Utländska barn i Grekland försörjer sina familjer

av Cecilia Corfitsen

Det år svårt för turister att säga nej till tiggande barn, vars familjer drabbats av den ekonomiska krisen. Trots resursbrist finns ändå hjälp att få för invandrade barn i Grekland.

En ösig klubbmiljö längs med Thessalonikis hamnkant. En behaglig temperatur med en majestätisk solnedgång får turister och lokalbor att stanna till och njuta av stunden. Men något stör den idylliska bilden. Längre bort, där böljande hav möter hård kaj, syns tre kortväxta kroppar som promenerar sida vid sida utan mål. Blickar tittar bort, väljer att inte se.

Men plötsligt står de där vid bordets sida. En liten skålformad hand från ingenstans sträcker sig upp i hopp om en slant. Ett smutsigt ansikte med trånande, vackra ögon. Att säga nej till ett tiggande barn är svårt – mycket svårt. Detta är något som fattiga, tiggande familjer i länderna kring Medelhavet har förstått. Ett tiggande barn får ihop mer pengar än en vuxen. Barnen är och förblir familjens viktigaste tillgång. I och med detta blir exploatering av barn ett faktum.

I dag finns det uppskattningsvis cirka 100 aktivt tiggande barn i Greklands näst största stad Thessaloniki. Greklands grannländers intåg i EU har bidragit till att det är enkelt för dem som drabbats av den ekonomiska krisen att ta sig över gränsen i hopp om ett bättre liv.

– De flesta som tigger här i Thessaloniki är romer som har invandrat från Albanien, Bulgarien och Rumänien. Det är länder som de senaste decennierna har djupa problem med odemokratiska styren och diskriminering av romer, säger Valbona Hystuna.

Vi befinner oss på en central bakgata i Thessaloniki, fyra ringlande trappor upp på organisationen ARSIS huvudkontor – Association for the social support of youth. Här arbetar Hystuna tillsammans med 14 andra kolleger för de ungas rättigheter i samhället och mot exploatering av barn. Hon kommer själv från Rumänien och har arbetat med frågor som berör barntrafficking och barntiggeri i över 10 år. På 1990-talet fanns det nästan bara albanska barn på Greklands gator. Sedan 2007 då Bulgarien och Rumänien gick med i EU har andelen barn från tiggande länder vuxit.

– Unga barn tigger i grupp, de spelar dragspel, säljer struntsaker och putsar vindrutor vid trafikljus. Men de försvinner ofta lika snabbt som de kom.

Idag tror man att det finns cirka tolv miljoner romer i Europa, varav cirka 300 000 bor i Grekland, men siffrorna är osäkra. Den ekonomiska krisen och fortsatt diskriminering gör tillvaron mycket svår för romerna i Grekland.

– Deras nya liv i Grekland leder tyvärr ofta till ett liv i misär, säger Hystuna.

perea grekland  foto Cecilia CorfitsenHon berättar att ARSIS samarbetar aktivt med socialarbetare som cirkulerar på Thessalonikis gator för att uppmärksamma och fånga upp de barn som tigger. I första fasen väntar socialarbetarna på att barnen ska närma sig dem. För att vinna deras förtroende börjar de tala till dem på deras modersmål, frågar dem lättsamma frågor för att gradvis gå över till djupare ämnen. I andra fasen följer socialarbetarna med barnen för att träffa deras föräldrar eller vårdnadshavare i hemmiljö. Det är betydligt svårare.

– Det är komplicerat att tala om för de vuxna hur de ska hantera sin familjs otroligt svåra situation. Man får inte glömma att i de flesta fall växer tiggande barn upp med föräldrar som aldrig har haft ett arbete. Tiggeriet går i arv från en generation till nästa, säger Hystuna. Men hon tillägger snabbt:

– Sedan finns det många familjer som verkligen vill förändra mycket i sina liv men de vet bara inte hur.

Mobil skola

I lyckade fall får ARSIS barnen att sluta tigga på gatan. De får dem att återgå till skolan, vilket i sin tur förhoppningsvis leder till att de som vuxna kan få ett riktigt arbete. Men det är ett drömscenario.

– Vår största utmaning är just att få romska barn att stanna i skolan. Som EU-medborgare har de rätt till utbildning men på grund av fattigdomen prioriteras inte skolan. Dessutom har de flesta barnen föräldrar som själva aldrig har gått i skola.

Valbona Hystuna och Marianthi Mota.

På ARSIS har de sett att romska barn i Grekland till en början ofta skickas till skolan, men det tar inte lång tid innan de slutar att dyka upp. De försvinner och få lärare anmäler det.

– Diskrimineringen som de utsätts för i sina hemländer lever vidare även här, till och med i skolmiljö.

Hystuna säger också att barnen är fast beslutna att hjälpa sina familjer. Att gå i skolan istället för att tigga är likvärdigt med att strunta i sin familj.

– Det är något vi måste respektera, just därför kom vi på idén med den mobila skolan.

Två gånger i veckan kör ARSIS medarbetare ut en mobil skola till Thessalonikis två mest utsatta områden. Där kan denå ut till de barn som inte studerar.

Det är en låda på hjul med svarta skrifttavlor som de tar till barnens egen hemmiljö. Satsningarna med mobila skolor startade i Bryssel och finns nu över hela världen.

– Med roliga verktyg kan vi stärka barnens självförtroende och få dem att arbeta väl i grupp, säger Marianthi Mota som är en av de som arbetar med skolan på hjul.

Barnen som besöker skolan brukar vara mellan 5 och 15 år. De återkommer ofta till mobilskolan. Vissa deltar vid alla tillfällen, andra mer sporadiskt. Mota berättar att de två områdena de verkar i är mycket olika. Dendropotamos är ett romskt område som har funnits sedan 1950-talet. De har riktiga hus med vatten och el och många försörjer sig med att sälja mat och andra varor.

– Tyvärr är droghandeln ytterst påtaglig där. Barn och unga växer upp under mycket svåra förhållanden, säger Mota, och det är mycket svårt att få barnens förtroende där.

Öster om Thessaloniki ligger Perea, ett isolerat område. Här saknas infrastruktur, rinnande vatten och el. 300 människor delar på en vattenpump.

– Otroligt nog är barnen som bor här helt fantastiska att arbeta med. De använder inte droger och lever som traditionella romer med en stark religion och fasta regler.

Enligt Mota är detta föredömligt.

– Här uppfostrar föräldrarna barnen på ett fint sätt, det märks tydligt.

Sedan två år tillbaka går också de flesta här i grekisk skola. En skolbuss kommer dagligen och hämtar barnen. Enligt Mota har man Pereas före detta ”president” att tacka för det.

– Han var en vis man som förstod vad området behövde. Även om de nu inte har någon vald representant efter att han gick bort så lever hans mentalitet kvar som en positiv anda.

Skiftande syn

Enligt en rapport om barntiggeri i Europa från 2012, som har finansierats av Europeiska kommissionen, ville hälften av de barn i Grekland som deltog studien slippa tigga. De flesta svarade att de var tvungna att hjälpa sina familjer ekonomiskt. Vissa av barnen uppgav även att det var moderns arbete att övervaka barnens tiggeri även om hon själv inte deltog. De flesta sade ändå att deras liv var betydligt bättre i Grekland än i hemländerna.

Claire Healy, forskningsledare på The International Centre for Migration Policy Development (ICMPD) i Wien, är en av dem som har arbetat med studien. Den uppmärksammar att Europas länder har olika lagstiftning och politik om barntiggeri.

– I många länder ses tiggande barn som ungdomsbrottslingar, speciellt när snatteri kombineras med tiggeri. Detta istället för att prata om barnens verkliga situation: om människohandel, exploatering, fattigdom och brist på rättigheter.

Healy nämner också att barnskyddet i Europa är ojämnt, speciellt genomförandet. Det saknas finansiering och gemensam politisk vilja.

– Vissa länder har förslagit förbud mot tiggeri som en potentiell lösning, men det är ofta en olämplig reaktion, något som strider mot lagstadgade rättigheter.

Enligt Claire Healy är romska barn extra sårbara men hon menar att man inte bör inte glömma att endast en mycket liten minoritet av romska EU-medborgare faktiskt är inblandade i tiggeri. Bilden kan bli missvisande.

Mycket arbete återstår. Många länder behöver arbeta mer med förebyggande program som hjälper fattiga och marginaliserade familjer och tryggar barnens rättigheter.

– Få investeringar har gjorts hittills, många statliga myndigheter väljer ofta att blunda istället för att agera.

Text & foto Cecilia Corfitsen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.