Juniorfotbollsturnering en sommarlördag. Första matchen spelas svintidigt och två spelare fattas, så vi – märker ni, ”vi”, go soccer mom – vi tvingas spela med en spelare för lite på plan och ingen i byte, vilket leder till en knäckande förlust och trötta små fotbollsspelare redan så här tidigt på dagen.
I pausen före nästa match dyker de andra upp. Först T med sin blonda mamma i stora solglasögon och sommarklänning, hon ber om ursäkt, hade inte läst programmet i tid. Lagledaren och tränaren överröstar varandra i sin iver att förlåta henne; helt vårt fel, informationen skickades ut alldeles för sent, vad fint att ni är här nu … Ett par minuter senare kommer A med sin pappa. Ingen ände på hur mycket skit han får ta, varje detalj i hans förklaringar skärskådas och hånas, pappmuggen med kaffe blir den sista spiken i hans heders kista. Allt detta förstås med den grabbiga gemenskapens glimt i ögat.
De skaver, de här rollerna vi som föräldrar blir tilldelade. Men får jag säga det? Här i juniorfotbollens inofficiella, trevliga sfär? Får jag känna mig utesluten ur den manliga gemenskapen? Eller är det sådant man ska spara till sin arbetsplats, alternativt sitt politiska engagemang, eller herregud åtminstone till sina egna hobbyer?
Borde jag i stället ta chansen att njuta av gentlemannafasonerna? För om jag låtsas omedveten om att vi är sena eller att mitt barn har fel byxor så slipper jag klander. Men det undslippandet är ju samtidigt ett underkännande, jag har bedömts som icke kompetent att leverera en rätt paketerad fotbollsspelare i tid, därför är man nöjd och tacksam att jag levererar någonting över huvud taget.
Via våra barn hamnar vi i sammanhang där vi fråntas vår identitet, de roller och de förväntningar vi är vana vid. Och till skillnad från när man börjar ett nytt jobb eller med en egen ny hobby finns här inga automatiska krav på att visa vem man är och vad man går för. Det könskodade föräldraskapet är sig själv tillräckligt. Tills man gör en aktiv handling för att bryta sig ur det.
Jag har funderat på ett projekt: jag jobbar bland annat med läsfrämjande och på bokmässan i Göteborg lyssnade jag för ett par år sedan till en presentation av ett projekt där man lockat tonåriga basketspelare i hela Sverige att läsa. Basketlagen fick bokpaket och boktips, sedan skulle de rapportera om det de läst genom att delta i frågesporter på webben och till slut vann ett lag en resa för att se en åtråvärd proffsmatch. Det här är bara ett exempel på hur svenskarna försöker locka barn och unga till läsning just via sport och idrott.
Jag har tänkt att jag skulle vilja starta upp ett liknande läsprojekt, där man samarbetar med juniorlag i någon gren, eller flera. Vi kunde börja med något så småskaligt som att man byter ut en träning mot ett biblioteksbesök, bokar in sig på närmaste stadsbibliotek och ber en bibliotekarie hålla bokprat med fotbollstema. Eller ett annat tema, enligt vilken gren man sysslar med.
Men det har inte blivit av. För jag har testat om min idé flyger, där vid kanten av fotbollsplanen, men bara inne i mitt huvud. Jag har tänkt att nu, nu går jag fram till tränaren och lagledaren och föreslår att vårt lag genomför min idé, att jag kontaktar biblioteket och organiserar det hela, och så kommer de dit med hela laget i stället för att träna.
Jag har föreställt mig deras reaktion. Och så har jag sett mig om efter någon förälder att småprata med i stället.
Solveig Arle
