Filmer om och som litteratur

av Andreas Holmström

Violette och The Invisible Woman är slipade produktioner som förfaller i dödssynden ”illustrerad text”. Och vad tillför kravet på stel biografisk sanning?

Vad är grejen med filmer om kända personer? Är det för att vi ska kunna säga ”de var minsann som oss, så vanliga!”, eller ”de var minsann inte som oss, så märkvärdiga!”? Är det de kittlande frågorna ”gjorde hon så?”, ”sa han det?”, ”var hon sådan, verkligen?” som är grejen? Eller är det bara ett säljande grepp: ”folk är alltid intresserade av kända människors liv”? Det kan säkert finnas en bunt anledningar till, men allvarligt talat, kan någon berätta grejen?

The Invisible Woman handlar om Charles Dickens (rätt känd författare; spelas av Ralph Fiennes) och hans älskarinna Nelly Ternan (rätt okänd skådespelerska; spelas av Felicity Jones). De träffas när hon är arton och han fyrtiofem, de har ett så hemligt förhållande som anständigheten kräver under tretton år och efter Dickens död gifter hon sig, får barn och lever med hemligheten som gnager i henne. Det är tjusigt, väloljat och skickligt.

Violette handlar om Violette Leduc (rätt okänd författare; spelas av Emmanuelle Devos), och allra särskilt hennes förhållande till Simone de Beauvoir (rätt känd författare, bland många andra saker; spelas av Sandrine Kiberlain). Violette är en inte alltför ung kvinna med en svajig självbild som under andra världskriget träffar de Beauvoir som hon lämnar sitt första romanmanus till, och blir som besatt av. Hon får boken utgiven och introduceras till kultursocieteten, samtidigt som hon lever ett misärartat liv i ett litet Paris-kyffe. Det är tjusigt, väloljat och skickligt.

 

Emotionell förstoppning

Båda filmerna berättar om intressanta kvinnors liv, The Invisible Woman om en kvinna som under många år tvingas leva i skuggan av sin världskände älskare, och sedan i en lögn gentemot sin man som hon valt att undanhålla sitt tidigare liv. Undertryckta känslor av klassiskt engelskt kostymdramesnitt à la James IvoryIsmail Merchant.

Känslorna måste naturligtvis ut, och hela filmen blir som att sitta på toaletten utan att få göra det man gick dit för, ganska skönt men till slut rätt frustrerande. Men säger den något nytt om den unga beundrarinnans förhållande till geniet? Säger den något nytt om gubbiga egocentriker som vacklar i valet mellan kärleken och konsten? Nej.

Violette har lite högre ambitioner än Fiennes film, här cirkulerar det mer kring huvudkaraktärens kamp för sin kärlek och sexualitet, mot sitt instabila psyke och i viss mån också kring att hålla spjärn mot sin uppväxt och den både på gott och ont närvarande mamman. Den behandlar en omvälvande tid där litteraturen användes som ett frigörande vapen, vid sidan av de Beauvoir också av sådana som Jean Genet (Jacques Bonnaffé) och Maurice Sachs (Olivier Py), där Violette Leduc också var ett viktigt inslag både som kvinnlig och bisexuell författare.

 

Biografisk tvångströja

Här har filmen onekligen en betydande poäng, med Violettes syn på sig själv som ful och värdelös samtidigt som hon skriver sig fri från samhälleliga konventioner med sina gränsöverskridande texter. Symptomatiskt nog blir hon också censurerad – av den manliga konventionsvärlden. Samtidigt som hon också får hjälp av Albert Camus med att få ut sin första bok, och får ekonomisk assistans av entreprenören Jacques Guérin (spelad av den alltid tvärsäkre Oliver Gourmet – standardpjäsen från bröderna Dardennes filmer). Violette är trängd och frigjord på samma gång, befinner sig i ett skruvstäd som filmen inte lyckas gestalta med någon övertygelse.

Båda filmerna handlar om författare, The Invisible Woman bygger på en bok, Violette är uppbyggd med kapitel likt en roman, så det kanske inte är konstigt att båda filmerna lutar betänkligt av litterär slagsida, bär på den för filmen dödliga sjukdomen ”illustrerad text”. Och så kvarstår frågan: varför biografisk film? För hade filmerna varit fria fiktioner – eller vilda fantasier sprungen ur ett biografiskt stoff – skulle svängarna kunnat tas ut mycket mer, historien hade kunnat skena, bilderna hade kunnat värka i ögonen, rösterna hade kunnat eka sig in i kroppens hjärta. Men nej, det ska hållas nedtonat, nyktert och biografiskt sant. Alltså: tråkigt.

 

K. A. Andreas Holmström

 

The Invisible Woman. Storbritannien, 2013. Regi: Ralph Fiennes. Manus: Abi Morgan efter Claire Tomalins bok. Med: Felicity Jones, Ralph Fiennes, Kristin Scott Thomas, John Kavanaugh m fl.

Violette. Frankrike/Belgien, 2013. Regi: Martin Provost. Manus: Provost, Marc Abdelnour, René de Ceccatty. Med: Emmanuelle Devos, Sandrine Kiberlain, Olivier Gourmet m fl.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.