Vi bär alla några mer eller mindre graverande hål i våra hjärtan. För Tsukuru Tazaki inträffar traumat några månader efter att han börjat på universitetet i Tokyo då han förskjuts av sina fyra bästa vänner i hemstaden Nagoya. Han får ingen förklaring och efter ett halvårs väntan på att döden ska ta också resterna av det bultande hjärta som han formellt har kvar stiger han ut på andra sidan depressionen som en annan människa.
Tillsammans med vännerna Röd, Blå, Vit och Svart – två killar och två tjejer, alla med ett tecken för färg i sina namn – var Tsukuru färglös bara till namnet. I diasporan är han mer eller mindre genomskinlig.
En alienerad ung man – på gränsen mellan litterär arketyp och nostalgisk kliché – ställd inför en livsomvälvande förändring. Stilla, småputtrig förtvivlan. Skrämmande realistiska drömmar med ett tvetydigt sexuellt innehåll. En antydan om parallella verkligheter. Ett musikstycke i en bärande biroll, den här gången den melankoliskt längtande pianokompositionen Le Mal du Pays av Franz Liszt. Den färglöse herr Tazaki, Haruki Murakamis första roman efter den monumentala trilogin 1Q84, är på många sätt typisk för den japanska superstjärnan.
Men ändå inte riktigt. När den 36-årige Tazaki, uppmanad av en flickvän som han faktiskt vill ha ett djupare förhållande med, beslutar sig för att ta reda på varför hans vänner tog avstånd blir han i ett slag mer aktiv än merparten av Murakamis karaktärer, som oftast vallas fram i handlingen av den magiska realism som är författarens kännetecken.
Den magiska realismen finns i och för sig också här, men den blir i likhet med i Murakamis stora genombrott Norwegian Wood inte mer än en antydan. När Tsukuru Tazaki bestämmer sig för att få tillbaka sina färger är han inte tvingad av en självklar, populärkulturellt understödd metafysik, utan han agerar på fri vilja.
Dessutom är Tazaki, bortom sitt domnade privatliv, en passionsdriven karaktär som älskar sitt arbete som ingenjör och formgivare av tågstationer. Han njuter av att placera en rulltrappa på ett sätt som maximerar flödet av trötta tjänstemän. Också det ett utropstecken hos Murakami. Det återstår att se om Tazaki markerar en finstilt omstart i författarskapet.
Jag är mycket förtjust i Murakamis avslappnade, säkert berättade, noir-pysande prosa, med eller utan magiska inslag. Finge jag ändra på en enda sak, så skulle det vara författarens benhårda uppfattning om att varje kvinnlig karaktär bäst presenteras genom sina bröst. Det är nästan som om brösten vore fingeravtryck i Murakamiland. Det lär för övrigt bara vara en tidsfråga innan någon ambitiös c-student i litteraturvetenskap skriver en uppsats på temat. Dessutom vore det lättare att leva med fixeringen om beskrivningarna var mer originella än det rätt så katastrofala adjektivet ”yppiga”, som känns så slappt att man önskar att det var en översättarmiss, vilket inte är troligt eftersom Eiko och Yukiko Duke i övrigt gör ett så säkert arbete. Om man bara bortser från detta – och det gör man om man läser honom – är Murakami en fantastisk författare. Kanske inte fullt lika bra som vadslagningsfirmornas Nobelodds, men ändå. Den färglöse herr Tazaki är Murakami i riktig högform.
Sebastian Johans
Haruki Murakami, Den färglöse herr Tazaki. Översättning: Eiko och Yukiko Duke. Norstedts, 2014.
