Antonia Wulff
Jag läser i Dagens Nyheter om ett konstprojekt i Göteborg, det så kallade ”Institutet för politisk terapi”. (Se intervjun med projektets initiativtagare Tove Gerge i Ny Tid nr 36) Under månaden före det svenska valet erbjöd det terapi för politiskt förvirrade, frustrerade och handlingsförlamade. Terapisessioner fullbokades genast och initiativtagarna rapporterar om oändligt intressanta diskussioner – som verkar ha rört sig från krossade politiska hjärtan, maktlöshet och otillräcklighet till konsumtionsångest och privilegiumproblematik, och allt där emellan.
Sedan var det då val och nu om någonsin skulle man ju vilja besöka det där centret, sjunka ner i en soffa hos någon snäll typ och bara spy galla. Enligt testet som man kan göra på Institutets hemsida lider jag av en ”komplex politisk depression som påverkar både handlingsrum och mående i relation till [mitt] politiska missnöje”.
Det svenska valet gjorde mig politiskt förvirrad – utöver alla mina känslor av förtvivlan och maktlöshet i relation till både specifika och osynliga konflikter, klimatförändringsångest, cynismutmattning och allt det där andra jag lider av.
Det verkar vara fullständigt omöjligt och absolut tabubelagt att ifrågasätta de svenska partiernas vägran att samarbeta med Sverigedemokraterna. Kanske är det försvarbart så länge som ett parti har ett stöd på dryga fem procent, men att i dagsläget, då Sverigedemokraterna har ett stöd på nästan 13 procent, 49 mandat i riksdagen, och är landets tredje största parti är det onekligen lite märkligt att vägra diskutera med det (jag utgår ifrån att jag inte behöver förtydliga att också jag tar avstånd från Sverigedemokraternas politik och från alla former av rasism).
I SVT:s valvaka sade någon (kanske var det Mona Sahlin?) att man inte skulle befatta sig med Sverigedemokraterna men att man förstås skulle lyssna på deras väljare. Det här är så uppochnedvänt att man inte vet vad man skall ta sig till. Hela poängen med en representativ demokrati är ju att folket väljer sina representanter och ger dem ett mandat, just för att man inte sedan skall tvingas springa runt på gator och torg och fråga vad folket tycker.
Sverigedemokraterna har suttit i riksdagen men bojkottats av samtliga partier. Efter fyra år av politisk jäähy har de ändå mer än fördubblat sitt stöd bland det svenska folket. Om vi tittar på förklaringarna så menas det ofta att inte alla Sverigedemokrater är rasister, utan att deras väljare är besvikna och missnöjda och främst hör till dem som har betalat priset för Alliansens högerpolitik. Men samtidigt har Sverigedemokraterna i riksdagen röstat med alliansen i de flesta frågor, och de har lyckats knipa åt sig en stor del av Moderaternas väljare.
Sedan finns det nog också en kategori priviligierade men cyniska och desillusionerade väljare, men man tycker ju då ändå att den logiska lösningen skulle vara en stark vänsterregering, men av någon outgrundlig orsak väljer Stefan Löfven att dissa Vänsterpartiet och istället vända sig mot den ”politiska mitten” (vad det nu sedan är…). Men Folkpartiet och Centern är barnsligt avogt inställda och verkar vilja vägra prata också med sossarna. Och man undrar hur det skall gå. Och vad som egentligen är poängen eller meningen med allt, och önskar stillsamt att man fick gå i politisk terapi.
Antonia Wulff
