Peter Johanssons utställning Swedish Sin, som framställer den sexuella frigörelsen i 1960-talets Sverige, förfaller i nostalgi och det är ett problem med utställningen. Då han undviker att problematisera 1960-talets fascination för sex och porr framstår den feministiska motreaktionen på 1970-talet som obegriplig, för att inte säga trångsynt och humorlös. Om sex och porr kan vara riskfritt och livsbejakande, varför bråka?
Den förträffliga svenska filmen Call Girl från 2012 (regi Mikael Marcimain) skildrar hur tonårstjejerna Iris och Sonja (Sofia Karemyr och Josefin Asplund) under det sena sjuttiotalet värvas till prostituerade av bordellmamman Dagmar Glans (Pernilla August). Glans ger dem glitter och pengar, i gengäld får de finna sig i att säljas åt inflytelserika män, under paroller av kvinnlig frigörelse och social trygghet.
Det var en sexuell frigörelse, visst, men en frigörelse som förverkligades främst på männens villkor. Och då är en feministisk motreaktion inte bara väntad utan också eftersträvansvärd.
Lasse Garoff
Läs också:
Synden som försvann
