Färre studieplatser gynnar journalister

av Fredrik Sonck
Fredrik Sonck

Fredrik Sonck

Liksom Janne Wass (i en ledare i Ny Tid 38/2014 som tar avstamp i min Hbl-kolumn 8.9.2104) är jag mycket bekymrad över de nedskärningar som journalistiken i hela västvärlden utsätts för. Men jag tycker att det är han som resonerar bakvänt. Vilken medieutveckling Soc & kom ger sitt samtycke till har – tyvärr – nästan ingen återkoppling till antalet arbetstillfällen i branschen.  Att medieutvecklingen gör att demokratin skulle behöva fler journalister är – tyvärr – inte heller liktydigt med att det finns betalda arbetstillfällen, eller effektiva sätt att ta betalt för den journalistik som distribueras elektroniskt.

Problemet är att det – tyvärr – i allt för låg utsträckning finns de som betalar. Generellt sett kan det vara publiken, annonsörerna eller staten. Alla dessa visar de facto upp en allt mindre betalningsvilja, åtminstone vad journalistik beträffar.

I det här läget bör man nog inse att arbetslösa journalister inte producerar kvalitativ och mångsidig journalistik, och att en osäker arbetsmarknad inte gör att de journalister som har jobb har optimala förutsättningar att förverkliga en oberoende journalistik. I värsta fall kan det vara tvärtom. Därtill är en överstor intagning till journalistutbildningen en förklarande faktor bakom den prekarisering som håller på att drabba branschen. Det är arbetsgivarna och ingalunda journalisterna som tjänar på detta.

Annars tycker jag nog att det är okej med ett visst överintag, men någon sorts koppling till arbetsmarknaden måste det finnas.

Det gör också att en eventuell framtida brist på journalister ganska snabbt kan åtgärdas genom att antagningen höjs.

Men på medellång sikt är en sådan utveckling osannolik. Också om inte ett jobb till skulle försvinna har de finlandssvenska mediehusen KSF och HSS ett drygt hundratal journalister anställda vardera. Svenska Yle har kanske tvåhundra (?). Om Soc & kom tar in 20 journalister om året, och lika många hittar till branschen andra vägar (man har ofta tänkt sig att ungefär dessa proportioner är sunda ur ett mångfaldsperspektiv), skulle det innebära 200 nya journalister på arbetsmarknaden inom en femårsperiod, vilket i runda slängar motsvarar hälften av den totala arbetsstyrkan hos de tre största arbetsgivarna. Utan att ha en spåkula, tror jag att detta inte är närmelsevis rimligt (även om Soc & kom haft problem med att utexaminera alla som tas in).

Biämnesstudier i journalistik torde däremot inte bara ge enskilda studerande fler ben att stå på. Det kan också öka journalistskråets mångfald, kunskap och expertis i en tid där också journalistutbildningen har svårt att sia om vad framtidens arbetsmarknad egentligen kommer att kräva. Och Svenskfinlands i särklass mest framgångsrika journalist på senare år är en Rysslandsexpert som studerat vid Åbo akademi.

Fredrik Sonck

Kulturchef HBL

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.