I USA döpte den amerikanske distributören om filmen ”Sommaren med Monika” till ”Monika – Story of a Bad Girl”. Med slogans som ”Naughty and nineteen” och ”The devil controls her by radar” lyfte filmaffischerna fram Monika som en ung och naiv kvinna programmerad på sexuell utlevelse. Foto: Marie Nyreröds samling
Utställningen Swedish Sin på Spritmuseum i Stockholm har väckt debatt med sin framställning av det frigjorda 1960-talet.
Peter Johanssons utställning Swedish Sin på Spritmuseum i Stockholm är en labyrint med titthål i väggarna, som skall föra tanken till dåtidens sexklubbar, varvat med stora bilder på väggarna. I titthålen kan man se filmer, fotografier och tidningsklipp ur Den Svenska Syndens historia. På väggarna finns bilder från de skandalomsusade filmerna Hon dansade en sommar från 1951, Ingmar Bergmans Sommaren med Monica från 1953, ända fram till Nyfiken-filmerna med Lena Nyman och kultklassikern Fäbodjäntan med Leena Hiltunen – filmen som i Expressen beskrevs lyriskt som ”Den största kultfilmen i svensk historia – man måste ha sett den!”.
Hon dansade en sommar och Sommaren med Monica är ur dagens perspektiv mycket oskyldiga filmer, men på den tiden räckte skymten av Ulla Jacobssons bröstvårta och en flickas nakenbad i motljus en nordisk sommarkväll till för att väcka uppståndelse. Sverige blev världskänt som landet med vackra, frigjorda blonda flickor. Begreppet Swedish Sin blev känt i hela världen.
Själva utformningen av utställningen – man vandrar i en sorts ringlande tunnel – för tankarna till Tivoli eller Gröna Lund. Ett slags lusthus, med betoning på lust.
Hela samhällets synd
På sextiotalet tar allting fart. Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer med Lena Nyman kom ut. I filmerna går Nyman omkring och gör intervjuer om det svenska klassamhället, bland annat med Olof Palme. Men hon hade dessutom samlag med Börje Ahlstedt, vilket var betydligt mer uppseendeväckande. Filmerna spreds snabbt och gav ny fart åt begreppet Swedish Sin. Undervisningsfilmerna Kärlekens språk och Mera ur Kärlekens Språk ledde till demonstrationer bland annat i London om hur fasansfullt det var i Sverige.
De flesta som blickar tillbaka minns sextiotalet som en frigjord tid. P-pillrets införande, den utvidgade sexualundervisningen i skolans högstadium och framför allt agerandet av tongivande intellektuella gjorde att stora delar av samhället verkade bejaka Swedish Sin.
Perioden är intressant inte bara för dess inställning till fri kärlek men även för inställningen till pornografi. De pådrivande, med Liberala Studentklubben i Stockholm i spetsen, såg porr som något värdefullt. I bokserien Kärlek I, II, III och IV medverkade ledande författare med pornografiska berättelser. Bokserien Sänghästen gavs ut av bokförlaget Prisma, där författare som Leif Panduro och poeten Inger Christensen medverkade.
Liberal porrvurm
Det var helt ok för Dramaten-skådespelare att medverka i porrfilmer. Det gjorde Håkan Westergren, Jarl Borsén, Tor Isedal för att nämna några. Det var accepterat att vika ut sig i tidningar, skådespelerskan Christina Schollin lät fotografera sig i Fib Aktuellt endast iklädd ett nät. När kända sexologer och läkare medverkade i upplysningsfilmerna Kärlekens Språk och Mera ur Kärlekens Språk verkade allt vara sanktionerat av det statsbärande partiet.
Men det var snarast liberalerna som drev på i frågan. Liberala Studentklubben i Stockholm ordnade 1964, tillsammans med RFSU, en ”sexkonferens” på Medborgarhuset i Stockholm. Över 600 personer kom till ”Sex och samhälle” som man kom att kalla konferensen. Många kända namn deltog, bland annat sociologiprofessorn Joakim Israel, den folkpartistiske riksdagsmannen Gabriel Romanus och litteraturprofessorn Victor Svanberg.
Porrkungen Kurt H:sons tidskrifter Piff och Raff såldes på konferensen, och H:son fick gratis annonsutrymme i Liberal Debatt eftersom han representerade den förföljda porren.
Swedish Sin-andan genomsyrade samhällsklimatet, och när den ärevördiga Folkteatern satte upp den omtalade Oh Calcutta var det ett tecken i tiden. Teaterkritikern Bengt Johansson var detaljerad i sin recension: ”Lena Bergqvists stora bröst är lustigt uppåtstussade, häcken fin, Lisbet Zachrissons byst slappar något men är avgjort gripvänlig. Av herrarna förfogar Ulf Brunnberg över den längsta manslemmen. Hans Wahlgrens är något kortare men istället tjockare. Terje Thoresen kommer på tredje plats. Brunnbergs överskrider uppskattningsvis 15 cm”. Att en kulturredaktion på landets största tidning skriver såhär är i backspegeln sannerligen anmärkningsvärt.
Oproblematiskt?
En intressant detalj i utställningen är ett uttalande av den amerikanska författaren Susan Sontag. Hon reste till Sverige för att se den svenska synden och konstaterade pafft att svenskarnas attityd till sex faktiskt var helt avspänt – i skarp kontrast till svenskarnas överspända förhållande till sprit! Hon beskriver dystra statliga alkoholbutiker som göms undan på bakgator och svenskar helt inkapabla att hantera spriten.
Peter Johanssons utställning är en lustfylld och nostalgisk tillbakablick. I stort undviker han att problematisera ämnet, även om det i slutet av utställningen finns ett stort fotografi från 1970-talet då opinionen vänt, och kvinnor i tidstypiska näbbstövlar står och demonstrerar mot porren.
Och på en stor tv-skärm går en naken Peter Johansson omkring på Stockholms gator och frågar folk vad de tycker om den svenska synden. Polisen stoppar honom och uppmanar honom ilsket att klä på sig. Snabbt flyttar sig Johansson runt i Stockholm med polisen hack-i-häl. Reaktionerna är många men ingen vill ställa upp i ett sammanhang som berör sexualitet. Vad hände?
”Den svenska synden” på Stockholms Spritmuseum pågår till 18 januari 2015.
Läs också:
Kommentar: Frigjort, på vems villkor
