makten. Denna försåtliga skrivning är givetvis lögn.
Det Engström och mainstream media som bekämpar allt det Ny Tid en gång påstod sig stå för söker göra är att bortförklara fascisternas avgörande roll i en viktig aspekt av Maidanupproret, de våldsamma angreppen på regeringskvarteren och stormande av kontor och hela byggnader. Samtidigt förstås det starka materiella och politiska stödet från väst till upproret. Men bara för att en del media i Sverige betonat denna del (mest de som står Ny Tid närmast som Arbetaren, ETC, Internationalen, Fria Tidningen) innebär det inte att man betecknar hela upproret som fascistiskt, tvärtom har det perspektiv som Engström lyfter fram varit dominerande i samma medier som Engström kritiserar, hon slår in öppna dörrar när hon söker få det att framstå som att svenska medier varit ensidiga.
Del två i kommentaren till Engströms artikel:
Artikeln söker i två steg få det fascistiska inslaget i omvälvningen i Ukraina att framstå som en myt. Det första steget är att se det som att den ”ukrainske fascisten” är en myt utifrån skapad av Sovjet för att trycka ner Ukrainsk nationalism. Visst förekommer sådan mytbildning utifrån som när Carl Bildt söker skapa en bild av den rena nationalismen befriad från nazism och fascism i Ukraina eller när Ryssland målar upp bilden av ett antisemitiskt Ukraina idag. Men den hyllade nationalisthjälten Bandera var antisemit redan före andra världskriget. Bandera organisationen UNA_UNSO vars svartröda flaggor synts ofta över Maidan torget deltog i förintelsen på eget initiativ och fillfogade även polacker i sin folkmordsgärning. Engström rentvättar de som genomförde Förintelsen som utfördes mer av kollaboratörer än tyskar genom att hitta en ursäkt i det ukrainska fallet, de såg Nazityskland av begripliga skäl i hennes syn som befriare från Sovjet.
Men rentvättar vid den ukrainske fascisten rentvättar vi många andra samtidigt. Det är fascinerande att se hur exakt samma politiska kretsar som länge hävdat att Förintelsen är den helt avgörande politiska händelsen och dess utövar ska fördömas nu byter fot när det gäller de ukrainska förintelseorganisationerna. Inte minst att enskilda judar som tillsattes på viktiga poster i Ukraina som guvernör och vice guvernör hyllar Bandera vilket ses som bevis för att det inte finns någon fascism i Ukraina utom bland rysktalande ultranationalister.
Den andra allvarliga sättet att förminska fascismens betydelse i det som sker är skönmålningen av Maidan genom tricket att bara tala om vilken skön känsla som där fanns och vilka som var där, inte vad som gjordes. Redan 25 november startade högerextremismen våldsamma demonstrationer mot regeringskvarteren och styrde sedan upprorets taktik och strategi i den för maktövertagandet avgörande delen. Metoden att storma kontor, regeringsbyggnader, partihögkvarter och hota eller mörda de som fanns för att sedan skryta om saken och lägga upp bilder av hur man förudmjukar och mördar folk på nätet utvecklades t.ex. vid stormningen av regeringspartiets kontor där åtminstone en person mördades, en metod som sedan utvecklats i än större skala efter maktövertagandet i full fascistisk regi med regeringens goda minne i Odessamassakern 2 maj. Det må vara att det föddes en god nationalism där på Maidantorget, i alla fall var deltagandet mycket brokigt och brett, men i de grupper som stormade regeringskvarteren var högerextremisterna i ledningen och de fem miljarder i demokratistöd som USA satsat med ytterligare tillskott från Sverige och andra länder pekar mindre på nationalism än inordning i IMF och EU periferi än nationalism.
Artikeln är befriad från global materiell förståelse och målar en bild av att det bara är mytbildning från Sovjet/Ryssland samt svenska medier som är problemet. Denna ensidiga syn ingår i en månghundraårig svensk rasism gentemot Ryssland som kanske Finland också övertagit. En bild där Ryssland/Sovjet tillskrivs inneboende onda egenskaper av ständig expansionism etc. När EU:s och IMF:s politik för att skapa skuldslavar i Sydeuropa och Östeuropa efter att ha gjort det i global skala i syd nu kommer till uttryckt i Ukraina blir det gamla rysspöket aktuellt igen. Det finns anledning att se till det kapitalistiska Rysslands aggressiva handlingar men aldrig utanför et globalt sammanhang där det är relationer som skapar världen, inte att tillskriva öst inneboende egenskaper med förmåga att skapa falska bilder av en fascism som inte finns och Odessamassakern eller västvärldens alla massakrer på de som gör uppror mot den rådande världsordningen aldrig inträffat, enbart rysk/sovjetisk ondska. Är Finland på väg att retardera in i denna rasistiska propagandasmörja a la Barbarossa?