Janne Wass.
Det är ett till synes logiskt förslag. Det är ingen vits att det utbildas branschfolk till en bransch där det inte finns arbete – det är inte rättvist mot de studerande att erbjuda en utbildning som inte garanterar en arbetsplats, är tanken. Under en ganska lång tid har Soc&koms journalistiklinje tagit in runt 20 nya studerande varje år, men det är ingen helig siffra. Inget säger att antalet i stället inte kunde vara 15, eller varför inte 10?
Men å andra sidan är det ett bakvänt förslag som i det långa loppet varken gynnar journalisterna, mediehusen eller mediekonsumenterna. Journalistiken är inte i kris, vaken den internationella eller den finlandssvenska. Tvärtom. Det konsumeras mer media i dag än någonsin förut. Internet med alla dess webbtidningar, bloggar och sociala medier är ständigt på en armlängds avstånd i mobiltelefoner, läsplattor och bärbara datorer. På Facebook, Twitter och Reddit delas en ständig ström av länkar till både hög- och lågklassig journalistik. Då vi förr kanske läste en dagstidning om dagen, bläddrade i en tidskrift och såg på TV-nyheterna på eftermiddagen, tar den medelmåttige internetanvändaren nuförtiden del av tiotals olika medier varje dag.
Någon producerar allt detta medieinnehåll.
Någon betalar för att detta medieinnehåll ska produceras.
Problemet är att det i krympande grad är de stora, traditionella mediehusen som gör det. Ledningarna för mediehusen står handfallna i en situation som de inte kan handskas med. I stället för att utveckla sina egna starka, högklassiga profiler, har de i takt med den förändrade medievärlden i stället försökt breda ut sig i för många nischer, på för många plattformer och med för små resurser för att klara av det. Tills de blivit, som J.R.R. Tolkiens Bilbo uttryckte det, som smör som bretts över en för stor brödskiva. Då de förvirrade strategierna inte hjälper, gör mediehusen det enda de kan göra: skär ner.
Med dessa nedskärningar gräver man ändå sin egen grav. Då arbetstagarna blir färre, målar man in sig i en allt mindre ruta. Mångfalden minskar, expertisen och kunnandet minskar, resurserna minskar och i det långa loppet lider kvaliteten. Det vackra talet om att ”minska överlappande verksamhet” betyder i praktiken att specialredaktioner skärs ner till sitt absoluta minimum, att det inomredaktionella samarbetet minskar och att allt färre ska göra allt mer jobb på allt mindre tid. Det leder till sämre kvalitet, vilket i sin tur leder till minskat intresse från publikens sida. Detta är inte något som Soc&kom ska ge sitt samtycke till.
Att mediehusen inte vet hur de ska handskas med situationen betyder inte att journalisterna ska lägga sig på rygg och ge upp. Goda journalisters arbete behövs i dagens medialiserade samhälle mer än någonsin. Att nu skära ner studerandemängden på Soc&kom är att svika publiken, som fortfarande behöver mångsidig och kvalitativ journalistik.
KSF Medias fackavdelningar har gjort det enda rätta, och krävt att personalminskningsbeslutet på bolaget rivs upp. Det är viktigt att det från ”fabriksgolvet” ställs krav på att andra, mer konstruktiva, lösningar hittas. Det är även positivt att Soc&kom än så länge ger de anställda och journalistkåren sitt moraliska stöd genom att inte överväga en minskad studierätt. Det kan betyda svåra år för journalisterna, men i det långa loppet handlar det om mediekonsumenterna och demokratin, för vilken en bred och kunnig journalistkår är absolut nödvändig.
Janne Wass
