Succéskådespelaren Gauthier (Lambert Wilson) söker upp sin förre kollega Serge (Fabrice Luchini) som dragit sig undan rampljuset, för att övertyga honom att ställa upp i sin uppsättning av Molières Misantropen. Det är en roll som skulle passa Serge som hand i handske, Molièrekonnässör och misantrop som han är. Men redan här börjar kontroverserna, för det är inte huvudrollen som Gauthier erbjuder honom … först. Så börjar en svängig och farsartad skröna med de tu som repeterar Misantropen och träter, alltmedan omvärlden tränger sig på, och då allra mest grannen Francesca (Maya Sansa). Allt insvept i Île de Rés vackra landskap där dom alla cyklar omkring när de inte repeterar.

Gauthier får för sig att skaffa ett hus i trakterna, vilket ger upphov till besök på en del gårdar och det är också så de möter Francesca som ska sälja sitt hus efter en skilsmässa. Hon är oroväckande mycket yngre än de distingerade herrarna, men blir ändå en orsak för Serge att ställa in sin planerade sterilisering, hon väcker onekligen honom från slummern han befunnit sig i.

Här lutar Cykla med Molière en aning mot det tröttsamma ”äldre man möter yngre kvinna och blir renad”-konceptet, men den lyckas hålla sig strax hitom klichéerna. När det uppdagas att en flicka som arbetar på Gaulthiers hotell har gjort några porrfilmer, bjuds hon in till herrarnas repetitioner eftersom hon är intresserad av ”skådespeleri”. Det konstateras lojt att det råder andra tider nu. En subtil kritik? Kanske, men framförallt är det upp till åskådaren att bestämma.

Men annars är filmen befriande fri från sex och kärleksintriger. Och även befriande fri från en realistisk dialog då det tar eld rätt ordentligt några gånger, något som till och med leder till fysiska smällar mellan den store skådespelaren Gauthier och en taxichafför mitt på stadens torg, ett vederkvickande inslag av vansinne i vardagen.

I sedvanlig fransk filmstil pratas det rätt mycket i Cykla med Molière, eller framförallt deklameras dramatik. Det kan upplevas irriterande om man inte har koll på den franska komedins klassiker, för teaterreplikerna skär in i skådespelarnas egna liv på ett mycket medvetet sätt. Ett ping-pongspel med ackuratess. Sedan är det också en uppvisning i skådespelarkonst, både från karaktärernas och skådespelarnas sida, särskilt Luchini briljerar som den tväre Serge. Och upplyftande nog slutar Serge inte att vara tvär, hans aversion mot teateretablissemanget tycks bestående.

Philippe Le Guay, som tidigare regisserat bland annat Kvinnorna på sjätte våningen från 2010, hamnar med Cykla med Molière rätt nära uttrycken hos Ettore Scola (cirka Hur mycket är tiden?) och Nanni Morretti (cirka Vi har en påve!). Samma sorts till synes fjäderlätta perfektion i gestaltningen av ett komiskt allvar, som lämnar förtjänstfullt mycket till åskådaren för eventuell tolkning. Men ännu saknar han de bägge italienarnas finurliga finess och mörka allvar.

 

K.A.Andreas Holmström

Cykla med Molière. Frankrike 2013. Regi: Philippe Le Guay. Manus: Le Guay och Emmanuel Carrère. Med: Fabrice Luchini, Lambert Wilson, Maya Sansa m fl.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.