Fram till 1970-talet omhändertog de australiensiska myndigheterna tusentals av ursprungsbefolkningens barn och placerade dem i fosterhem och institutioner. Barn som fått benämningen ”den stulna generationen”. År 2008 bad Australiens regering offentligt om ursäkt. Ändå upprepas samma sak igen.
Under tidigt 1900-tal lät austarliensiska myndigheter allmänheten tro att ursprungsbefolkningens barn led nöd, framförallt de av ”blandat påbrå”, och att de skulle få bättre utbildning, en mer kärleksfull familj och en mer civiliserad uppväxt om de adopterades av vita familjer eller fick bo på institutioner. Men verkligheten var en annan. Barnen togs från sina familjer för att man ville ge dem anglosaxiska värden och hindra deras föräldrar från att föra sin kultur och sitt språk vidare. Det handlade om rasistisk assimilering.
En rapport visar att så många som 50 000 barn var föremål för denna påtvingade separation och det bedömdes som folkmord. Först år 2008 bad Australiens federala regering offentligt landets ursprungsbefolkning om ursäkt för tidigare lagar, politik och praxis som orsakat dem skada, speciellt ”den stulna generationen”. Men trots ett erkännande av tidigare övergrepp sker nu samma sak igen, fast i större omfattning.
Argumentet i dag är att den sociala misären bland ursprungsbefolkningen är så stor att man helt enkelt måste göra något radikalt för att skydda de utsatta barnen. Att den sociala situationen för Australiens ursprungsbefolkning är förkrossande är uppenbart, precis som att barn därför måste skyddas, men eftersom ursprungsbefolkningen är oerhört familjeorienterad, och har starka spirituella band med sin omgivning, är det katastrofalt att sära på dem. Vad kritiker och ursprungsbefolkningen själva efterfrågar är mer kulturellt anpassade insatser istället för de metoder som används av västerlänningar.
Motstridiga rapporter
Grandmothers Against Removals (GMAR) är en grupp i delstaten New South Wales (NWS) som bildats av mor- och farmödrar från den tidigare stulna generationen som nu själva har barnbarn som tagits ifrån sina familjer. Aunty Hazel, talesperson för GMAR, berättar att antalet barn bland ursprungsbefolkningen som för närvarande tagits från sina familjer är det högsta som någonsin uppmätts i Australiens historia.
– Just delstaten New South Wales har det högsta antalet placeringar i hela landet. Nästan 10 procent av de aboriginska barnen är placerade, säger Hazel.
Från myndigheterna för familje- och samhällsservice (FACS) sida menar man att förflyttning av ett barn är den sista utvägen, även om man erkänner att placeringssiffran är hög.
– Men enligt en rapport vi släppte i januari i år så är 63,6 procent av ursprungsbefolkningens barn placerade hos släktingar eller anhöriga, och 81,6 procent hos en lokal vårdperson. Dessutom bor 99,5 procent av alla omhändertagna barn under 12 år i hemlika förhållanden, säger en talesperson för FACS.
Siffrorna har starkt ifrågasatts av advokaten Cheryl Orr, som fått utmärkelsen som årets inhemska advokat 2014, och de har även ifrågasatts av David Shoebridge, parlamentsledamot för De Gröna i New South Wales.
– Det finns ingen oberoende verifiering av siffrorna och de stämmer inte överens med rapporter från ursprungsfolkningen själva, säger Shoebridge.
I mars i år antog parlamentet i New South Wales en reformerad lagstiftning som innebär att barn som omhändertas kan bli aktuella för adoption redan inom sex månader, om de är under två år. Är de över två år är tidsramen tolv månader. Även andra ”stabilare” placeringar, såsom förmyndarskap, ska bli möjliga. Reformerna förväntas träda i kraft denna månad.
Enligt Pru Goward, minister för familje- och samhällsservice, är reformerna de viktigaste på många år i fråga om barnskydd.
– Den nya lagstiftningen ger domstolarna större makt att kräva att föräldrar tar itu med de problem som sätter barnen i riskzonen. Lagarna ger fler redskap till domstolar och handläggare att erbjuda barnen ett säkert hem på lång sikt, och adoption skapar en möjlighet till stabilitet som fosterhem ofta inte kan erbjuda, säger Goward.
Mary Moore, styrelseledamot i Australiens lagstiftande etiska kommission, menar att förändringarna i lagen, tillsammans med regeringens nedskärningar för stödåtgärder, kommer att leda till att fler barn tas från sina hem.
– Lagstiftningen ger absolut ingen garanti för bättre stöd. Nedskärningarna innebär att många föräldrar inte kommer att kunna följa de krav och avtal som gjorts, med resultatet att deras barn kommer att föras bort med våld.
Förlorade barn
Att ha godtyckligt lagstadgade tidsramar på sex och tolv månader inom vilka föräldrarna är tvungna att lösa sina problem, är något som David Shoebridge aldrig tidigare har hört talas om och han menar att det står i direkt motsättning till vad som borde vara den främsta angelägenheten för alla barndomstolar.
– Tidsramarna är alldeles för snäva för att åstadkomma förändringar, framför allt med tanke på den tid det kan ta innan rätt åtgärd kan sättas in. Ta drogproblem som ett exempel, bara väntan på att få behandling kan ta upp till sex månader. De nya lagarna innebär då att spelet är förlorat om barnet är under två år.
Shoebridge ser heller ingen logik i att ha en snävare tidsram för barn under två år än för äldre barn.
– Den enda logik jag kan se är att det är lättare att hitta en adoptivfamilj för ett barn som är under två år. Men det är en mycket otillfredsställande utgångspunkt när det gäller beslut som bestämmer ett barns hela framtid.
En stor del av ursprungsbefolkningen bor i avlägsna områden och därför kan förflyttningar av barn bli oerhört dramatiska. Myndigheterna kommer med helikopter och hämtar barnen som flyttas tusentals kilometer bort.
Aunty Hazel oroar sig över att den nya lagstiftningen bara kommer att göra situationen ännu värre för dagens ”stulna generation”.
– Att be om ursäkt betyder inte mycket för oss när våra barn fortfarande slits ifrån oss. Socialarbetare kommer till våra hus under falska förevändningar och plötsligt är där mängder av poliser. Socialarbetarna sätter barnen i bilen och om familjen försöker göra motstånd blir de åtalade och arresterade.
– Det här skapar inte bara en stulen generation utan ett stulet arv. De förnekar våra barn deras aboriginska kultur och historia, säger Hazel.
Om fallet med den tidigare stulna generationen bedömdes som ”folkmord”, vad ska man då kalla det som händer idag?
Nationell Sorgdag
Har sedan 1998 firats den 26 maj för att minnas övergreppen av kontinentens ursprungsbefolkning. På begäran av den nationella sorgedagskommittén antog det australiska parlamentet en motion 2010 som erkände 26 maj som en nationell sorgdag som ett sätt att hela den stulna generationen.
Offentlig ursäkt
Mellan 1997 och 2001 bad regeringarna i varje australiensisk stat och territorium den stulna generationen om ursäkt. Den 13 februari 2008 blev Laborpartiets Kevin Rudd den förste premiärministern i Australien som på uppdrag av den federala regeringen offentligt bad den stulna generationen om ursäkt.
Anna Sternfeldt
